Etikett: Moderaterna

Liberaler och moderater i samma båt

Det är lätt att minnas när allt var så bra, där i september 2018. I slutdebatten inför riksdagsvalet talade samtliga alliansledare om att de ville bilda regering efter valet och för Liberalerna verkade sex procent som en överkomlig gräns. Sen hände det där som inte skulle hända – eftersom ingen egentligen ville det. Januariavtalet var dock ett faktum och sen dess har Liberalerna haft det kämpigt i opinionen och ligger i vissa mätningar under riksdagsspärren. Men det är inte bara liberaler som har det kämpigt just nu. Moderaterna, förut kända som Nya Moderaterna, kämpar också med interna stridigheter, dåligt momentum i opinionen och en allmän förvirring över sitt existensberättigande.

Sedan januari har Kristdemokraterna varit de som gynnats av att “stå upp för en borgerlig regering”, något de gjort på Moderaternas bekostnad. De öppnade dessutom för att förhandla med Sverigedemokraterna utan att tappa väljarstöd, något som med säkerhet provocerat moderater över hela landet. Samtidigt har Moderaterna tillsatt en integrationskommision, värvat Göteborgspostens politiska redaktör Alice Teodorescu för att leda utformningen av ett nytt ideprogram och de har även återgått till det “ikoniska” moderata M:et. Om de har tur kanske de kommer fram till något som låter attraktivt för väljarna 2022, för just nu fungerar det inte att bara tycka att Ulf Kristersson ska bli statsminister.

Sedan regeringsbildningens slut har Moderaterna försökt profilera sig som det stora och samlande partiet för allmänborgerliga, men frågan är om det är något som efterfrågas av väljarna. Just det var vad Moderaterna kunde vara under Alliansen, och nu tappar de väljarna som inte vill samarbeta med Sverigedemokratera till Centerpartiet och de väljare som vill göra det tappas till Kristdemokraterna. Problemet med att vara ett stort parti är att man måste ha trovärdighet i de flesta stora frågorna snarare än att profilera sig i ett fåtal, och Moderaterna verkar inte riktigt veta vad de vill. I valrörelsen var det “samhällskontraktet” med statens kärnuppgifter som skulle stå i fokus, i februari var det indragna medborgarskap för IS-terrorister och nu är det subventionerad kärnkraft som står i fokus.

Samtliga partier fick finna sig i kompromisser när Alliansen bildades och trots att många frihetsreformer genomfördes mellan 2006 och 2014 går det inte att förneka att kompromisserna i en del fall lett till att partiernas trovärdighet skadats. Moderaterna blev Nya Moderaterna, rusade till trettio procent och var väldigt nära att bli största parti. Men till vilket pris? Efter Reinfeldt lämnades de med en migrationspolitik som moderater inte ville stå för, ett öppet sår med väljare som flockade till Sverigedemokraterna och ett skott i foten med Decemberöverenskommelsen. De kommande åren kommer antagligen Moderaterna för en ny generation att formas, och förhoppningsvis kommer de inte röra sig i riktningen mot det konservativa blocket Jimmie Åkesson drömmer. Fram tills vi vet vad Moderaternas kommissioner och nya program leder till och vad Liberalernas partiledarval resulterar i kanske liberaler och moderater borde vara en smula mer diplomatiska mot varandra. Vi sitter trots allt i samma båt, vilsna i det politiska landskapet.

Skribentfoto: Anna Törnström

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum

 

Liberaler styrs också av identitet

Love Frisell väckte en intressant debatt när han tog upp Jonathan Haidts moralfundamentsteori och applicerade den på svensk politik. Han menar att MUF:s kampanj “Höger på riktigt”, som verkar bygga mer på signalpolitik än på faktiska högerpolitiska förslag som att sänka skatten, kan förklaras av att identiteten är viktigare för MUF än sakpolitiken. Jag tror att han har helt rätt i det, och att Haidts teori har ännu mer att säga om svensk politik.

För att förstå grunderna i teorin rekommenderar jag Loves text. Det som är lite jobbigt för oss liberaler är att våra politiska åsikter också tenderar att följa hur vi ställer oss i de dilemman som finns i de fem moraliska fundamenten. Det innebär förmodligen att även vi i hög grad styrs av identitet.

Av det kan man dra lika långtgående slutsatser om de som förespråkar Januariavtalet som man kan dra om de som motsätter sig det. Frågan om avståndstagande till Sverigedemokraterna handlar nog till stor del om identitet för många. Även om man kan visa på klara skillnader i sak mellan deras politik och Liberalernas så är det nog inte främst det som gör det så otänkbart och moraliskt felaktigt. Snarare handlar det om en intensiv känsla av att de representerar värderingar rakt motsatta våra. Vilket de förstås gör. Det tyder dock på att det kan vara identitet som styr även oss snarare än sakpolitisk analys. Vi bör åtminstone beakta risken att vi bortser från sakpolitiska nackdelar genom prioriteringen av att agera i enlighet med vår identitet, om vi ska ta Haidt på allvar.

