I Sverige har vi något som kallas kyrkoavgift. Det låter kanske som en vanlig medlemsavgift – men den fungerar inte som någon annan. Istället för att organisationen själv hanterar sina intäkter hjälper staten till med att kräva in pengarna. Detta är en kvarleva från när Svenska kyrkan var statskyrka och en del av den svenska staten. Trots att kyrkan formellt separerades från staten år 2000 finns dessa ekonomiska kopplingar kvar än i dag. Jag tycker att det här är fel.
Den här åsikten är inte särskilt radikal bland liberaler. Med grundprinciper som jämlikhet, öppenhet och frihet är det svårt att motivera en stat som premierar en viss tro eller en viss bok. En liberal värnar om individens rätt att fritt välja sin tro – eller att välja bort tro helt och hållet. Det innebär också rätten att slippa finansiera andras religiösa övertygelser via skattsedeln. Oavsett vilken religion det handlar om bör staten hålla sig neutral och inte blanda sig i. Att det är just kristendomen det rör sig om menar jag är särskilt problematiskt. Visst, budskapet om att Gud älskar alla och att Jesus förlåter är vackert, men religionens heliga skrifter innehåller också uråldriga och barbariska värden som vår moderna stat inte borde vara förknippad med.
Men det kommer inte att bli ett storskaligt slag mellan de ateistiska liberalerna och de kristna konservativa gällande kyrkoavgiften. Det verkliga slaget står snarare mellan kristendomen och demografin. En studie från Göteborgs universitet om religionstrender samlade omfattande data om tro och Svenska kyrkan. Den visar att dubbelt så många 65–85-åringar tror på Gud jämfört med 16–29-åringar, 46 respektive 24 procent. Trots dessa skillnader är det ungefär lika många i båda grupperna som är inaktiva medlemmar i Svenska kyrkan.
När en ny generation tar över scenen kommer kyrkoavgiften oundvikligen att förlora sin plats. Det var lättare att motivera kyrkans makt när majoriteten av de röstberättigade var troende och såg värdet i att finansiera kyrkan. Men dagens unga, som i allt större utsträckning är sekulära och kritiska till statens koppling till religion, kommer att ifrågasätta varför deras skatt ska gå till ett trossamfund de inte identifierar sig med. Med denna förändring i befolkningsstrukturen försvagas kyrkoavgiftens legitimitet snabbt.
Vilka är det då som måste driva frågan om kyrkoavgiften? Rimligtvis kommer det att vara unga, en grupp med färre troende. Dessutom lär det vara liberaler, som utöver pragmatism söker social jämlikhet. Var kan man hitta unga liberaler? Här. I LUF. Och det är vi som bör leda kampen mot total sekularisering av den svenska staten.
Malte Fylkner, skribent
