Etikett: Elin Söderholm

Sluta hetsa och bry dig istället

Politik är inte som andra intressen. Det krävs mer energi av dig än en vanlig hobby, och du spenderar antagligen orimligt många timmar om dygnet på att hitta aktuella fakta och kuriosa om en rad olika ämnen som du från början inte visste särskilt mycket alls om. Om du dessutom är med i ett politiskt ungdomsförbund där pressen är stor på att hålla sig uppdaterad är det lätt att det blir för mycket, vilket gör att du snart sitter där med en hel drös uppdrag och alldeles för lite tid. Särskilt i valtider.

Trots att vi ungdomspolitiker tar på oss rollen att vara grunden till framtidens riksdag och regeringar, ofta till och med genom att studera politik på universitetet, är det många vuxna som driver med oss. På twitter används hobbypolitiker som ett skällsord, och både anonyma troll och identifierbara människor skriver saker som “Håll käft och tat´ lite lugnt alla hobbypolitiker med Trumpångest,” och “Nu har ni hobbypolitiker haft er fest. Nu fortsätter vi politiska rörelser vårt arbete igen. Som vi gör varje dag. Bortom ert spektatkel.”

Varför ska jag som tror på något och faktiskt har mage nog att stå upp för min åsikt hålla käft och ‘tat lite lugnt’? Varför ska jag hålla käften när Sverige inte markerar tillräckligt tydligt mot Kina? Är det inte min rätt att stå upp för min åsikt?

Jag förstår verkligen inte vad som gör folk så provocerade av att ungdomar ger sig in i politiken och gör allt de kan för att påverka. Flera människor jag känner är helt utmattade året om på grund av diverse politiska uppdrag de har tagit på sig, bara för att de bryr sig så mycket om framtiden. Som politiskt aktiv har man telefonen med sig överallt och försöker att ständigt vara ‘in the loop’. Notiser för inrikes- och utrikesnyheter påslagna i varje tänkbar nyhetsapp, för att kunna vara först med en klok debattartikel eller kunna hänga med i debatten. Hyllor av böcker i huset, inte sådana man skummat igenom på bussen utan sådana som man noggrant läst och analyserat om både ideologi och sakpolitik. Det finns inget med detta som radierar okunnighet eller ovilja att dra sitt strå till stacken. Det borde inge hopp och framtidstro att ungdomar väljer en så meningsfull sysselsättning som politik istället för att sakna ambition. 

Sen är det det här med spektakel. Jag kan bara gissa vad användaren som skrev detta menar, men den gissningen är på “spektakel” som kongressmiddag, val-kickoff och kanske Joar Forssells ökända fimpdräkt som han bar i protest mot rökförbudet på uteserveringar. I synnerhet fimpdräkten. Det kanske ses som barnsligt och att det inte har någon reell effekt- so what? Det är inte fel att låta kreativiteten styra, särskilt inte när det är det som når ut till människor. I en värld där media och underhållning är den branschen som den ‘vanliga människan’ riktar sitt fokus mot finns det ett värde i att kunna använda det till sin fördel. Det kallas smart marknadsföring, och det är inte begränsat till ungdomspolitiker. Även om vi brukar lyckas bäst med det.

Det ska inte vara fel att engagera sig i Sveriges och sin egen framtid. Självklart bör man vara beredd på att möta kritik som ung i politiken, men någonstans måste barnsligheterna sluta. Det är inte vi som har något att säga som borde hålla käft. Det är inte vi som förstår behovet av bra marknadsföring som behöver sluta synas och höras. Det är inte vi som bryr oss om framtiden som är barnsliga. Det är ni som skiter i den som är det. 

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm

Skribent Radikalt Forum

Tystnaden som hotar världen

I mammas trädgård, på landet, har vi allt från rosenbuskar, kaprifol och pioner till lavendel, fingerborgsblommor och äppelträd. Därför tycker jag väldigt mycket om att sitta på trappen när det är soligt och bara njuta av de vackra vyerna blommorna bidrar med, och att lyssna till det långsamma surrandet från humlor och bin. Tänk om de inte fanns, vad tråkig världen skulle vara då. Vad tyst det hade varit i mammas trädgård. 

