Hela året har vi varit fast här. Det går dåligt för Liberalerna. Nyamko Sabuni gör någon enstaka intervju, och ju mindre hon säger, desto bättre. En lång rad utspel har kommit från Liberalerna under det senaste året och personligen har jag mött dem med tveksamhet. Utspelen är som bäst teknokratiska och som sämst illiberala. Om det inte vore för att Nyamko Sabuni kallar alla sina åsikter liberala hade man lika gärna kunnat tro att partiet vore konservativt.

Ibland blir jag provocerad att L inte kan vara så genomliberala som många andra länders liberala partier. Jag ser drömmande mot nederländernas D66. I vårt grannland Danmark har det liberala “Radikale” gjort mångkultur till sin paradfråga. En stor del av problemet är att betydande krafter inom vårt parti ser liberalism som synonymt med ekonomisk liberalism. För dessa krafter är frågor som migration och klimat irriterande hinder för att kunna utnyttja riksdagens omtalade högermajoritet. 

Jag vill nu, som så många andra, diskutera Danmark. Tre partier där betraktar sig själva som liberala. Socialliberala Radikale Venstre, nyliberala Liberal Alliance. Och så det stora “konservativt liberala” Venstre. För våra ekonomiskt fixerade liberaler ser Danmark ut som ett föredöme. Tre liberala partier som i senaste valet sammanlagt fick mer än var tredje väljares röst. Dessutom föll nationalistiska Danske Folkeparti ner på ensiffrigt stöd för första gången på länge.

Men drömmen var dyrköpt. Venstre drev i regeringsställning igenom de så kallade ghettolagarna, som innebär att man får högre straff om man begår brott i invandrartäta områden. För att få stöd till liberaler och samtidigt punktera nationalisterna krävdes bara att liberalerna inte skulle vara liberala, utan tvärtom driva igenom Danske Folkepartis politik åt dem. 

Jag avskyr SD, och det är just på grund av deras politik, inte på grund av deras historia eller Jimmie Åkesson. Det är sakpolitiken som motiverar det SD-motståndet som ändå finns kvar i L. Men det vill man förstås inte erkänna för medlemmarna av rädsla för att skrämma bort de där som anser att danska Venstre är en förebild. 

Men då undrar jag det här: om målet är att vara med i ett riktigt stort parti som är ekonomiskt liberalt och samtidigt klämmer till det för invandrare, varför inte bara bli moderat? Om inget annat så får du åtminstone då ett stort parti. Min slutsats är att vi borde sluta lajva höger. Året 2018/2019 röstade L mer som S än M och mindre som M och KD än vad C gjorde. Men det blir nog väljarna (och Nyamko!) förvånade att höra.

Varför spelar SD-frågan så oerhört stor roll? Allt kan ju inte hänga på huruvida vi borde diskutera med ett parti som ändå står långt bort från oss. Sanningen är att det faktiskt finns en skillnad mellan progressiva och konservativa partier, hur mycket våra ekonomiskt sinnade liberaler än vill förneka det. Det spelar roll att L har hamnat på fel sida i migrationsutredningen. Alla medborgarrättsliga framgångar som genom historien har uppnåtts har uppnåtts av att progressiva har lyft perifera frågor och tyvärr kan jag inte se att L riktigt kan fylla den rollen idag. Vår partiledares hela claim to fame är att hon “sade som det var innan det var coolt”. Men hela konceptet med att man för tio år sedan inte kunde säga som det var är bara en konservativ offerkofta. Januariavtalet handlar om mer än bara SD. Kulturkrig finns på riktigt, även i Sverige.

En gammal folkpartistisk strategi är att provocera kulturvänster och därigenom få uppmärksamhet. Men vi borde ju inte bekämpa kulturvänstern. Vi borde ju vinna deras röster. Så länge Centern är större än vad vi är på Södermalm har vi misslyckats. 

Carl Sträng

Styrelseledamot LUF Storstockholm