Etikett: Marcus Willershausen

Migrationspolitiken för 2020-talet

Diskuterar vi något annan än invandring idag? Givetvis gör vi det, men var och varannan dag kommer det nya utspel som går ut på hur det ska bli svårare för människor att stanna i Sverige eller överhuvudtaget ta sig hit. Senast är Moderaterna som på Aftonbladet Debatt (30/8 2019) skrivit att det behövs ett volymmål för invandringen, och att det målet ska vara att antalet asylsökande ska minska med 70 % de kommande åren. Fredrik Reinfeldts öppna era hjärtan-moderater känns idag mer avlägsna än tiden då Sveriges liberala parti låg på tvåsiffrigt i opinionen.

Att stå upp för värden som öppenhet och tolerans var något de allra flesta gjorde för fem år sedan. Idag är det inte lika populärt och det är allt glesare längst fram på barrikaderna i kampen för en öppen migrationspolitik. De partier som vill ha ett betydligt mer restriktivt mottagande – Socialdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna – samlar strax över 70 % av mandaten i riksdagen. Med det styrkeförhållandet borde det te sig rätt självklart att mottagandet de kommande åren kommer vara märkbart mindre. Dock lyckades Miljöpartiet tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna att få igenom rätten till anhörighetsinvandring i Januariavtalet vilket var en viktig vinst för en human migrationspolitik.

Resten av migrationspolitiken ska göras upp i en parlamentarisk kommitté där de fyra samarbetspartierna ska driva en ny humanitär skyddsgrund. Om Socialdemokraternas vilja för att få igenom den gemensamma linjen är tillräckligt stor eller om den kan överleva Vänsterpartiets nåder återstår att se. Annars vore det inte alltför svåra och givna svaret på frågan vara att S och M gör upp om migrationspolitiken. De två statsbärande partierna får kompromissa, ta ansvar och vara missnöjda samtidigt som de andra partierna nöjer sig med att bara vara missnöjda och stiga i opinionen. 

Det är en sorglig utveckling som tagit fart de senaste åren i kampen om vilka som kan vara mest emot invandring, men det är en utveckling som tar avstamp i den politik Alliansen förde under sina åtta år vid makten. Det var i grunden bra att fler fick söka skydd i Sverige, men sättet det genomfördes på var alltför bristfälligt. Det borde genomförts fler reformer för att möjliggöra egenförsörjning vid etablering och mottagandet borde organiserats bättre för att inte göda ett växande utanförskap.

Poängen med att kritisera Alliansen än idag är inte att plocka billiga poänger för att det är lätt, utan för att lära sig av misstagen. Det är ohållbart att vi idag har ett system där det är alldeles för svårt att etablera sig och att ekonomiska kostnader för migrationen läggs på skattebetalarna. Formeln för framtidens migration borde istället för särlösningar som gymnasieamnestin och tillfälliga uppehållstillstånd vara ett betydligt större mottagande av kvotflyktingar. Det är bra av flera skäl.

Det första är att de personer som definieras som kvotflyktingar har fått sin status av FN:s flyktingorgan UNHCR och är bland de människor som i störst behov av skydd. Det kan exempelvis röra sig om utsatta folkgrupper i Mellanöstern eller kvinnor och deras barn. Det andra är att det är betydligt billigare för staten att organisera mottagandet. Att minska kostnaderna för invandringen är något som bör vara en prioritet då skenande kostnader undergräver förtroendet för myndigheters förmåga att hantera mottagandet och minskar viljan bland befolkningen att överhuvudtaget ha ett flyktingmottagande. Ett ytterligare skäl för varför Sverige och andra länder i Europa borde ta emot fler kvotflyktingar är att det minskar incitamenten att sätta sig på en gummibåt och korsa Medelhavet. Så länge Europas system är konstruerat för att gynna sådana risker kommer människor att ta dem, därför är det EU-ländernas ansvar att åtgärda detta.

