Etikett: Oscar Matti

Avskaffa nationalstaten, inte Sverige!

Frågor om svenskhet och nationalism är bland de svåraste och mest infekterade. Det blir inte lättare av att de blandas ihop och att folk använder begrepp olika. Här är vår guide till kongressen! För att förstå det kan vi skilja på frågan om vad som finns och inte finns, samt vilken roll det borde spela politiskt. 

Det står klart att nationella identiteter som svenskhet idag finns. När Carl Bildt säger att han är hallänning, svensk och europé så ljuger han inte. Ibland kan det kännas konstlat att prata om svenskhet – vad är egentligen det? Ändå märker man när man är utomlands att seder och bruk är annorlunda. Gemenskapen svenskhet och därmed svensk kultur finns, även om den är inte enhetlig, statisk eller per definition bättre än något annat.

Staten har förstås spelat stor roll i att skapa den här identiteten. Gemensamma institutioner och lagar har bidragit till att “centralisera” svenskheten. Det är dock något som finns idag och som på många sätt lever sitt eget liv, och är inget som kommer försvinna trots SD:s oro för det.

Nationalitet behöver inte vara exklusivt. När man är på semester och träffar norrmän så märker man att nationella identiteter kan förenas. Iranier och irakier som kommer till Sverige både påverkar och påverkas av svensk kultur. Kulturkrockar existerar förstås, men det är inget som utesluter att personer som rotat sig i båda länderna kommer att ha tagit intryck från båda. 

Att nationella identiteter finns behöver inte vara vara något problem, det är bara ett faktum. Problemet uppstår när man försöker basera politiska rättigheter på nationstilhörigheten. Detta är direkt illiberalt och har sina anor i rättigheter baserade på blodsband. Liberalismen utgår från den enskilda människan, inte nationen, familjen eller något annat kollektiv. Det går tillbaka till upplysningstanken om att varje människa har vissa grundläggande rättigheter som aldrig får inskränkas, som rätten till liv, frihet och att yttra sig.

Argumenten för dessa rättigheter är universella till sin natur, de handlar om alla människor. Utgångspunkterna brukar vara att individen har ett egenvärde, att hen har ett förnuft och själv kan avgöra sina egna mål i livet, och att ingen annan – staten eller någon individ – har rätt att tvinga dig till något annat. Det här är inte rättigheter som man förtjänar för att man firar midsommar eller har fötts i ett visst geografiskt område, utan för att man är människa.

Alla människor borde ha rätt att leva i frihet. Tyvärr är världen väldigt långt ifrån det tillståndet idag. Många föds i stater som inte förmår garantera deras grundläggande rättigheter, eller där staten själv inskränker dem. Människor som försöker fly från dessa förhållanden drunknar på Medelhavet, eller fastnar i åratal i flyktingläger utan möjlighet att bygga någon varaktig framtid för sig själva och sina barn. Detta är djupt orättvist. Därför kan ett liberalt engagemang inte stanna vid nationsgränserna!

Att politiska rättigheter varit knutna till nationen är inte konstigt ur ett historiskt perspektiv. Nationalstaten innebar betydligt mer jämlika rättigheter jämfört med de samhällen som fanns tidigare, där familjen eller klanen spelade en avgörande roll. Det är inte konstigt att många tar nationalstaten för given, då institutioner är något man vänjer sig vid och det okända ses som riskabelt.

Politiska rättigheter knutna till nationen har dock inget egenvärde, eftersom de egentligen borde tillkomma alla människor. Staten Sverige fyller bara en funktion så länge den försvarar människors frihet. Därför borde vi inte vara rädda för alternativ till nationalstaten som gör jobbet bättre.

När EU utvecklas till en federation så är det inte ett problem att den svenska staten minskar i betydelse, om det leder till ökad frihet för invånarna. Svenskhet kommer inte heller försvinna dagen fördraget skrivs under. Trots det är detta politiska nationalisters mardröm, eftersom staten och nationen måste höra ihop i deras värld. Där går skiljelinjen mot liberaler som vill bygga en värld för individen.

Oavsett var du föds, vilket språk du talar och vilka högtider du firar har du rätt till ett liv i frihet. Politikens uppgift är att värna den friheten, och mot den bleknar nationalstatens intressen i betydelse. Vi hoppas därför att kongressens anda präglas av budskapet på de gamla tygkassarna, ”Riv gränserna”!