I Kina har surret tystnat sedan länge. I vissa delar har det försvunnit helt, där handpollinerar man istället fruktträden, något man har gjort sedan mitten av nittiotalet då bina försvann. Varför bina försvann just där är fortfarande oklart men det har definitivt med oss människor att göra. Många tror att en del av problemet är de kemiska bekämpningsmedel som började användas i större utsträckning i de utsatta områdena. Olika hypoteser är att pesticiderna försämrar binas immunförsvar, orienteringsförmåga eller helt enkelt dödar dem. Höga doser av neonikotinoider, ett bekämpningsmedel som används globalt, kan exempelvis göra så att bina får kramper eller helt enkelt blir paralyserade och dör. Bina tar upp bekämpningsmedlen genom nektarn som de sedan matar sina ungar med, så att de, redan innan de lämnat kupan, blir utsatta för gifterna. 

En annan teori är att bina tar skada när vi minskar den biologiska mångfalden genom att hugga ned skog, och växterna i den. Bin är nämligen beroende av den biologiska mångfalden för att trivas på en plats, för mycket enformighet och de behöver flytta till ett nytt ställe. Bristen på biologisk mångfald skulle kunna vara en förklaring till det mystiska biförsvinnandet, eller Colony Collapse Disorder (CCD), som huvudsakligen är ett problem i USA där vissa biodlare blivit av med mer än hälften av sina samhällen utan någon självklar anledning. Vissa väljer trots detta att se handpollineringen i Kina som något positivt. Det krävs ca tio människor för att göra samma arbete som en koloni med honungsbin (ca 50.000 bin) enligt Naturskyddsföreningen, och det som bina gör gratis får tio arbetande människor lön för. Får man lön kan man bidra till samhällets ekonomi i stort genom de livsnödvändigheter vi behöver konsumera, arbetsbin går inte ut och tar en öl när dagen är slut. 

Dessutom kan människor som handpollinerar jobba i regn och kyla vilket bin är mycket känsliga för. Detta gör att handpollineringen av fruktträd på vissa sätt är effektivare än binas instinktsdrivna pollinering. Frågan är om det går att jämföra det priset med allt annat bin gör för oss. Även om bina efter jobbet inte går ut och tar en öl eller köper cigg som de sedan röker på en uteservering, betyder det inte att de inte bidrar till ekonomin. Människor kan inte producera honung, som varje år drar in flera miljarder dollar. Det funkar ju bra för oss att handpollinera fruktträd med stora blommor, men hur blir det när vi måste börja handpollinera till exempel blåbärsris med små svåråtkomliga blommor? Hur mycket arbetskraft kommer att gå åt till handpollineringen? Och ska vi ens nämna hur kassa arbetsvillkor man har? Det är nog bättre om bina får göra det som bina är bäst på.

Bin är inte bara viktiga för pollinering av två tredjedelar av maten vi äter, utan de är dessutom viktiga för den biologiska mångfalden. Utan nyckelarter som de viktiga pollinatörerna kan inte andra arter överleva. Björnar som äter mycket bär och ibland även honung skulle aldrig kunna göra det om inte bina fanns, det skulle bli större konkurrens om den animaliska maten som finns i området och troligen skulle den redan rödlistade populationen minska. 

Även om surret sedan länge tystnat i Kina, och det fortfarande fungerar ganska bra, står vi inför ett rejält hot om bina skulle dö ut. Och då menar jag alla bin, både vildbin och honungsbin har svåra utmaningar framför sig när vi människor tar över världen som om vi äger den. Vi är, vare sig vi vill det eller ej, beroende av alla pollinatörers jobb för att vi ska kunna få i oss den varierade kosten vi behöver och vi är beroende av att ha en biologisk mångfald. Utan den hade mammas trädgård varit ganska tråkig att se på. 

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm

Skribent Radikalt Forum

 

Sosseriet, SL-korten och migrationen

Aisha springer med tunga steg. Just idag är det både svårare och lättare att lyfta på fötterna och styra kroppen framåt. Lätt är det för att hon har motivationen, svårt är det för att hon inte har en plan om vart hon ska. Hon bara springer. Hon tittar inte bakåt, hon stannar inte upp, hon bara springer. Men ibland hjälper det inte att springa, det du springer ifrån kommer ikapp ändå. Det blir svart för ögonen när Aisha faller. Det bildas ett litet rökmoln när den lealösa kroppen slår i marken. Soldaten har skjutit henne.

Denna historia är inte verklig, men den hade kunnat vara det. Aisha hade kunnat vara en flicka i ett konfliktdrabbat land som måste springa för sitt liv för att överleva, och hitta en väg till ett annat land. Ett land utan konflikter, där hon får vara den hon vill, där inget kan stoppa henne från att nå sina drömmar. Ett land som Sverige.