Det finns flera möjliga nackdelar med Januariavtalet. Den mest uppenbara är att vi förmodligen inte lyckas lura Socialdemokraterna. De har visserligen accepterat många förslag från Liberalerna och Centerpartiet, men flera av dem är endast utredningar hittills. En del av de tyngsta är inte ens utlovade att genomföras, enbart utredas (som förstatligad skola). Att som vissa moderater tro att nästan inga av förslagen kommer genomföras är överdrivet pessimistiskt. Däremot är frågan om precis alla kommer genomföras.

Efter Transportstyreleskandalen krävde samtliga Allianspartier att tre ministrar skulle avgå. Löfven beviljade två av dem, men synade Alliansen, vägrade avsätta Peter Hultqvist och ställde L och C inför hotet om regeringskris och att tvingas ta över med hjälp av SD. L och C backade från det man tidigare sagt och släppte kraven på Hultqvists avgång.

Vad händer om utredningarna kring några av frågorna i Januariavtalet är ambivalenta, och Socialdemokraterna vägrar att fullfölja säg 20 procent av förslagen? Kommer L att offra 80 procent och återvända till Alliansen för dessa 20 procent?

Vidare innebär mandatfördelningen att L måste rösta för Socialdemokraternas budget varje gång. En betydande del av det som ingår i budgeten är inte reglerat i Januariavtalet. Möjligheten att gå i opposition mot en budget som vi är med och röstar fram är försumbar, och annars tvingas vi ta ansvar för en sosse-budget vi har mycket begränsat inflytande över.

Det betyder inte att Januariavtalet är det sämsta alternativet. Även SD-beroende har klara nackdelar rent sakligt för den som vill genomföra liberal politik. Poängen är att vi i båda fallen borde motstå frestelsen att låta vår identitet styra vår analys.

Det är inget fel i att styras av identitet och värderingar i sig. Tvärtom är det ju ett av skälen till att överhuvudtaget driva politik. Men människor tenderar även att ha en autenticitetspreferens. Vi vill hellre faktiskt genomföra politik enligt våra värderingar än att bara agera på ett sätt som känns bra, men kanske inte åstadkommer rätt sak – om vi kan avgöra skillnaden. Det kräver att vi agerar emot våra egna impulser och sätter oss in i för oss obekväma fakta. Det är jobbigt, men det är vad vi behöver göra för att inte riskera att bli en GAL-variant av Benjamin Dousas “Höger på riktigt”.

Avslutningsvis tror jag att det ligger mer bakom Januariavtalet än identitet och sakpolitik. Jag vet inte hur C har resonerat men L hade löpt stor risk att dö vid ett extraval. Att regera beroende av SD hade nog inneburit större risk för extraval. SD är det mest oberäkneliga partiet och vi hade inte kunnat låta dem köra över oss i värderingsfrågor – då hade partiet slitits sönder inifrån, av goda skäl. Mer av en strategisk kalkyl än en identitetsmarkering, live to fight another day.

Vårt problem är därför inte bara om vi valde fel eller rätt, eller om vi styrdes av identitet eller inte, utan att vi inte hade särskilt bra förutsättningar att välja. Vi var helt enkelt för svaga. Partiledarfrågan är därför viktig. Oavsett om det blir någon som var för eller emot Januariavtalet behöver vi någon som kan hitta en metod för att få L att växa, någon som har karisma nog att synas och vinna förtroende.

Vi har egentligen redan en liberal berättelse. Den tar sin början för flera hundra år sedan, då fria marknader och demokratiska institutioner började lyfta de första delarna av världen ur fattigdom och förtryck, och fria människor såg till att staterna började tjäna dem istället för tvärtom. Då liberaler formulerade principer om humanism och lika rättigheter för alla oavsett vem du föds som eller var. Det vi behöver är någon som kan berätta den berättelsen, och har en tillräckligt stark ideologisk kompass för att förstå hur vår politik hänger ihop med den.

Oscar Matti

Medlem Liberala Ungdomsförbundet

Varför vi ogillar moderater trots att vi oftast är överens

En bländande vårsol lyser in genom fönstret vid Sergels Torg, måndagen 11 mars, Europaparlamentsvalåret 2019. Tidigare samma morgon har Moderata ungdomsförbundet (MUF) offentliggjort sin nya kampanj, “Höger på riktigt!”, som gör anspel på Liberalernas och Centerpartiets sväng i regeringsfrågan i vintras. På Twitter glömmer förbundsordförande Benjamin Dousa bekvämt bort Kristdemokratiska ungdomsförbundets existens och utropar Moderaterna till Sveriges enda höger.