Sveriges migrationspolitik hade med största sannolikhet varit mer öppen ifall debatten för ett decennium sedan varit mer nyanserad och byggt på fakta istället för känslor, men det som varit ger oss viktiga lärdomar att hålla fast vid när framtidens migrationspolitik ska stakas ut. Den kommer vara långt ifrån det vi liberaler önskar, men förhoppningsvis inser både socialdemokrater och moderater att det inte nödvändigtvis är ett mindre mottagande som är svaret på dagens problem, utan ett smartare.

Skribentfoto: Anna Törnström

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum

Liberaler och moderater i samma båt

Det är lätt att minnas när allt var så bra, där i september 2018. I slutdebatten inför riksdagsvalet talade samtliga alliansledare om att de ville bilda regering efter valet och för Liberalerna verkade sex procent som en överkomlig gräns. Sen hände det där som inte skulle hända – eftersom ingen egentligen ville det. Januariavtalet var dock ett faktum och sen dess har Liberalerna haft det kämpigt i opinionen och ligger i vissa mätningar under riksdagsspärren. Men det är inte bara liberaler som har det kämpigt just nu. Moderaterna, förut kända som Nya Moderaterna, kämpar också med interna stridigheter, dåligt momentum i opinionen och en allmän förvirring över sitt existensberättigande.

Sedan januari har Kristdemokraterna varit de som gynnats av att “stå upp för en borgerlig regering”, något de gjort på Moderaternas bekostnad. De öppnade dessutom för att förhandla med Sverigedemokraterna utan att tappa väljarstöd, något som med säkerhet provocerat moderater över hela landet. Samtidigt har Moderaterna tillsatt en integrationskommision, värvat Göteborgspostens politiska redaktör Alice Teodorescu för att leda utformningen av ett nytt ideprogram och de har även återgått till det “ikoniska” moderata M:et. Om de har tur kanske de kommer fram till något som låter attraktivt för väljarna 2022, för just nu fungerar det inte att bara tycka att Ulf Kristersson ska bli statsminister.

Sedan regeringsbildningens slut har Moderaterna försökt profilera sig som det stora och samlande partiet för allmänborgerliga, men frågan är om det är något som efterfrågas av väljarna. Just det var vad Moderaterna kunde vara under Alliansen, och nu tappar de väljarna som inte vill samarbeta med Sverigedemokratera till Centerpartiet och de väljare som vill göra det tappas till Kristdemokraterna. Problemet med att vara ett stort parti är att man måste ha trovärdighet i de flesta stora frågorna snarare än att profilera sig i ett fåtal, och Moderaterna verkar inte riktigt veta vad de vill. I valrörelsen var det “samhällskontraktet” med statens kärnuppgifter som skulle stå i fokus, i februari var det indragna medborgarskap för IS-terrorister och nu är det subventionerad kärnkraft som står i fokus.

Samtliga partier fick finna sig i kompromisser när Alliansen bildades och trots att många frihetsreformer genomfördes mellan 2006 och 2014 går det inte att förneka att kompromisserna i en del fall lett till att partiernas trovärdighet skadats. Moderaterna blev Nya Moderaterna, rusade till trettio procent och var väldigt nära att bli största parti. Men till vilket pris? Efter Reinfeldt lämnades de med en migrationspolitik som moderater inte ville stå för, ett öppet sår med väljare som flockade till Sverigedemokraterna och ett skott i foten med Decemberöverenskommelsen. De kommande åren kommer antagligen Moderaterna för en ny generation att formas, och förhoppningsvis kommer de inte röra sig i riktningen mot det konservativa blocket Jimmie Åkesson drömmer. Fram tills vi vet vad Moderaternas kommissioner och nya program leder till och vad Liberalernas partiledarval resulterar i kanske liberaler och moderater borde vara en smula mer diplomatiska mot varandra. Vi sitter trots allt i samma båt, vilsna i det politiska landskapet.

Skribentfoto: Anna Törnström

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum

 

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