Det ska vara glasklart att vi inte accepterar fred på Rysslands villkor

 

Natten till den 24 februari 2022 rullade ryska styrkor in över den rysk-ukrainska gränsen mot Kyjiv. Samtidigt landsattes rysk militär runt om i landet. Tanken var att agera snabbt, att snabbt slå ut ledningen i Kiev och ta över Ukraina.

Putin kallade det för en “specialoperation”. Zelenskyj tyckte annat. Åtta år efter Rysslands annektering av Krym och ockupationen av stora delar av Donbas var det dags igen. Ryssland anföll Ukraina och hade ett enda syfte: att utplåna Ukraina som självständig nation och bygga upp ett nytt ryskt välde. 

Men verkligheten blev inte som Kreml hade planerat. Kyjiv föll inte på några dagar. Den ukrainska staten kollapsade inte. Istället mötte den ryska armén ett motstånd den inte hade räknat med. Inte bara den ukrainska militären, även vanliga människor tog till vapen och försvarade inte bara Ukraina utan hela Europa.

Det finns de som undrar varför Ukraina inte bara ger ifrån sig de områden Ryssland vill ha. Då blir det väl fred, eller?

Det låter som ett väldigt rimligt resonemang – i ungefär tre sekunder. Sen börjar man tänka efter.

För vad är egentligen logiken här? Om någon bryter sig in i din lägenhet, belägrar vardagsrummet och säger att resten av lägenheten fungerar utan vardagsrum. Låter det inte konstigt?

Denna typ av fred kallas inte för fred. Denna fred kallas för kapitulation. 

Det skulle inte bara vara ett problem för Ukraina. Om världen skulle acceptera att Ryssland får behålla marken de tagit skulle det bara skicka en signal till Kreml att Väst ändå inte bryr sig – precis som efter annekteringen av Krym. Då kommer Putin och hans allierade bara fortsätta att skicka fram pansarvagnar, drönare och unga män för att dö, tills de har erövrat större delar av Ukraina och kanske andra länder. 

Nu har det snart gått fyra och ett halvt år sedan Ryssland anföll Ukraina. Nya krig, kriser och konflikter börjar ta plats i media och det är lätt att omvärldens uppmärksamhet dras bort från Ukraina och kriget hamnar i medieskugga och glöms bort.

Men i Ukraina finns det inget bakgrundsbrus, inte heller finns det en stoppknapp för kriget. Invasionen fortsätter 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan.

Det är just därför omvärldens agerande är viktigt. Man behöver inte åka ner och kriga, man kan gå ner till det lokala torget för att manifestera för Ukrainas och ukrainarnas frihet, att skicka ett skarpt budskap till Kreml – Ukraina är inte bortglömt, vi är på deras sida. Tyvärr stoppar detta inte drönare i östra Ukraina, men det är ett tecken på solidaritet.

Men nu när vi har pratat om vad civilbefolkningen kan göra. Vad måste andra nationer göra för att stötta Ukraina och få ett slut på kriget?

När Putin startade invasionen mot Ukraina 2022 testade han något mer än Ukrainas försvar, han testade hur stark den västerländska viljan att stödja Ukraina verkligen är.  

Det är därför extra viktigt att omvärlden blir tydligare i sitt budskap. Det ska vara glasklart att vi inte accepterar fred på Rysslands villkor. Omvärlden måste fortsätta med sitt ekonomiska och militära stöd till Ukraina ända fram till att kriget är vunnet och Ryssland har lämnat landet.

De senaste åren har det blivit extra tydligt att Ukrainas kamp inte bara handlar om ett land. Den handlar om principen att varje land har rätt att bestämma över sin egen framtid.

Denna princip är värd att försvara, inte bara för Ukrainas skull, utan för hela Europas framtid.

Du kanske också gillar:

Du läser Radikalt forum.

LUF Storstockholms medlemstidning.

Radikalt liberala sedan 1968