Jag bor i Sverige. Jag har det ganska bra. Mina föräldrar är i livet, jag kan gå utanför huset om dagarna utan att vara rädd, och jag kan skaffa mig en utbildning. Livet rullar på helt enkelt. Förra sommaren kunde jag åka vart jag ville i Stockholms län, för jag hade fått ett avgiftsfritt SL-kort av staten. Skönt, tänkte jag, nu kan jag lägga mina pengar på andra saker som exempelvis glass och en klippning på den lite dyrare salongen inne i stan.

Såhär i efterhand känns det inte riktigt lika bra längre, inte när jag fått veta hur det kom sig att jag fick det där busskortet. “Det här har vi gjort tillsammans, ja. Men det hade inte varit möjligt om vi inte stramat åt migrationspolitiken. Man måste orka ta ansvar för svåra beslut också.” Det här skrev Morgan Johansson, den socialdemokratiska justitie- och inrikesministern, på twitter i maj förra året efter att skolungar i Skåne fått gratis resor. Jag såg det inte förrän sommaren var över men det har äcklat mig sen dess. Varför ska över- och medelklassens ungar få ett gratis busskort över sommaren, som de för övrigt lika gärna hade kunnat stå för själva, på bekostnad av andra människors liv? Varför ska mitt resande orsaka att färre människor får en chans till ett nytt liv i Sverige? Det är helt oacceptabelt att en minister i Sveriges regering för resonemang på det här sättet, men som tur är blir det inte samma visa i år.

Som tur är prioriterar man i år inte medelklass-ungar på SL-bussar över flyktingbarn på trånga träflottar. Även om Aisha redan är död kanske andra barn klarar sig bättre på sin resa till Sverige. Ett under med tanke på att sossarna får regera i fyra år till. Kanske är det så, om man har en nypa optimism och ett släng av storhetsvansinne, att vi liberaler tillsammans med centern har haft ett större inflytande över politiken än vad man tidigare trott. Kanske har vi påverkat denna fråga genom att få socialdemokrater att lyssna på oss i samband med Januariavtalet. Helst av allt kanske de har insett att det som gynnar kollektivet, om man nu kan tycka att busskort är en sådan sak, inte alltid är det som leder till en bättre värld med högre levnadsstandard för fler människor. Fast en sådan insikt skulle kräva en självdistans jag inte är säker på att sossarna har.

Hade sossarna inte gett mig och tusentals andra ungdomar i både Uppland och Skåne ett avgiftsfritt busskort hade det funnits mer pengar till dem som behöver de som mest. Kanske hade vi lyckats investera dem i en säkrare väg från konfliktdrabbade länder till Sverige. En väg där de inte behöver drunkna på medelhavet, eller skjutas på kuppen. Hade det funnits en väg, är jag säker på att Aisha hade överlevt. Men nu gjorde hon inte det, och det är nog ganska tydligt vems fel det är.

 

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm

Skribent Radikalt Forum

Staten förhindrar integration

När vi träffades gick jag i åttan, och redan den första månaden lyckades du hänföra alla direkt. Vem tog dig ifrån oss? Varför? För det var inget du valde. Det var inget socialen valde, och inget din god man valde. Ändå flyttade de på dig. Trots att vi har hållit kontakten har vi inte setts sedan 2015, och det är statens fel. Det var de som placerade dig långt från det som du ville, långt ifrån det liv du hade skapat för dig själv.

Mohsen berättar för mig att han var femton när han flydde från Iran med sin kusin och sina två vänner. Där hade han levt utan identitetshandlingar för att hans föräldrar tidigare flytt från Afghanistan och bodde i Iran då de födde Mohsen. Han kom till Sverige och sökte asyl. Älmsta var namnet på orten utanför Norrtälje där han blev placerad, fick en god man och framför allt vänner. Fem månader in i hans tid i Sverige fick han ett brev angående att flytta till Norrbotten. Mohsen tackade nej och socialen sa att de skulle göra allt för att låta honom stanna i Älmsta.

Livet fortsatte, brevet försummades, och han minns att han fick många vänner i skolan, kanske tack vare att han började spela fotboll på fritiden i den lokala klubben. Integrerades gjorde han bättre än någon annan ny som kommit till vår klass, oavsett etnicitet. På rasterna minns jag att vi lärde honom svenska, kanske ingen grammatik men vi pratade och skojade runt, och oftast log han när man såg honom i korridoren.