Romina Pourmokhtari, förbundsordförandekandiat LUF

Oscar Matti, medlem LUF

Moral är viktigare än ideologi

I sitt svar, Bra ideologi ska inte förblinda, skriver Oscar Matti om ideologins absoluta nödvändighet. Jag håller i grund och botten med om det han påstår. Vi kan ha oerhört liberala values och ändå ha beliefs som är realistiska och inte bygger på önsketänk. Dessutom förstår även jag att vissa jämförelser mellan olika värden måste göras. Detta ska göras med ideologiska diskussioner. För att testa gränserna för våra ideologier bör vi diskutera ideologiska dilemman där olika högt uppsatta värderingar går emot varandra. 

Mattis invändningar fick mig att inse att jag inte hade lyckats förmedla det jag ville ha sagt. Som rubriken på hans text påstår så är inte bra ideologi förblindande. Det problemet jag tycker mig se är däremot dålig ideologi. Problemet med att prata om avvägningar mellan olika värderingar är att det kan tolkas som att dessa avvägningar är universella. Som att frihet alltid är viktigare än trygghet, oavsett hur stort mått av frihet som sätts mot tryggheten. Denna förenkling görs ofta av de som bygger sin ideologi i en torrdocka innan den sjösätts och den leder till att frihet alltid placeras först. Detta oavsett hur stora mått av frihet som sätts emot något annat.

Ett exempel jag lyfte i min första artikel var skatt. Enkelt sagt kan man säga att skatt leder till mindre frihet, men mer trygghet och jämlikhet. Om man enbart värderar frihet så är saken enkel, då borde man ta bort all skatt. Men definitionen av liberal måste vara bredare än så. Jag skulle kalla alla som har frihetliga tendenser i detta nu för liberala, även om dessa personer skulle anses konservativa eller socialistiska i en annan tid och plats.

I Mattis text lyfts problemet med vad som är önskvärt. Visst är alla inte överens om den saken, men mitt bekymmer är de vars sagda politiska värderingar går emot den egna moralen. De som har fastnat i en simpel tolkning av liberalismen riskerar att alltid vilja sänka skatten, oavsett om konsekvenserna ser ut att bli sådana som de inte anser önskvärda. Tanken är ofta att då skatterna idag är för höga så borde man lägga all kraft på att få ner dem så långt som möjligt. Sedan är det andras jobb att moderera oss så att det finns några skatter kvar.

Jag har hellre en ideologi som bygger på min egen moral, även om den inte är den mest renläriga liberalismen. En sådan ideologi, tråkig som den må vara, bygger åtminstone inte på att man behöver sossars hjälp för att ta ner en till jorden.

Skribentfoto: Privat

Carl Sträng 

Ordförande LUF Nacka-Värmdö

Bra ideologi ska inte vara förblindande

Carl Sträng argumenterar i sin artikel på Radikalt Forum för att vi inte borde låta ideologi förblinda oss. Det är en viktig poäng. Samtidigt behöver inte ideologi och pragmatism stå i motsättning till varandra, och det finns en risk för att vi kastar ut barnet med badvattnet. 

Sträng menar att vårt mål måste vara att göra människors liv bättre, inte att främja liberalismen. Det låter förnuftigt, men vad innebär det att göra människors liv bättre? Svaret kräver nästan en ideologisk diskussion. Ett enkelt svar vore utilitarismen – största möjliga lycka åt största möjliga antal – men även den innehåller många definitionsproblem samt avvägningar och kan också leda till dogmatism. 

Ideologi kan betyda olika saker. Man kan skilja på “values” och “beliefs” för att göra det tydligare. Values handlar om slutmål, vad vi värderar i sig självt. För grundläggande värderingar är det svårt att resa sakargument eftersom det handlar om egenvärden. Vårt mål kan vara till exempel att göra människors liv bättre, men varför? Vid någon punkt brukar svaret bli “för att det är det rätta att göra”. Många ideologier kommer dock även med ett paket åsikter om hur världen fungerar och hur saker är rent empiriskt. Detta är beliefs, övertygelser om hur världen är snarare än hur den bör vara. 

Att blanda ihop values med beliefs är problematiskt. När man tror att något är sant för att det passar bra med ens värderingar, eller för att man är väldigt fäst vid sin förklaringsmodell, leder det till att man ignorerar saker som talar emot ens belief. 

Values behöver dock inte påverka verklighetsuppfattningen. Vilka mål som är eftersträvansvärda, och rangordningen om de hamnar i konflikt med varandra, är frågor där ideologiska svar behövs. Utan klara resonemang här är det inte klart vad vi strävar efter, och därför inte heller klart vilka medel som är bäst.

Dessa avvägningar handlar inte alltid heller bara om pojkrumsliberala avvägningar, mördade pantlånerskor eller trolley problems. Många kommun- och regionpolitiska problem är av rent praktisk natur, men följer man dagordningarna hamnar man ändå snabbt i principiella avvägningar av olika slag. Värderingsdiskussioner blir då inte verklighetsfrånvända, utan snarare själva premissen för det man sedan praktiskt försöker åstadkomma. 

“Skada människor” är ett exempel. Folkhälsoreformer kan göra folk hälsosammare, om fler åt mindre socker, rörde på sig mer, rökte och drack mindre samt hade regelbundna sömnvanor. Det är också exempel på paternalism och förmynderi om det blir direkta förbud mot saker som endast skadar en själv. Praktiska argument kan resas mot förbudspolitik, som att rökförbud på uteserveringar bara leder till fler fimpar på gatan eller att avkriminalisering av cannabis gör att fler vågar söka vård och minskar intäkterna för kriminiella ligor. Ibland finns dock endast friheten kvar som argument, och rätten att själv avgöra om man vill göra något ohälsosamt eller inte. 

Frågan om kompromisser kan vara avskild från värderingar, som handlar om vilka slutmål vi har. Alla inser att man inte kan få allt man vill. Man kan föredra ytterst radikala slutmål, och ändå vara smidig och tillmötesgående och nöja sig med att närma mig målet med ett par procent. 

Frihet som egenvärde är det som skiljer liberaler från andra, och är en USP för ett liberalt parti. Pragmatiska argument bör också användas, och dessa kan övertyga även ickeliberaler. Det är dock inget konstigt med att vi också verkar för värderingar som vi är för. 

Vi bör verkligen inte låta ideologin göra oss blinda för verkligheten. Vi bör dock inte heller låta verkligheten idag göra oss blinda för ideologin, i meningen values. Många idag otänkbara saker var självklarheter förut, det har ändrats för att värderingarna har ändrats. Vi behöver dock skilja på mål och medel, inte fastna i pragmatiska detaljer när vi diskuterar våra grundläggande värderingar men också vara öppnare och flexiblare när vi sedan ska verka praktiskt för dessa värderingar, i en kongressal eller någon annanstans.

 

Oscar Matti 

Liberaler styrs också av identitet

Love Frisell väckte en intressant debatt när han tog upp Jonathan Haidts moralfundamentsteori och applicerade den på svensk politik. Han menar att MUF:s kampanj “Höger på riktigt”, som verkar bygga mer på signalpolitik än på faktiska högerpolitiska förslag som att sänka skatten, kan förklaras av att identiteten är viktigare för MUF än sakpolitiken. Jag tror att han har helt rätt i det, och att Haidts teori har ännu mer att säga om svensk politik.

För att förstå grunderna i teorin rekommenderar jag Loves text. Det som är lite jobbigt för oss liberaler är att våra politiska åsikter också tenderar att följa hur vi ställer oss i de dilemman som finns i de fem moraliska fundamenten. Det innebär förmodligen att även vi i hög grad styrs av identitet.

Av det kan man dra lika långtgående slutsatser om de som förespråkar Januariavtalet som man kan dra om de som motsätter sig det. Frågan om avståndstagande till Sverigedemokraterna handlar nog till stor del om identitet för många. Även om man kan visa på klara skillnader i sak mellan deras politik och Liberalernas så är det nog inte främst det som gör det så otänkbart och moraliskt felaktigt. Snarare handlar det om en intensiv känsla av att de representerar värderingar rakt motsatta våra. Vilket de förstås gör. Det tyder dock på att det kan vara identitet som styr även oss snarare än sakpolitisk analys. Vi bör åtminstone beakta risken att vi bortser från sakpolitiska nackdelar genom prioriteringen av att agera i enlighet med vår identitet, om vi ska ta Haidt på allvar.

Det finns flera möjliga nackdelar med Januariavtalet. Den mest uppenbara är att vi förmodligen inte lyckas lura Socialdemokraterna. De har visserligen accepterat många förslag från Liberalerna och Centerpartiet, men flera av dem är endast utredningar hittills. En del av de tyngsta är inte ens utlovade att genomföras, enbart utredas (som förstatligad skola). Att som vissa moderater tro att nästan inga av förslagen kommer genomföras är överdrivet pessimistiskt. Däremot är frågan om precis alla kommer genomföras.

Efter Transportstyreleskandalen krävde samtliga Allianspartier att tre ministrar skulle avgå. Löfven beviljade två av dem, men synade Alliansen, vägrade avsätta Peter Hultqvist och ställde L och C inför hotet om regeringskris och att tvingas ta över med hjälp av SD. L och C backade från det man tidigare sagt och släppte kraven på Hultqvists avgång.

Vad händer om utredningarna kring några av frågorna i Januariavtalet är ambivalenta, och Socialdemokraterna vägrar att fullfölja säg 20 procent av förslagen? Kommer L att offra 80 procent och återvända till Alliansen för dessa 20 procent?

Vidare innebär mandatfördelningen att L måste rösta för Socialdemokraternas budget varje gång. En betydande del av det som ingår i budgeten är inte reglerat i Januariavtalet. Möjligheten att gå i opposition mot en budget som vi är med och röstar fram är försumbar, och annars tvingas vi ta ansvar för en sosse-budget vi har mycket begränsat inflytande över.

Det betyder inte att Januariavtalet är det sämsta alternativet. Även SD-beroende har klara nackdelar rent sakligt för den som vill genomföra liberal politik. Poängen är att vi i båda fallen borde motstå frestelsen att låta vår identitet styra vår analys.

Det är inget fel i att styras av identitet och värderingar i sig. Tvärtom är det ju ett av skälen till att överhuvudtaget driva politik. Men människor tenderar även att ha en autenticitetspreferens. Vi vill hellre faktiskt genomföra politik enligt våra värderingar än att bara agera på ett sätt som känns bra, men kanske inte åstadkommer rätt sak – om vi kan avgöra skillnaden. Det kräver att vi agerar emot våra egna impulser och sätter oss in i för oss obekväma fakta. Det är jobbigt, men det är vad vi behöver göra för att inte riskera att bli en GAL-variant av Benjamin Dousas “Höger på riktigt”.

Avslutningsvis tror jag att det ligger mer bakom Januariavtalet än identitet och sakpolitik. Jag vet inte hur C har resonerat men L hade löpt stor risk att dö vid ett extraval. Att regera beroende av SD hade nog inneburit större risk för extraval. SD är det mest oberäkneliga partiet och vi hade inte kunnat låta dem köra över oss i värderingsfrågor – då hade partiet slitits sönder inifrån, av goda skäl. Mer av en strategisk kalkyl än en identitetsmarkering, live to fight another day.

Vårt problem är därför inte bara om vi valde fel eller rätt, eller om vi styrdes av identitet eller inte, utan att vi inte hade särskilt bra förutsättningar att välja. Vi var helt enkelt för svaga. Partiledarfrågan är därför viktig. Oavsett om det blir någon som var för eller emot Januariavtalet behöver vi någon som kan hitta en metod för att få L att växa, någon som har karisma nog att synas och vinna förtroende.

Vi har egentligen redan en liberal berättelse. Den tar sin början för flera hundra år sedan, då fria marknader och demokratiska institutioner började lyfta de första delarna av världen ur fattigdom och förtryck, och fria människor såg till att staterna började tjäna dem istället för tvärtom. Då liberaler formulerade principer om humanism och lika rättigheter för alla oavsett vem du föds som eller var. Det vi behöver är någon som kan berätta den berättelsen, och har en tillräckligt stark ideologisk kompass för att förstå hur vår politik hänger ihop med den.

