Hade jag fyllt 18 år i år, skulle jag just nu gå omkring med en hel del oro. För om drygt en månad får alla Sveriges 18-åringar ett besked. Ett besked, som visserligen är glädjande för en del, men som för andra kan vara helt oönskat.

Jag minns första gången jag hörde talas om värnplikt. Det var på julafton framför Kalle Anka som ämnet kom upp. Jag kan inte varit mer än sju år. Konstigt ämnesval sådär på julen kan tyckas, men hur som helst kom jag och min pappa in på när han gjorde lumpen. Jag tyckte det lät hemskt och blev ännu mer förskräckt när jag förstod att även jag skulle gå tvingas göra samma sak. Som tur va kom Alliansen till min undsättning när tiden var kommen. Det visste jag hur som helst inte då, och lusten att se på Kalle Anka försvann medan militärtjänstgöring istället upptog mina tankar.

Få har kunnat undgå att värnplikten nu är tillbaka. LUF har  tydligt tagit ställning i frågan, så detta tillägg kanske är en gnutta överflödigt, men jag vill ändå ta upp saken. För nu är det drygt en månad sedan som tjejer och killar födda 1999 fyllde i beredskapsunderlaget, som ska ligga till grund för vilka som ska kallas till mönstring, och cirka en månad kvar tills de första får just det beskedet. 5000 kommer kallas och 1500 av dessa väljs därefter ut till värnplikt.

Vill man inte ge sig in i det militära är risken liten att man blir mönstrad, vilket givetvis är bra. Så har det inte alltid sett ut. Däremot är det inte relevant för oss liberaler. Även om samtliga 1500 inte vill något annat än att göra lumpen, så spelar det ingen roll. För de har fortfarande inte friheten att själv fatta det beslutet. Hur kan tvång vara ett tillvägagångsätt i ett öppet och demokratiskt samhälle?

Att det finns en risk, även om den är liten, att de som efter sin gymnasietid hellre vill resa, börja jobba eller studera på annat håll, kan tvingas avbryta den planen och istället göra lumpen, känns både förgånget och oerhört fel.

Jag må ha varit ett lite väl känsligt barn som blev så orolig att inte ens Kalle Anka kunde få mig på andra tankar den där julen. Men i ärlighetens namn är jag lika orolig nu. Kanske inte specifikt för militärtjänstgöring i sig. Snarare för att allt för få står bakom tanken att individen själv ska bestämma över sitt eget liv. Att friheten att välja inte alltid är det primära. Kanske är det just det som, om det kommer på tal, gör Kalle Anka ointressant på julafton även detta år.

Samuel Rubinstein

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat