Etikett: Liberalerna

Låt inte ideologi förblinda

Vi liberaler gillar att se tillbaka på historien för att få det bekräftat för oss att vi har rätt. Det är trots allt mycket ovanligt att man kritiserar något hemskt politiskt misstag genom att säga att det var för liberalt, och när man gör det, som med migrationspolitiken 2015, så anser vi ofta att den kritiken är felaktig. Nu skulle jag vilja göra ett kontroversiellt påstående: historien har inte motbevisat någon enskild ideologi. Detta kan tyckas fånigt – har inte historien motbevisat kommunism eller fascism? Nja, jag skulle vilja påstå att det som verkligen har motbevisats har varit slaviskt följande av ideologier även när människor tar skada av dem

Det borde låta uppenbart att man inte ska köra på med ideologin om politiken börjar skada människor. Instinktivt tänker man att de enda som inte följer detta är just de fascister och kommunister som låter sina idéer skada folket, för den goda sakens skull. Jag skulle nästan vilja tillskriva liberalismens historiska framgångar till att liberaler har förstått detta och har kunnat kompromissa med andra när de mest liberala idéerna börjar skada folk. Det är av detta skäl som liberalism inte är synonymt med anarkism.

Problemet är att det finns en riktig risk att även liberaler faller in i detta dogmatiska ideologiska träsk. Jag tänker på den stereotypa pojkrumsliberalen som har koll på alla de liberala tänkarna, men som inte har någon uppfattning om verkligheten. Risken är att han, likt så många av de andra ideologerna bryr sig mer om den ideologiska kampen än om att hjälpa sina medmänniskor. Visst faller jag in i denna kategori själv, och det är därför jag tar det här problemet på stort allvar. Vi känner alla till de ideologiska skälen till att ha så låga skatter som möjligt, men på samma gång så förstår vi att skatter är en nödvändighet. Vi får inte tappa denna förståelse och på så sätt lämna över jobbet att bry sig om verkligheten till någon annan. 

Politik måste finnas till för att hjälpa människor i verkligheten, inte bara i en ideologisk drömvärld. För att kunna göra det krävs att vi ser och förstår människor och hur de påverkas av politiken. Bra politik kräver alltså en form av social kompetens, och det är denna kompetens som jag oroar mig fö att vi pojkrumsliberaler saknar.

Låt mig nu förtydliga, jag tycker inte att vi ska slipa ner vår ideologi eller att vi ska gå och bli konservativa eller socialister. Men vi måste erkänna att man inte alltid kan ta den ideologiskt renaste vägen. Jag är för en världsstat och öppna gränser, men jag förstår att man kan stå upp för sina värderingar och på samma gång visa sig som villig att kompromissa i sakfrågor.

Att ta dessa diskussioner är inte roligt, men det är nödvändigt för en seriös politisk organisation. Vi måste erkänna att vi håller på med politik för att göra människors liv bättre, inte för att främja liberalismen. Ofta sammanfaller visserligen dessa två mål, men vi måste inse att det första målet alltid måste gå före.

Låt oss nu återgå till våra ideologiska debatter om frihet och låt oss hålla på med dessa ett bra tag. Men när vi sedan kliver upp i talarstolen på nästa kongress eller årsmöte så får vi ta och lämna detta bakom oss. Låt oss vara lite mer seriösa än att argumentera för legalisering av marijuana med argumentet att legalisering är frihet och frihet är bra. Låt oss istället bemöta argumenten emot legalisering och sakligt förklara varför vi anser att legalisering skulle göra människors liv bättre. Låt oss diskutera och debattera, men låt oss inte, med yxan i hand, påbörja våra utilitära ideologiska stordåd hos stackars pantlånerskor. Hugg inte ner tanter, omfamna den socialt kompetenta liberalismen.

 

Skribentfoto: Privat

Carl Sträng

Ordförande LUF Nacka-Värmdö

Liberaler och moderater i samma båt

Det är lätt att minnas när allt var så bra, där i september 2018. I slutdebatten inför riksdagsvalet talade samtliga alliansledare om att de ville bilda regering efter valet och för Liberalerna verkade sex procent som en överkomlig gräns. Sen hände det där som inte skulle hända – eftersom ingen egentligen ville det. Januariavtalet var dock ett faktum och sen dess har Liberalerna haft det kämpigt i opinionen och ligger i vissa mätningar under riksdagsspärren. Men det är inte bara liberaler som har det kämpigt just nu. Moderaterna, förut kända som Nya Moderaterna, kämpar också med interna stridigheter, dåligt momentum i opinionen och en allmän förvirring över sitt existensberättigande.

Sedan januari har Kristdemokraterna varit de som gynnats av att “stå upp för en borgerlig regering”, något de gjort på Moderaternas bekostnad. De öppnade dessutom för att förhandla med Sverigedemokraterna utan att tappa väljarstöd, något som med säkerhet provocerat moderater över hela landet. Samtidigt har Moderaterna tillsatt en integrationskommision, värvat Göteborgspostens politiska redaktör Alice Teodorescu för att leda utformningen av ett nytt ideprogram och de har även återgått till det “ikoniska” moderata M:et. Om de har tur kanske de kommer fram till något som låter attraktivt för väljarna 2022, för just nu fungerar det inte att bara tycka att Ulf Kristersson ska bli statsminister.

Sedan regeringsbildningens slut har Moderaterna försökt profilera sig som det stora och samlande partiet för allmänborgerliga, men frågan är om det är något som efterfrågas av väljarna. Just det var vad Moderaterna kunde vara under Alliansen, och nu tappar de väljarna som inte vill samarbeta med Sverigedemokratera till Centerpartiet och de väljare som vill göra det tappas till Kristdemokraterna. Problemet med att vara ett stort parti är att man måste ha trovärdighet i de flesta stora frågorna snarare än att profilera sig i ett fåtal, och Moderaterna verkar inte riktigt veta vad de vill. I valrörelsen var det “samhällskontraktet” med statens kärnuppgifter som skulle stå i fokus, i februari var det indragna medborgarskap för IS-terrorister och nu är det subventionerad kärnkraft som står i fokus.

Samtliga partier fick finna sig i kompromisser när Alliansen bildades och trots att många frihetsreformer genomfördes mellan 2006 och 2014 går det inte att förneka att kompromisserna i en del fall lett till att partiernas trovärdighet skadats. Moderaterna blev Nya Moderaterna, rusade till trettio procent och var väldigt nära att bli största parti. Men till vilket pris? Efter Reinfeldt lämnades de med en migrationspolitik som moderater inte ville stå för, ett öppet sår med väljare som flockade till Sverigedemokraterna och ett skott i foten med Decemberöverenskommelsen. De kommande åren kommer antagligen Moderaterna för en ny generation att formas, och förhoppningsvis kommer de inte röra sig i riktningen mot det konservativa blocket Jimmie Åkesson drömmer. Fram tills vi vet vad Moderaternas kommissioner och nya program leder till och vad Liberalernas partiledarval resulterar i kanske liberaler och moderater borde vara en smula mer diplomatiska mot varandra. Vi sitter trots allt i samma båt, vilsna i det politiska landskapet.

Skribentfoto: Anna Törnström

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum

 

Betyg är inte barnmisshandel

“Men nej!” “Såklart inte!” “Asså de kommer vara så skoltrötta sedan i nian!” “Barn ska få vara barn!”

Suck. Min klass har debatt på SO-­lektionen om valfrågor och Liberalernas förslag om betyg från fjärde klass väcker starka känslor i klass 9E. Alla är emot det; det vill säga alla utom jag. Jag orkar inte argumentera mer. Jag tittar ut genom fönstret.

Med ens förvandlas skolgården från trist grå asfalt till lummigt grön med luft som dallrar av hetta. De solkiga tvåvåningsbarackerna byts mot låga byggnader i vit betong med gigantiska luftkonditioneringsmaskiner. Plåttak skyddar gångvägarna som fungerar som korridorer. Min gamla skola, saknaden trycker ihop bröstkorgen när jag tänker på landet jag lämnat.

Från sexårs till andra klass bodde jag i Tanzania. Skolan jag ser för mitt inre öga är skolan jag gick på där, International School of Tanganyika. Vi fick betyg fyra gånger om året från första klass. Jag bedömdes på skalan 1­7 i hur hårt jag jobbade (Effort) och hur duktig jag var (Achievement). Lärarna hade järnkoll, jämt. Betyg har varit något självklart för mig sen jag var sex. Skolan är din arbetsplats, inte en lekskola. Och på arbetsplatser bedöms man. Jag tycker det ska vara så i Sverige också.

Själv fick jag jättelåga betyg i början, för jag kunde ju inte engelska ­ språket alla mina lektioner hölls på. Jag jobbade jättehårt och det gjorde även mina syskon, men vi förstod inte. Mamma och pappa försökte be lärarna ha överseende med oss, men de lät sig inte rubbas. Vi fick höga betyg i Effort, men inte i Achievement, och det fick vi helt enkelt leva med tills vi lärde oss språket. Lärarna hade sista ordet, inte föräldrarna.

I Sverige är det naturligt för föräldrarna att säga till lärarna hur de ska sköta sitt jobb. Kanske är det därför så få svenskar söker till lärarlinjen; yrket får inte den respekt det förtjänar. Vägen till ett bättre samhälle är dock mer utbildning. Lärarna är de som ser till att eleverna lär sig. Därför borde lärare bemötas med samma respekt som läkare gör. Alla de vänner jag har som har erfarenhet från både internationella skolor och det svenska skolsystemet tycker likadant. Och ingen av dem stressar heller inför betygssättningen. Vi har lärt oss hantera det.

Tidiga betyg är inte barnmisshandel, tvärtom. Det lär barn att det spelar roll vad de kan och vad de gör. Det lär barn att deras handlingar har konsekvenser. Det lär dem hantera det. Det ger också respekt för skolan och lärarna. I de allra flesta länder är betyg något självklart. Och jag har ju själv provat. Jag vet att det funkar. Och är det inte trots allt det vi vill lära våra barn? Våga prova!

Karin Pettersson,

Skribent på Radikalt Forum

Karin

Karin Pettersson. Foto: Privat

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