I takt med att den politiska debatten fortsätter att leverera halmgubbar att slåss med kanske man inte ska förvånas över det senaste våra folkvalda har valt att lägga sin energi på. I början av november rapporterades det om att Skolverket föreslår att nationalsången stryks ur läroplanen för lågstadiets musikundervisning. Folk var precis som vanligt utomordentligt snabba med att lyfta sina elektroniska högafflar och använda extra sura emojis i sina Facebook-kommentarer. Moderaterna, det statsbärande partiet i borgerligheten, krävde att den ansvariga ministern, Anna Ekström, skulle agera. Att stryka nationalsången ur läroplanen är oacceptabelt!

För egen del bestod inte förvåningen över förslaget eller de poserande reaktionerna på det – utan det faktum att nationalsången överhuvudtaget funnits med i läroplanen. Under mina tolv år i svensk skola har jag kommit i kontakt med nationalsången, men aldrig i skolan. Ett mer bestående minne är när jag gav mig på att sjunga Kartellens Underklassmusik i sjunde klass.

Trots det kan jag sjunga Du gamla, du fria, och gör det varje gång jag går på en fotbollslandskamp. Hur kommer det sig? Det är inte svårare än så att den inte varit relevant i skolan, men alltid varit det på fotbollsarenan. Var sak har helt enkelt sin kontext, och nationalsången på skolavslutningar har varit lika avlägsen för mig som musikalisk talang är för dansband. Istället har andra sånger tagit plats i musiksalen under terminerna och i matsalen på avslutningarna. 

Det är inte konstigt att det istället är sånger som Idas sommarvisa och Den blomstertid nu kommer som istället sjungs när junivinden kommer, de har nämligen något som nationalsången saknar: en koppling till sommaren. Självklart kan man sjunga om sin vördnad för nationen med anledning av att barnen har klarat sina matematikläxor och engelskaglosor under året som gått, men det är också aningen malplacerat. Har det någonsin hänt att en rörd förälder torkar tårarna efter att sin tondöva unge framfört nationalsången på en skolavslutning?

Dessutom är det märkligt att staten i detalj ska reglera vilka sånger elever ska sjunga eller vilka böcker de ska läsa. Skolan ska ha en tydlig uppgift och reglering som gör att professionen kan arbeta mot de mål som finns uppsatta – att varje barn ska fullfölja skolan och ta med sig kunskaper som gör individen redo för att klara sig i samhället. Det går att hävda att två verser sång har en så exceptionellt viktig del i det att det måste ha en särställning i läroplanen, men om man gör det har man fel.

Självklart är det i grunden bra om så många som möjligt kan ta ton på Friends Arena för att motivera elva överbetalda män lite extra, men om det är så att man inte kan texten utantill kan man alltid titta upp mot den gigantiska jumbotronen där texten finns. Undertecknad lärde sig inte nationalsången i skolan utan på fotbollsläktaren. Det är nämligen så att man kan lära sig saker ute i den vida världen utanför klassrummens fyra väggar.

De som menar att det är viktigt att bevara Du gamla, du fria i kursplanen för musikundervisningen hävdar att det är viktigt att alla barn, oavsett bakgrund, får en bred samhällskunskap som bas. Om det har de självklart rätt. Kunskap är bra. Det är en lika okontroversiell åsikt som alla kan ställa sig bakom precis som att världsfred är bra och att folkmord är dåligt.

Men om det är så viktigt att barnen lär sig saker som är viktiga ute i världen – varför då stanna vid nationalsången? Lär ut Edvard Fredins dikt Nyårsklockan på svenskan eftersom den läses varje nyår på Skansen, banka in Tommy Körbergs Stad i ljus i alla tolvåringar och Håkan Hellströms Din tid kommer hos varje deppig tonåring på. Eller så lämnar man urvalet av sånger i musikundervisningen till lärarna. Bara en tanke.

Skribentfoto: Anna Törnström

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum