Den senaste politiska nyhetsveckan har till stor del präglats av Expressens avslöjande om hur politiska kandidater inom Vänsterpartiet uttryckt mycket grov antisemitism. Förintelseförnekande, firanden av Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023, samt teorier om hur judar anser sig själva stå över alla andra har uppkommit i granskningen. Utöver att det är mycket problematiskt att ett svenskt riksdagsparti gång på gång verkar attrahera och tilltala dessa extremister, säger också hanteringen av problemet ganska mycket om själva partiet.

Antisemitism från vänster bör behandlas på precis samma sätt som till exempel rasism från höger. Demokratin måste följaktligen kräva att samma normer tillämpas på alla politiska rörelser, oavsett om man säger sig kämpa för en god sak. När Nooshi Dadgostar i media försöker svara på frågor kring granskningen, lyckas hon inte riktigt undanröja intrycket av att hennes parti har svårt att ta avstånd från de grova åsikter som kommit fram i granskningen. Visserligen säger hon att dessa kandidater uppenbarligen inte lyckats dra den rågång mellan kritik mot det Israel gör i Gaza och antisemitism – men samtidigt verkar det som att hon själv inte riktigt vet hur eller var den rågången bör dras.

Poängen är inte främst att några kandidater gått långt över gränsen för vad som är acceptabelt. Om man faktiskt vill visa att man är redo att sitta i regering, måste man först kunna upptäcka, hantera och motverka extremistiska störningar inom den egna organisationen. För när Vänsterpartiet gång på gång ertappas med problem av dessa slag är det svårt att inte fråga sig huruvida dessa kandidater representerar ett djupare problem inom partiet.

Om det är så tydligt var Vänsterpartiet står, hur kommer det sig då att man gång på gång lyckas attrahera dessa extremister? Hur kommer det sig då att åtgärder tenderar att vidtas först när media snappar upp vad som egentligen pågår inom partiet, och hur kommer det sig då att dessa sorters problem inte verkar återkomma i alla stora politiska organisationer?

När liknande avslöjanden återkommer väcks frågan om problemet verkligen kan reduceras till enskilda övertramp. Om samma typ av uttryck systematiskt yttras inom samma politiska miljö finns det skäl att fråga sig om det finns kulturella eller ideologiska faktorer eller strukturer som gör dem svårare att upptäcka och hantera. Kanske går svaret att finna i den gamla idétradition som på något sätt ändå verkar leva kvar inom den svenska vänstern. Alla politiska traditioner, oavsett hur mycket man säger sig ta avstånd från dem, lämnar kvar blinda fläckar.

Vänsterpartiet måste inte nödvändigtvis dömas för sin kommunistiska historia. Men historien kan hjälpa oss att förstå varför dessa problem uppkommer. Trots att partiet säger sig ha lämnat kommunismen bakom sig, finns det skäl att diskutera huruvida vissa tankemönster som formats av den radikala vänsterns historiska perspektiv lever kvar. Om politiska konflikter i huvudsak förstås genom relationen mellan starka och svaga grupper riskerar vissa fördomar att uppmärksammas omedelbart medan andra förklaras bort.

Antisemitismen har historiskt varit ganska svår att förstå, därför att den inte alltid följer denna enkla maktlogik. Judar har under historien varit en mycket utsatt och förtryckt minoritet, samtidigt som man har varit föremål för konspiratoriska föreställningar om makt och inflytande. Föreställningar om judisk kontroll över medier, banker eller politik har historiskt varit centrala inslag i antisemitismen, och därför kan den vara svårare att upptäcka för den som i första hand analyserar fördomar genom en maktmodell där rasism förutsätter att en stark grupp angriper en svag. Därför kan kanske antisemitismen ibland passera obemärkt i miljöer som annars tenderar att vara mycket känsliga för rasism.

Vänsterpartiets återkommande problem med antisemitism behöver inte förstås som ett direkt arv från kommunismen och de historiska banden med Sovjet. En möjlig förklaring är dock att problemen uppkommer som en konsekvens av en politisk kultur där kampen mellan förtryckare och förtryckta ibland blivit viktigare än universella demokratiska principer. Detta kan leda till att uttryck som i en annan kontext hade betraktats som antisemitiska, tolkas genom en politisk konfliktlinje och passerar obemärkt.

Att utesluta kandidater först efter mediala avslöjanden räcker inte. Man måste visa att man förstår hur dessa extrema åsikter uppkommer, och hur de kan förebyggas. Det är dags att på allvar se över relationen till de delar av Palestinarörelsen där antisemitiska uttryck förekommer, och se till att dessa idéer inte får fäste inom partiet.

När människor främst betraktas som representanter för grupper blir det lätt att ursäkta sådant som annars hade fördömts. Antisemitism från politiska motståndare identifieras omedelbart, medan antisemitism inom den egna miljön riskerar att reduceras till aktivism, vrede eller överdriven Israelkritik. Vill Vänsterpartiet med Nooshi Dadgostar i spetsen på riktigt visa väljarna att man är ett regeringsdugligt parti, är det hög tid att börja ta i tu med problemen kring antisemitism och terrorromantik som denna mandatperiod kantats av.

Ture Johansson, chefredaktör