Oscar Matti

Medlem Liberala Ungdomsförbundet

REPLIK: Nej tack till ett nytt mansideal

I ett debattinlägg om könsroller skriver Erika Apéll att det långsiktiga målet bör vara att dessa ska elimineras helt. Inlägget innehåller flera vettiga slutsatser, och jag håller med om att män och kvinnor givetvis bör dömas efter samma etiska måttstock. Däremot är det tveksamt om könsnormer i någon form någonsin kommer att försvinna helt. Detta utgör därför en kritik av den radikala varianten av likhetsfeminismen.

I inlägget kritiserar Apéll flera debattörers försök att koppla ihop #metoo till mansrollen och tanken att en “reformerad” mansroll skulle vara lösningen på trakasserierna. Jag delar den kritiken. Jag anser visserligen att det finns aspekter av mansrollen som bör förändras. Det är också möjligt att acceptansen för denna typ av handlingar skulle minska om bättre värderingar var starkare. Däremot tycker jag inte att de flesta förövarna kan skylla sina handlingar på “dåliga värderingar”. De flesta vet redan att vad de gör är fel. En icke obetydlig mängd personer (främst män) är psykopater – de kan känna till samhällets normer men är likgiltiga inför dem. Detta är i stort sett obotbart, beteendet kan i vissa fall regleras men inte inställningen till normer och värderingar. Vidare står ofta ett fåtal brottslingar för en förhållandevis stor andel av brotten. Trots att den gruppen är relativt liten bär den alltså sannolikt upp en stor del av brottsstatistiken.

Det innebär inte att alla som begår brott är psykopater. Jag tror också att metoder för att förbättra mäns förmåga att acceptera sina känslor – och hantera dem (alla känslor är inte positiva) – kan leda till lyckligare och mer harmoniska personer, och förhoppningsvis att fler beter sig bättre.

Jag anser även att de flesta nog skulle gynnas av att könsroller frikopplas från de allra flesta samhällsområden – att arbetsmarknaden, politiken och förmodligen även familjen blir i största möjliga mån “meritokratisk”, att personliga preferenser och egenskaper får styra snarare än föreställningar om könet. Jag menar även att acceptansen för variationer av “könsroller”, och avvikande från dem, bör vara total.

Dock är jag skeptisk till att könsnormer i sig någonsin kommer att försvinna helt. Det är en insikt som vuxit fram under lång tid, och jag skulle inte bli ledsen om jag hade fel – det är mer en åsikt om hur det är än hur det bör vara. Men det baseras på några enkla antaganden.

Kön är biologiskt sett en mer avgörande egenskap än ögonfärg. Det handlar förstås inte bara om själva “könet”, utan om XX-kromosomer och XY-kromosomer. Det finns grundläggande genetiska skillnader mellan män och kvinnor, som innebär att män överlag har avsevärt högre halter testosteron. Det är den främsta förklaringen bl.a. till att män tenderar att vara fysiskt starkare samt ha djupare röst.

Skillnaderna ligger dock inte enbart i yttre attribut. Testosteron är t.ex. nära kopplat till aggressivitet. Effekterna kan extrapoleras om man betänker anabola steroider (syntetiska derivat av testosteron) – de gör att kvinnor antar en mer typiskt manlig fysik och kan få rösten att djupna. Män som tar steroider får allvarliga och talande sidoeffekter, som extrem muskelmassa och kraftigt ökad aggressivitet (samt andra dominansbeteenden). “Normala” testosteronhalter ger förstås inte så överdrivna effekter, men det finns ändå en klar skillnad mellan de nivåer som de flesta kvinnor har och de nivåer som de flesta män befinner sig inom.

Detta utgör även en direkt fysisk förklaring till systematiska skillnader mellan män och kvinnor gällande vissa typer av brott, som krogvåld. Jag menar att det inte är en ursäkt för våld eller dåligt beteende. Människor har även en frontallob, vi är “förnuftiga djur” som kan reglera våra beteenden och impulser, och klarar vi inte det ska det få konsekvenser. Men det är fortfarande en förklaring av en systematisk skillnad – överlag finns delvis olika, biologiskt betingade impulser.

Det här är inget skäl till att lära alla flickor att de måste älska prinsessklänningar eller till att träna MMA med alla 8-åriga pojkar. Jag anser fortfarande att vi bör uppfostra barn så neutralt som möjligt. Att de får ägna sig åt sina egna, individuella intressen och utvecklas “fritt” i så stor utsträckning som möjligt utan begränsande förutbestämda mallar är idealet.