Två månader efter det första brevet kom beskedet; Mohsen skulle bli tvungen att flytta till Gällivare. Innan han ens fått en tid för sin intervju med Migrationsverket. ”Jag hoppades att få stanna kvar i Älmsta för jag kunde inte tro att någon skulle tvingas flytta när de väl kommit till Sverige, men de [Migrationsverket] svarade att jag var tvungen att flytta på grund av ekonomiska faktorer”, berättar Mohsen sorgset när jag frågar honom om det andra brevet.

På frågan om han har några nya svenska vänner i Gällivare dröjer svaret en stund. ”Jag har inga svenska vänner i Gällivare, fast jag känner några. I början försökte jag och mina utländska vänner att prata och lära känna svenskar för vi tänkte att de kanske är blyga”, berättar Mohsen först. Sedan släpper han fram att han tror att det finns kulturella skillnader mellan Älmsta och Gällivare som gör att ingen i Gällivare gillar honom eller hans andra utländska kompisar. Han säger att han känner några afghaner som blivit mobbade av ett svenskt gäng.

Jag tror inte att detta hade hänt om Mohsen hade fått stanna i Älmsta där vännerna redan var många. Mohsen hade inget val, när han hade tagit sig till frihet och hittat trygghet drogs det ifrån honom. Han blev tvingad att lämnas oss, att vara ensam och att bevittna mobbning för att han var nysvensk i fel sammanhang. Om vi, Mohsens vänner, socialen, Mohsen gode man eller Mohsen själv hade fått välja så hade han fått stanna med sina vänner i trygghet. Han hade aldrig behövt uppleva en så pressad situation om inte Migrationsverket hade flyttat på honom.

Det finns ingen möjlighet för integration om den trygghet man just funnit kan tas ifrån en när som helst. Det finns ingen möjlighet för integration om man inte ens kan vara säker på att få stanna på samma ort, än mindre i samma land, som ens vänner. Det finns ingen möjlighet för integration om inte någonting ändras.

 

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm

Skribent Radikalt Forum

Greta Thunberg – skolkare eller hjälte?

Namnet på allas läppar, Greta Thunberg, höll för en vecka sedan en historisk demonstration i Stockholm. Den stannade dock inte där, utan spred sig till totalt 125 länder med över en miljon demonstrerande barn och ungdomar. Denna demonstration som skulle kunna tros ha bidragit med hopp har istället fått blandade reaktioner. Jag har fått höra allt ifrån vuxna människor som tycker att en 16-årig flicka ska ha lösningar på allt till ungdomar som tror att de kan demonstrera för klimatet för att sedan ta ett flyg till Thailand under påsklovet. Till detta har jag en fråga: är det någon som lyssnar på vad Greta Thunberg säger?

Jag var inte på demonstrationen. Istället läste jag en fiktiv bok på en svenskalektion som varken lärde mig något eller vidgade mitt perspektiv på saker och ting. En närmast värdelös lektion, skulle många tycka. Demonstrationen hade definitivt varit en bättre sak att lägga tid och energi på, och de som skolkade från denna lektion till förmån för demonstrationen hade nog gjort det även utan att ha en demonstration att gå till.

”Men tänk alla de som gick från viktiga mattelektioner där de skulle ha lärt sig att räkna på framtidens utsläpp i procent, eller naturkunskapslektioner som hade kunnat lära dem ett och annat om klimatet!”, kanske man hör någon säga i försvar. Ärligt talat tror jag inte att en missad mattelektion spelar så stor roll i frågan huruvida en elev om x antal år lyckas ta fram kall fusion eller inte.

Ändå är det ett av de främsta argumentet jag hört användas i debatten mot Greta Thunbergs strejkande. ”Hade person x inte skolkat hade x lärt sig något som skulle räddat det kära klimatet som den strejkar för nu!”.  Okej, men om vi säger såhär då: hade vi lyssnat på forskare från början och stegvis minskat våra utsläpp hade vi inte befunnit oss i den här krisen som vi har framför oss nu. Istället befinner vi oss vid en brytpunkt gällande hur drastiskt vi måste minska våra utsläpp innan 2030 för att överhuvudtaget ha en chans att nå 1,5-gradersmålet, enligt FNs “Emissions Gap Report” (2018).

Ett annat av de argument jag hört är att Greta inte vet vad hon pratar om. På sätt och vis är det rationellt att tänka att man bör veta något om det man demonstrerar för, men var demonstrationen inte värd att respektera för att en 16-årig flicka inte förstår alla lösningar själv? Det Greta vill är ju egentligen att klimatkrisen, för det är en kris, ska tas på större allvar än den tidigare gjorts. Jag håller inte med henne om att kärnkraft och grön skatteväxling inte är lösningar, men Gretas uppmaning att högt uppsatta ska lyssna på forskare och deras lösningar är ett onekligen bra budskap. Bara för att hon själv inte förstår eller vet vad dessa lösningar är, betyder det inte att hela hennes budskap faller.

