Så var vi där igen. Liberalerna underpresterar och får alldeles för lågt stöd i alla opinionsundersökningar. Allt är nattsvart nuförtiden, både vintermörkret och väljarstödet. Kritiken mot partiets ledning, politik och strategi är däremot densamma som den alltid varit. Otydlighet, fel fokus och dålig tajming gör att vi inte når ut på det sättet vi borde.

Är det något jag lärt mig sedan mitt politiska uppvaknande är det att vara liberal med stort L innebär att ständigt vara i krisläge. Det märks att krisinsikten i partiet blivit allt starkare den senaste tiden, men det går tyvärr också att konstatera att den inte kanaliserats i särskilt konstruktiva lösningar. Medierapporteringen om Liberalerna de senaste veckorna har istället för att handla om vår politik fokuserat på spelteoretiskt taktiserande med en rad upprop och artiklar om regeringsfrågan.

Vi som parti är ett kollektiv av individualister och vi är många som tror att just vi sitter på lösningarna till partiets mångåriga problem. Så är det inte alltid. Att i det här läget gå ut och bråka om regeringsfrågan framför samtliga nyfikna riksmedier får Liberalerna att verka som Bill Murrays karaktär i filmen Groundhog Day där han får återuppleva samma dag om och om igen. Vi alla gillar Bill Murray, men ingen skulle rösta på den förvirrade och stundtals deprimerade karaktären han spelar. 

Under vår förra partiledare beskrev Expressens Viktor Barth-Kron Liberalernas nisch som “ett intresseparti för vapenintresserade lärare”. Under vår nya ledning kan vi möjligen sorteras in som intressepartiet för storstadsbor som vill ha elvägar, sänkt skatt och verkligen ogillar hederskultur. Att vi fortfarande behöver diskutera Sveriges liberala partis existensberättigande är ett underbetyg till partiets utveckling som inte tagit den riktning de senaste fem åren som det borde. Numera är vi varken Folkpartiet eller folkliga.

Tillbaka till den brännande frågan – vad borde partiet fokusera på i det här läget? Svaret är inte alltför komplicerat för ett riksdagsparti. Det är politik vi ska driva utåt, inte en utdragen seminariestrid i textformat med namnupprop om vem vi ska släppa fram som statsminister om två år. Det tåls faktiskt att påminnas om att för de väljare som i två års tid bara kommer gå omkring och fundera på regeringsfrågan finns redan två självklara alternativ; Socialdemokraterna och Moderaterna. 

Sannolikheten för att framtiden för den organiserade liberalismen i Sverige ligger i att vara lillebror till ett annat parti är väldigt liten. Ett ensidigt fokus på regeringsfrågan redan hösten 2020 är därför dumt ur flera aspekter, men att reda ut alla dessa skulle kräva en avhandling från en statsvetare. Kärnan ligger dock i att vi som parti måste agera med mer självförtroende i den politiska debatten för att vinna förtroende bland väljarkåren. Att ständigt förhålla sig till andra partier lönar sig inte.

De flesta i partiet är redan överens om att vi ska fatta beslut om en linje i regeringsfrågan under landsmötet nästa höst. En inte alltför kontroversiell tanke i sammanhanget är därför att vi gör det just då, och inte nu. Nu borde vi fokusera på de frågorna där vi är överens och ska ta större plats i: skola, integration och klimat. Sveriges liberala parti är för viktigt för att utåt sett ses som en grälsjuk släkt som plikttroget samlas runt julbordet. Ett evigt skyttegravskrig gynnar inte någon, och regeringsfrågan bör ges den tid det förtjänar istället för att föras i riksmedia på grund av dåliga opinionssiffror.

Marcus Willershausen
Chefredaktör Radikalt Forum