Däremot bör vi inte bli förvånade om fler 14-åriga pojkar än flickor kommer att dras till mer “fysiskt aggressiva lekar”, även helt utan påverkan av samhällsnormer. Det är förstås svårt att bevisa eftersom ingen växer upp i ett vakuum, men jag menar att de sannolikt skulle göra så även uppvuxna i ett laboratorieexperiment.. Deras hormoner säger nämligen åt dem att göra det, och ger dem överlag bättre förutsättningar att lyckas. Det är möjligt att det skulle minska om vi skulle bli av med (påtvingande) könsnormer. Det verkar däremot osannolikt att skillnaden skulle elimineras helt.

Att det är så har som sagt inte nödvändigtvis så stor påverkan på mannens och kvinnans roll i samhället. Att dessa skillnader ledde till väldigt olika roller i förhistoriska samhällen är logiskt – om resurserna är extremt knappa och den dagliga överlevnaden kan hänga på en lyckad jakt så finns ofta direkt darwinistiska skäl till en könsbaserad arbetsfördelning.

Dessa skillnader är i princip ovidkommande för dagens samhälle och arbetsmarknad. Jag menar att det även varit så längre än kvinnor och män varit (relativt mot tidigare) politiskt jämställda. Att skillnaden bestått så länge har nog berott mer på just normer, och att män generellt behärskat större våldsmedel och därmed innehaft större maktpositioner. Meritokrati och individualism är betydligt bättre grundstenar för samhället än könsroller.

I den privata sfären tror jag dock inte att könsrollerna försvinner helt så lätt. Det beror just på de underliggande biologiska skillnaderna, som även påverkar beteendet. Det är inte heller särskilt konstigt när man ser på kön inom andra djurarter – könsroller skiftar enormt mellan djurarter, men är oftast väldigt likartade inom en och samma djurart. Med de olika hormonförändringar som påverkar alla individer i tonåren verkar det helt enkelt väldigt sannolikt att detta kommer att prägla uppväxten i viss mån. Det verkar därför även troligt att någon form av könsroll kommer att finnas kvar. Då menar jag att det är bättre om den är laddad med positiva värderingar än negativa. Som enkelt exempel kan det vara jättebra att ägna sig åt kampsport och/eller sträva efter fysiska prestationer för den som har fysisk överskottsenergi (vilket förstås inte gäller “alla män”), mindre bra att mucka gräl med folk på stan för att “bevisa sin manlighet”. Men det är svårt att helt undertrycka en biologiskt betingad drift till fysiskt utåtagerande.

Jag tror därför att normerna behöver få en mer pluralistisk karaktär. Alla kommer inte att uppfylla de traditionella manliga normerna, och det finns inget fel med det. Det vore mer fördelaktigt om mansrollen snarare handlade om “det är så här det ofta är för män, om det är så för dig så är det bra att hantera det så här”, snarare än “du ska växa upp och bli ‘manlig’ oavsett hur du känner själv att du är”. Det är möjligt att fler män kommer klara testerna för att bli jägarsoldater – det betyder inte att man skulle neka eller avråda kvinnor från den banan för att de är kvinnor. Vissa föds biologiskt med XY-kromosomer, men identifierar sig inte som män, och det är också okej. Det finns ingen mening med att samhället ska försöka tvinga mallar på individer som inte passar in i dem. Däremot kommer en del män att växa upp och skapa sig likartade mallar i vissa avseenden, och då är det bättre att försöka utforma de mallar som existerar på ett konstruktivt sätt (och undvika att de fylls med saker som att män inte ska gråta eller visa känslomässig närhet till manliga vänner).

Könsrollerna kan göras betydligt mer öppna, omfatta betydligt färre delar av livet och göras mycket mindre “normativt bindande” och därmed mer öppna för personer som avviker från dem. Däremot tror jag att könsroller i någon mån kommer att finnas kvar så länge det finns såpass betydelsefulla biologiska skillnader som det gör. Och dessa brukar inte förändras supersnabbt. 

Oscar Matti

Medlem Liberala Ungdomsförbundet

Skribentfoto: Privat

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