Problemet är bara att ingen lyssnar på hennes budskap. Det finns ingen tidigare klimatförnekare som nu har öppnat ögonen på grund av Gretas ord. De är för fixerade vid personen Greta och skolkandet snarare än budskapet hon förmedlar. Samma sak gäller de som står bakom henne och demonstrerar för en framtid de inte vet om de kommer att få; de litar på att Greta ska ta kampen för den utan att lyssna på hennes ord.

Trots att ingen egentligen lyssnar har Greta som ensam individ lyckats inspirera 1,5 miljoner människor i 125 länder för att demonstrera mot global uppvärmning. Kanske är det då inte hennes ord vi ska lyssna till, oavsett om vi håller med dem eller inte, utan själva aktionen i sig? Det kanske är just det som är det viktiga? En missad lektion eller två kanske inte gör så mycket i det långa loppet (även om folkpartisten i oss skriker), för att det är inspirationen som är det viktiga. Med inspiration kommer viljan att lära sig.

Vi är inte bara liberaler, miljöpartister och moderater utan vi är också människor. Individer som inte besitter tillräckligt med kunskap ibland för att fatta rationella beslut, särskilt i en så komplicerad fråga som global uppvärmning. Demonstration kan därför vara viktigt för att öppna upp debatten, men skolan är den plats där vi samlar på oss kunskaperna vi behöver för att föra den. Det gäller helt enkelt att hitta en balans.

Så för att sammanfatta: gå till skolan, lär er om försurning och utsläpp, men känner ni att ni måste, använd er rätt att demonstrera. Så länge ni vet vad ni demonstrerar för.

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm 

Skribent Radikalt Forum

Möt Radikalt Forums nya redaktion

Igår, onsdag 27 februari, skrev Karin Petterson sin sista text på Radikalt Forum som chefredaktör efter två år vid rodret. Idag har LUF Storstockholm nöjet att presentera den nya redaktionen för Radikalt Forum. Ny chefredaktör och ansvarig utgivare är Marcus Willershausen som under det senaste verksamhetsåret varit skribent. Marcus valdes till ledamot i distriktsstyrelsen under årsmötet i januari och kommer under året även synas i spalterna för den nationella tidningen Liberal Ungdom.

”Det ska bli spännande att föra Radikalt Forum vidare och jag ser fram emot att fler medlemmar i LUF tar plats och skriver för tidningen. Den ideologiska debatten förtjänar en seriös plattform och jag hoppas vi kan bli ett forum för den under året.

Under året kommer tidningen genomgå en del förändringar och jag längtar att dela med mig mer om dessa. Jag är säker att det här verksamhetsåret kommer bli ett bra år för Radikalt Forum.”

 

Under året kommer tidningen ha fyra skribenter, och från dessa kommer ni snart få läsa mycket mer av.

Skribentbild: Anna Törnström

Agnes Eriksson bestämde sig för att engagera sig inom politiken efter Birgitta Ohlssons bok ”Duktiga flickors revansch”, och en av hennes hjärtefrågor är jämställdhet. Agnes favorit bland landets ledarskribenter är en av Radikalt Forums tidigare chefredaktörer, Peter Wolodarski, på Dagens Nyheter.

Skribentbild: Anna Törnström

Donja Tavakolinias hjärtefrågor är feminism och jämställdhet. Donja ville bli skribent på Radikalt Forum eftersom hon tycker det är kul att argumentera för det hon brinner för. Utanför LUF ägnar hon gärna tiden åt musik.

Love Frisell kommer skriva för både Radikalt Forum såväl som nationella Liberal Ungdom under året. Själv läser han gärna koluminsterna Richard Swartz och Lena Andersson. När Love inte har en artikel eller bok framför sig gillar han att resa och upptäcka nya platser.

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm brinner för miljöfrågor och hjärtat klappar lite extra för hajar. Hennes favoritpolitiker är liberala riksdagsledamoten Lina Nordquist. Utanför ungdomsförbundbubblan ägnar sig Elin åt teater och är i färd med att ta sitt dykcertifiktat.

 

Radikalt Forum är öppet för alla medlemmar i LUF att skriva för. Har du en text du vill få publicerad eller bolla idéer med chefredaktören? Skriv då till chefred@radikaltforum.se

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