Så varför är MUF så envisa med att utropa sig själva till den enda högern och hur blev de liberala ungdomsförbunden vänster över en natt, trots att vi för samma politik som tidigare? Regeringen sänker skatter för höginkomsttagare och utreder inskränkningar i arbetsrätten vilket den moderatledda Alliansen inte vågade göra, ändå är MUF upprörda. Möjligtvis för att det är mer en fråga om identitet än en om sakpolitik.

I boken The Righteous Mind: Why Good People Are Divided by Politics and Religion (2012) av psykologiprofessorn Jonathan Haidt, ställer han sig frågan varför människor av olika politiska åskådningar och religioner har så svårt att komma överens med varandra, även när de pratar om andra ämnen än politik.

För att besvara denna fråga utvecklade Haidt tillsammans med en grupp psykologer moralfundamentsteorin, med syftet att koppla samman moral och psykologi. Teorin säger att alla etiska dilemman kan reduceras till fem olika moraliska fundament. Dessa mäts på en skala i relation till sig själva: care/harm, fairness/cheating, loyalty/betrayal, authority/subversion, sanctity/degredation och liberty/oppression. Detta är inte ett universellt etiskt system som berättar hur en person lever ett etiskt liv, utan en karta som visar hur starkt olika människor instinktivt känner inför olika dilemman.

  • Care/harm: hur mycket vi tycker synd om personer som far illa ut och hur mycket vi imponeras av altruistiska handlingar.
  • Fairness/cheating: hur mycket vi värderar rättvisa och motsätter oss fusk.
  • Loyalty/betrayal: hur mycket vi känner lojalitet mot våra grupptillhörigheter.
  • Authority/subversion: hur mycket vi respekterar auktoritet och rådande hierarkier.
  • Sanctity/degredation: hur mycket vi kräver renhet och äcklas av smuts, lite som ett yttre immunsystem.

Utifrån dessa fem instinktiva känslor utvecklar människor sedan de kulturer, religioner och institutioner som våra samhällen är byggda av.

Teorin är imponerande i sig själv men den blev minst sagt banbrytande när Haidt och hans forskarteam upptäckte att de moraliska fundamenten korrelerade med politisk åskådning. Oavsett om testerna utfördes i USA, Sydamerika, Europa eller Mellanöstern så fann de samma samband; liberaler (i amerikansk kontext socialdemokrater) värderade care/harm och fairness/cheating väldigt högt men lade nästan inget värde alls i de resterande tre, medan konservativa värderade alla fem mellanhögt.

Haidt påstår att liberaler tycker att frågor som rör renhet, till exempel vilka vi ligger med och vad vi äter, inte är moraliska frågor medan konservativa genuint känner att de är det. Inte för att de är intoleranta människor utan för att de får en känsla av avsmak av tanken på sex med fel – eller för många – personer, för att dra det till sin spets.

Som kompensation har konservativa en mer balanserad syn på moral där alla fundament värderas ungefär jämlikt. Men framförallt behöver ett samhälle båda sortens människor. För många med en konservativ syn på moral och hierarkierna blir för fasta och förtryckande; för många med en liberal syn och hierarkierna blir för lösa och kan falla.

Haidt ser två bland annat två implikationer från moralfundamentsteorin. Den första är att vi bör tolerera att det finns andra åsikter än våra egna. Motståndet mot fördelningspolitik från konservativt håll kommer inte från att konservativa är giriga, utan från att de värderar den beskattades rätt till sin egendom högre än den ökade levnadsstandarden för den med mindre pengar. Liberaler är däremot beredda att gå längre för att hjälpa de som far illa ut, vilket blir väldigt tydligt i frågan om LSS.

Den andra är att vi bör revidera vår syn på förnuft. Mycket av modern hjärnforskning antyder att vi inte tar beslut genom linjära resonemang, utan att vi först bestämmer oss för det som stämmer bäst överens med tidigare erfarenheter och värderingar, och sedan hittar på en förklaring varför i efterhand. Som en rationalisering.

Ideologiskt principfasta människor tänker däremot igenom ett dilemma tillräckligt många gånger för att komma fram till ett ideologiskt konsekvent svar, men det leder enbart till en ny fråga. Varför anammade vederbörande sin ideologi från början?

Identitet är känsligt. Det handlar inte enbart om vilken grupp en person tillhör, utan vem den är, hur den vill leva sitt liv och vilka människor den vill ha samröre med. I konservativa ögon blev således Liberalerna ett vänsterparti i och med Januariavtalet, om än en borgerlig vänster. Titta ner på dina kläder och fråga dig vilka du delar kulturell sfär med, socialdemokrater och miljöpartister eller moderater och kristdemokrater?

Därför har Benjamin Dousa ett halvt rätt – moderater är mer höger än liberaler, men enbart på ett kulturellt-moraliskt plan. I andra frågor som narkotika och skatter är de fortfarande sossar.

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell 

Skribent Radikalt Forum

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