Att det blåser i Liberalerna, det har knappast undgått någon. Rekordlågt stöd i opinionsmätningarna, en riksdagsledamot som blivit politisk vilde och rent kaos inför det stundande EP-valet. Det har med andra ord funnits roligare tider att vara medlem i partiet med stort L. Mitt i allt det här och i kölvattnet av regeringsbildningen ska en ny partiledare väljas, men det är givetvis inte bara en person som ska tillsättas för att fortsätta på samma väg som Jan Björklund stakat ut. Partiledarvalet handlar om vem som är bäst lämpad för att lyfta partiet ur den kris vi befinner oss i men kanske främst kring att hitta en roll för Liberalerna att fylla inom svensk politik.

Somliga debattörer vill få partiledarvalet att handla om det hela hösten handlade om – regeringsbildningen. De menar att beroende på vem som blir partiledare för Liberalerna kan den nuvarande rödgröna regeringen fällas och Ulf Kristersson bli ny statsminister. Men den som på allvar tror det borde inte ödsla sin tid, för det kommer inte att ske. Det handlar inte om ett val mellan “socialdemokratins stödhjul” eller “borgerlighetens hjärta”, på sätt och vis kan man säga att det valet gjordes i januari. Då ritades det politiska landskapet om i grunden – att försöka göra det ogjort är inte möjligt och överhuvudtaget inte önskvärt. Det går inte att ingå avtal om budgetsamarbete efter fyra månaders utdragen teater för att sedan dra sig ur det efter mindre än ett år. Det skulle tillintetgöra Liberalernas trovärdighet och rasera alla argument varför Januariavtalet slöts från första början. Partiet har valt en riktning och behöver följa den istället för att spreta och vara bland det värsta man kan vara i politiken: otydlig.

Regeringsbildningen är ingen parentes i svensk politik som kommer glömmas bort – den var början på det nya landskapet. Konfliktlinjerna gäller inte längre enbart ekonomisk politik där det är naturligt att ha två stycken block som representerar två klassiska läger. Det som regeringsbildningen till slut mynnade ut i, att liberala partier väger mellan S och M, kommer vara de positionerna som bibehålls. Att fantisera om en enad Allians inför valet 2022 må vara trevligt i tanken, men det är att göra sig en strategisk otjänst. Det finns inget utrymme för det om inte de fyra allianspartierna mirakulöst börjar få egen majoritet i opinionsmätningarna, och ingenting indikerar på att de liberala partiernas inställning under nästa regeringsbildning efter riksdagsvalet 2022 kommer vara annorlunda.

Precis vilken roll Liberalerna ska spela är upp till den nya partiledaren att forma, oavsett om hen heter Erik Ullenhag eller Nyamko Sabuni, men det handlar inte om en positionering till höger eller vänster. Vi håller till på det politiska mittfältet och det är där vi kommer stanna, vi måste bara vänja oss vid att vara där.

Skribentfoto: Anna Törnström

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum