Jan Jönsson avslutade efter valet 2018 sin tjänst som rektor för att arbeta med politik på heltid som socialborgarråd i Stockholms stad. Trots att han sedan valet 2022 är oppositionsborgarråd i kommunen var han både 2023 och 2024 det näst mest synliga borgarrådet av dem alla. I den här djupgående intervjun berättar Jönsson om sitt tidigare yrkesliv, om Stockholmspolitiken samt om sin kritik mot Liberalernas SD-samarbete på riksnivå och mycket mer.
Bekämpar regeringen gängen?
Före valet 2018 arbetade du som rektor på Karsby International School. En skola som ligger i Norsborg – ett område som av polisen klassas som särskilt utsatt. Hur har din erfarenhet som rektor i Norsborg påverkat dig i ditt politiska arbete?
Jag skulle säga att jag haft väldigt stor nytta av mitt tidigare yrkesliv, både som speciallärare och som rektor. Också det att ha jobbat i några av Sveriges mest utsatta områden och att själv bo i ett utsatt område, i ett riktigt betonghus.
En viktig del i min arbetslivserfarenhet är att jag faktiskt konkret har jobbat i samverkan med både socialtjänst och polis. Ofta med ganska svåra elevärenden och därmed vet när det kan funka och när det absolut inte funkar. Jag har konkret erfarenhet av att jobba med barn och unga som både mår fruktansvärt dåligt hemma och som blivit indragna i grov kriminalitet Men också, och det är majoriteten av fallen, varit med om när vi har kunnat vända en dålig utveckling och allting har blivit bra – de har kommit in på gymnasiet, klarat gymnasiet, fått jobb och familj. Jag har dessutom haft förmånen nu när några av mina första elever börjar komma upp i 30-årsåldern att de återkommer och frågar om jag vill viga dem när de har träffat någon som de vill leva med. Flera av dem har varit sådana som herregud vad jag jagade när de gick i grundskolan och som nu tackar mig för det, eftersom det annars kunde ha gått jätteilla. Så jag bär ständigt med mig den där erfarenheten. Nackdelen är väl att ju längre tiden går är det lätt att man tappar lite av det dagsaktuella. Men jag försöker göra många verksamhetsbesök varje vecka för att hålla mig uppdaterad ändå.
Under din tid som socialborgarråd betonade du vikten av det förebyggande arbetet för att hindra barn att dras in i gängkriminalitet. Du arbetade bland annat för att stärka samarbetet mellan skola, socialtjänst och polis. Hur bedömer du nuvarande regerings brottsbekämpningspolitik utifrån dina erfarenheter?
Jag tycker ju tyvärr då att det fortsatt är ett för starkt fokus på utökade polisiära metoder och skärpta straff. Det betyder inte att det är fel. Problemet är dock att när jag till exempel träffar socialtjänstministern upplever jag att hon är jätteengangerad i alla möjliga frågor. Men utredningsresurserna för att utreda en ny lagstiftning och ta fram de viktiga reformerna hamnar i väldigt hög utsträckning hos justitiedepartementet och inte hos socialdepartementet. En följd av det blir att de sociala reformerna inte riktigt har kommit igång än. Vi har den nya socialtjänstlagen som kommer att träda i kraft nu till sommaren. Den borde ha kunnat träda i kraft för ytterligare en sommar sen eller två, för att utredningen har legat klar från den förra regeringen.
Så du skulle säga att den repressiva delen funkar fast det förebyggande arbetet saknas?
Det saknas ju inte helt och hållet, men det går för långsamt eftersom fokuset ligger på det andra.
Men du tycker inte att de går för långt i det repressiva med lagförslag som blir integritetskränkande?
Det finns det definitivt exempel på där jag har ganska starka invändningar. Sen ska man säga att Liberalerna ändå har gjort ett jobb där vi har försökt att mildra en del saker. Tyvärr kan jag ändå säga att vissa av de här grejerna som jag och Liberalerna som parti är väldigt kritiska till – visitationszoner, anonyma vittnen och sådant – upplever jag egentligen är mycket av symbolpolitik. Det är bara att titta på de visitationszoner som har införts nu. De har inte haft någon effekt överhuvudtaget. Det säger polisens egna rapporter också. Möjligtvis har det stoppat någonting en vecka eller två, men sen har det kommit tillbaka dubbelt värre. Och då har man lagt ner massa utredningsresurser och tid på att få igenom den lagstiftningen, när man kanske kunde ha ägnat den tiden åt att förbättra statens institutionsstyrelse istället, eller se till att vi fått den här socialtjänstlagen på plats mycket tidigare. Allt handlar liksom om prioriteringar om vad man använder sin utredningstid till. Och istället för symbolik, skulle det varit bättre om man ägnade sig mer åt det som vi faktiskt vet har reell betydelse för att stoppa att de här barnen dras in i kriminalitet.
På en skala 1–10, har du något helhetsbetyg för regeringens brottsbekämpningspolitik?
Oj… Men jag får nog ändå säga 7. För det har ju hänt mycket mer än vad som hände under den förra regeringen. Det får man ändå säga.
Men det är ändå långt över godkänt?
Ja, men det tycker jag nog ändå att man får säga att det är på det här området.
Den bortglömda kommunalpolitiken
Ja, det skulle jag definitivt säga. Media fokuserar jättemycket på den nationella debatten. Men sanningen är att Sverige är väldigt decentraliserat och har varit det i många hundra år. Redan innan demokratin infördes hade vi ett starkt kommunalt självstyre.
Och det som de allra flesta människor direkt berörs av i sin vardag är faktiskt frågor som kommunalpolitiker beslutar om. Det handlar om hur trafiken funkar här i stan, var vi bygger bostäder – eller om vi överhuvudtaget bygger några bostäder – vilket markpris vi tar ut, hur förskolan fungerar, vilka skolor som ska vara kvar och inte, och hur äldreomsorgen fungerar. Allt detta är kommunala frågor.
Och då är det tyvärr så att Dagens Nyheter i princip har slutat med sin Stockholmsbevakning. När jag tillträdde hade de en hel Stockholmsbilaga. Nu har de nästan ingenting. Svenska Dagbladet har ingen Stockholmsbevakning överhuvudtaget. SVT Nyheter Stockholm har fått minskad sändningstid. De hinner nu bara med två nyhetsinslag per dag. Det är ju ingenting och då ska de dessutom täcka hela länet. P4 Stockholm är lite lättare. Men de har så himla korta nyheter och det är typ ingen som lyssnar på dem. Så det blir då Mitt i–tidningarna som vi får försöka använda oss av. De kommer dock en gång i veckan, är helt överhopade av att alla partier vänder sig till dem och det blir ofta ganska liten spridning. Man kanske får en artikel i Skärholmseditionen, men då blir det bara de i Skärholmen som läser det, inte resten av stan. Så att jag tycker att våra medier, särskilt Dagens Nyheter, behöver ta ett större ansvar för att belysa kommunalpolitiken. För det är ändå så att Stockholms stad har en tiondel av Sveriges befolkning som påverkas påtagligt av våra beslut.
Skulle det hjälpa att lägga kommunal- och regionvalen på en annan dag än riksdagsvalet?
Det där har vi ältat i partiet ganska länge. Jag tror personligen inte riktigt på den idén och orsaken till det är att vi redan idag har lite svårt med valdeltagandet. Risken är att kommun- och regionvalet mer blir ett slags mellanval med lite halvtaskigt valdeltagande, där väljarna använder det mer för att uttrycka sitt missnöje med regeringens politik än för att de facto bry sig om kommun- och regionpolitik. Så jag tror därför att det är bättre att ha det på samma dag för det är ändå en period då folk är intresserade av politik. Och när vi knackar dörr är det faktiskt så att det är väldigt mycket kommunal- och regionpolitik som människor vill prata om. De vill nästan inte prata nationell politik när man träffar dem idag. Det är lite fascinerande med tanke på medias fokus.
Är det inte ett problem att riksdagsvalet överskuggar de andra valen i media under den perioden?
Ja, är det är det väl i och för sig. Men jag upplever att dörrknackningsmetoden ändå har lyckats vända lite på det så att det har blivit lite större intresse. Och jag tror att vi har kunnat se en sådan effekt inte minst i Stockholms stad där vi har väsentligt högre valresultat än vad vi har haft på riksplanet.
Vad är det bästa med att vara kommunpolitiker?
Det är att det jag har fått vara med och besluta om kan jag se konkret. Jag kan se vissa hus i stan som jag har varit med och tyckt till om. Det finns verksamheter, inte minst på socialtjänstens område, som jag kan besöka och säga att där var jag med och tog fram både budgetuppdrag och pengar till att det kom igång. Inte minst när det gäller verksamheten som vi bedriver mot sexhandel mot barn, vilket nog är det som jag är allra mest stolt över från förra mandatperioden. För det fanns i princip inte något sådant arbete när jag tillträdde och nu har vi insatser fyra dagar i veckan – socialtjänst och polis ihop för att hitta de här unga barnen, ofta i 13, 14 årsåldern som köps av äldre män
Sedan finns det en annan fördel också. Och det skulle jag säga är att man inte behöver resa lika mycket som en rikspolitiker. Så att även om jag har väldigt mycket arbetstid, kan jag för det mesta sluta min dag hemma i min egen säng. Jag tycker det verkar jobbigt att fara runt.
Har du funderat någonting på att bli rikspolitiker?
Nej. Jag måste säga att varenda gång jag träffar riksdagsledamöter tycker jag att det verkar vara väldigt tråkigt. Sen är det möjligt att det skulle vara ett intressant steg att ta någon gång i framtiden. Men jag måste nog säga att borgarråd nog är det absolut bästa uppdraget man kan ha. För man har en plattform där man når ut i den nationella debatten, men behöver ändå inte resa runt i hela landet.
Stockholmspolitiken och valet 2026
Vilka frågor är viktiga för Liberalerna i Stockholm att driva valet 2026?
Jamen, dels ska vi ju hålla kvar i skolfrågan. Och där kan vi se att den rödgröna majoriteten är väldigt passiv och har varit det hela mandatperioden. Vi kan se att skolresultaten, efter flera år av en positiv utveckling i de utsatta områdena, har stagnerat eller sjunkit – inte minst på matematikområdet. Jag hävdar att det är en konsekvens av att man återigen inte tar skolfrånvaro på allvar och inte tar initiativ kring det. Man har inte heller jobbat någonting med att komma till rätta med en del studierosproblem som vi har på en del skolor. Och det är inte så att de har lagt fram dåliga förslag; de har inte lagt fram några förslag överhuvudtaget, utan de har bara fått förvaltas vilket jag inte tror funkar om man ska få saker att förändras. Och där har ju vi massor av konkreta förslag. Bland annat införandet av något vi kallar för studieroteam, som är en modell som man har i många anglosaxiska skolor i Storbritannien och USA. Man kan säga att det är ett slags socialarbetare som, när det förekommer störningar på en lektion, tar ut de eleverna ur klassrummet och löser problemen utanför så att undervisningen kan fortsätta ostört. Och jag har själv sett, på besök i bland annat den amerikanska delstaten Iowa. Där kan läraren om det är bråk bara lyfta på luren, så kommer det där teamet och tar ut dem som berörs och så fortsätter undervisningen. Sen tar det där teamet hand om tillsägelse, kontakt med föräldrar eller vad man nu än behöver göra.
Vi har ju också många förslag på hur socialtjänsten skulle kunna hjälpa elever med omfattande skolfrånvaro på ett bättre sätt än vad man gör idag. Idag ligger mycket fokus på elever med en frånvaro på kanske 20%–40%, men det är inte det skolorna säger att de behöver hjälp med. De behöver hjälp med dem som har 70% och över. Socialtjänsten inleder inte utredningar idag. Man kommer inte med insatser och vi tror att de skolsociala teamen skulle kunna göra mycket mer än vad de gör idag. Så skolfrågan är en stor grej.
En annan grej är situationen kring trygghet där jag hävdar att vi behöver jobba med olika saker. Dels det allmänpreventiva arbetet – att jobba med värdegrund hos barn och unga, inte minst från förskolan. Det finns mycket intressant forskning som visar att barn i 3–6 årsåldern som har väldigt höga nivåer av aggressivitet, får stora problem när de kommer upp i gymnasieåldern. Men det går när de är så unga att arbeta bort de beteendena. Det tror jag att vi skulle kunna satsa mycket mer på, och därmed förebygga våldsproblem senare i livet. Vi har också frågan om de omhändertagna barnen som är de som är inblandade i skjutningar och sprängningar. Och där handlar det om att vi måste få fram pengar, så att man inte plockar hem de här barnen för tidigt innan behandlingsinsatserna har hunnit fullgöras, för det görs nämligen idag. Därmed är jag oerhört kritisk till att den nuvarande majoriteten har tagit bort vår skyddsfond som garanterade att stadsdelar som hade slut på pengar kunde få från den fonden för att inte behöva plocka hem barn och unga som är inblandade i kriminaliteten.
Sedan värnar vi ett fritt kulturliv också. Det är faktiskt idag delvis hotat av inte minst av högerextrema krafter som går in och trakasserar bibliotekarier, sprider propaganda i låneböcker och attackerar teaterföreställningar. Där måste vi som samhälle bli oerhört tydliga med att det fria kulturlivet ska just vara fritt. Och man kan tycka att saker är dåliga, men de här trakasserierna och försöken, bland annat från Sverigedemokrater, att stänga ner fritt kulturliv kan vi aldrig acceptera.
Så det är främst skola, förebyggande arbete och ett fritt kulturliv?
Ja, precis. Och jag tycker även att det finns intressanta ideologiska kopplingar till alla de där.
Vad är din starkaste kritik till nuvarande styret i Stockholm?
Det är den här passiviteten faktiskt. För ska man ge dem någon erkänsla har de fortsatt att förvalta många av de reformer som vi drev igenom under min tid, men har inte tagit något steg vidare. Man har inte heller tryckt på för att socialtjänsten måste fortsätta ta sitt ansvar för exempelvis barn som har skolfrånvaro. Man är väldigt osynlig i kulturpolitiken trots att vi har de här problemen som stadsbibliotekarien pratar om ser vi aldrig kulturborgarrådet uttala något stöd för bibliotekspersonalen, teatersällskap eller vad det nu kan vara. Det är ju jag som har drivit dragqueen-frågan och inte majoriteten som har gjort det. Och sedan tycker de “Oj. Vad duktig du är!”, men gör ingenting själva. Och de har också inte haft förmåga att förändra sina ståndpunkter när de de facto ser att Skärholmens socialtjänst håller på att gå fullständigt på knäna. Att det blir massor med JO-anmälningar om socialtjänsten i Järva. Att flera socialtjänster går med stora underskott. Då säger de att de redan har tillskjutit pengar. Ja, men det räcker inte i just de här stadsdelarna som har extrema problem utöver vad de andra stadsdelarna har. Det är så otroligt initiativlöst. Det är min främsta kritik faktiskt, snarare än att jag kunnat hitta att de lägger fram usla förslag.
Vilka partier kommer Liberalerna kunna samarbeta med i Stockholms stad efter nästa val?
Ja, Liberalerna lär ju inte få 50%. Det har jag svårt att se. Det är klart att om vi kan få ett renodlat alliansstyre är det optimalt, men det tror jag inte kommer hända av det enkla skälet att det går för dåligt för Moderaterna. Att hitta tillbaks till ett grönblått samarbete tror jag inte är omöjligt. Ofta i Stockholmspolitiken kan det svänga ganska snabbt. Vi trodde vid den här tidpunkten inför förra valet att vi skulle klara en mandatperiod till i majoritet, sen svängde det inför sommaren valåret 2022. Det gick jättefort. Plötsligt hade Moderaterna sjunkit och Socialdemokraterna bara steg. Det kan mycket väl hända den här gången också att Moderaterna samt vi själva får ett uppsving. Miljöpartiet vet jag inte hur det kommer att gå för. Jag tänker att kan man få upp ett grönblått styre igen vore det väldigt bra. Annars kan det mycket väl bli en ganska svår politisk situation. Och då blir det spännande att se hur man ska tänka kreativt. Jag kan säga direkt att Vänsterpartiet kan vi inte sitta med – de har för mycket problem med ekonomi och antisemitism. Vi kan inte heller sitta med SD – de har problem med värdegrund, människosyn och mycket annat. Andra konstellationer, varför inte? Men jag tycker isåfall att vi ska göra det tillsammans med Moderaterna i första hand och även Centerpartiet.
Så ett mittenstyre helt enkelt?
Ja, och det har man även lyckats med i många andra kommuner.
Liberalernas framtid och partiledarvalet
Ja, det här grundar sig lite i att jag har en annan syn på Liberalernas roll i svensk politik. Därför att jag tycker inte att det är självklart att vi alltid måste sitta med i en regering för att få inflytande. Och jag tycker att man ska titta på Sverigedemokraterna som ett exempel på det. För går vi tillbaka 15 år i tiden var Sverigedemokraterna inte en politisk kraft av någon särskild betydelse. Tvärtom var de politikens paria. Men de har jobbat metodiskt med att vinna gehör i opinionen för sina åsikter. Tyvärr. Och de har gjort det väldigt framgångsrikt genom att hålla fast vid sin värdegrund konsekvent, vilket de gör fortfarande. De har inte ändrats en tum vad gäller sin värdegrund. Och jag hävdar att vi befinner oss i en tid när Liberalerna måste se sin roll som att utöka förtroende för liberala värderingar. Gör man det bäst i regering eller gör man det bäst i opposition? Det kan mycket väl vara i regering, men då måste den regeringen grunda sig på en gemensam värdegrund som stärker socialliberala värden. Det hävdar jag att vi har haft väldigt svårt att göra i nuvarande konstellation.
Sen har Socialdemokraterna också svikit alla sina ideal. De tycker likadant som SD i i princip alla kontroversiella frågor och är maktgalna i alla sammanhang. Så dem vill man inte sitta med heller. Då hävdar jag att varför skulle inte Liberalerna kunna inta en roll, tillsammans med Centerpartiet kanske, i mitten där man säger att man i första hand vill ha någon form av minoritetsregering med Moderaterna, men där vi står utanför och kan stödja olika reformer och inte tvingas gå med på en massa galna lagförslag. Eller så kan det bli en annan konstellation som släpps fram och där vi kan protestera högljutt när den tänker helt fel, samt bidra när våra mandat behövs. Det är en annan syn. För jag vet att många andra tycker att hela poängen med partiet är bara att alltid sitta i regering. Om priset för det är att vi utraderas från svensk riksdag och att liberala värderingar får mindre och mindre genomslag i den svenska befolkningen – då har vi ju misslyckats. Det vill jag inte se. Därför tror jag att det som landsmötet har beslutat, nämligen att gå till val som självständig kraft och sedan göra upp om det som är möjligt, vore det bästa för oss. För när jag pratar med folk upplever jag att det finns en önskan om en tydlig socialliberal röst som inte viker sig. Och jag är helt övertygad om att på sikt, om man håller den kursen, kommer fler att känna att det här faktiskt är bra. Vi kommer kunna använda Trump, Putin och även Åkesson som avskräckande exempel. Men det kan vi inte göra om vi samarbetar med Åkesson.
Så istället för realpolitiska vinster nu ska man tänka mer långsiktigt?
Ja, exakt. Som SD har gjort hela tiden!
Du nämnde också att man ska samarbeta mer med Centerpartiet. Nyligen argumenterade bland andra de före detta partiledarna Bengt Westerberg och Maria Leissner i DN debatt för en sammanslagning av Liberalerna och Centerpartiet. Vad tänker du om det?
Nej, den idén tror jag faktiskt inte på alls. Dels tror jag inte att det är möjligt. Jag tror inte heller att Centerpartiet är så pigga på det om jag ska vara ärlig. Vi har väldigt olika kulturer. Jag upplever faktiskt också att vi har olika ingångar i svensk politik, där Centerpartiet faktiskt fortfarande i mångt och mycket är ett parti för bönder och småföretagare på landsbygd där deras utgångspunkt är den ekonomiska sidan av någon form av liberalism, Ibland inte ens liberalism ska jag säga. Vår ingång, som partiprogrammet beskriver, är det här socialliberala uppdraget som både förenar det marknadsekonomiska tänket och sociala reformer. Och det är en ganska unik position skulle jag säga, där Moderaterna har ställt sig i det konservativa hörnet och KD har blivit något slags SD-light. Så vi ska vårda det som är vårt firmamärke och vår identitet. Och då tror jag inte på en sammanslagning med Centerpartiet för då blir det någon mischmasch som ingen kommer att förstå.
Det ska väljas en ny partiledare den 24 juni. Vilka egenskaper tycker du att den personen ska besitta?
Ja, nu ska man ju säga så här. Vi måste komma ihåg att man kan önska sig alla möjliga egenskaper, men den personen som vi till slut väljer måste få ha de egenskaper den har. Man kan inte riktigt förändra sig så som människa även om man kan ha vissa önskemål om vad den ska framföra och så. Den ska ju företräda partiet och inte sig själv, vilket ibland har varit lite otydligt med en del partiledare för Liberalerna.
Men jag tror att det allra viktigaste är att vi kan stå fast förankrade i partiprogrammets första kapitel om det socialliberala uppdraget som vi har. Och att vi alltid är konsekventa i vårt motstånd och bekämpande av auktoritära idéer – som rasism, antisemitism, islamism och alla andra -ismer som vill kränka eller till och med döda människor. Det får aldrig tummas på. Och jag tror faktiskt att det är fullt möjligt, även när man sitter i det här samarbetet vi har nu, att behålla den integriteten bara man ser till att reagera stenhårt varenda gång SD gör sina idiotiska uttalanden.
Men då måste man göra det konsekvent också. Det går inte att säga att det där uttalandet orkar vi inte reagera på, för då försvinner trovärdigheten direkt! Varenda gång måste man vara framme. Och det kommer att vara jobbigt. Men det är likväl det man måste göra för att upprätthålla trovärdigheten mot allmänheten. Det gäller lika mycket att vi ska attackera Vänsterpartiet eller för den delen Socialdemokraterna. De har också massa knäppa grejer som de gör, framför allt en del företrädare där. Det måste vara konsekvent över hela linjen. Man ska också tydligt säga i det här samarbetet att Liberalerna sitter med. Och att vi inte accepterar att andra delar av samarbetet inte upprätthåller den värdegrund som vi har kommit överens om i avtalet.Gör man inte det så tar vi oss friheten att säga vad vi vill om de partier som inte gör det här. KD har också haft jättekonstiga övertramp i utmålandet av inte minst muslimer.
Så det tror jag är den viktigaste egenskapen. För det som våra väljare är osäkra på nu är: Är vi fortfarande det gamla Liberalerna, som hade detta som sin främsta USP? Att vi benhårt alltid stod upp för de frihetliga värderingarna – under andra världskrigets nazism, under kommunistvurmen på 1960-talet och under 1990-talet när vi hade problem med högerextremism. Vi har aldrig vikit en tum. Så det är den viktigaste egenskapen för Liberalernas nästa partiledare.
LUF nu och då
Du gick med i LUF redan vid 12 års ålder. Idag är du en av de partisterna som syns mest inom LUF, i alla fall i Stockholm. Du är med på årsmöten, håller CL och är i kontakt med förbundets medlemmar samt representanter. Vad skulle du säga är det största skillnaden mellan LUF när du var aktiv och LUF idag?
… Det verkar vara väldigt många killar nu i LUF. Det verkar ha kommit lite fler tjejer nu på sista tiden, men jag tycker nog att det var mer könsblandat på min tid.
Så det var mer jämställt förr?
Ja… på något vis. Men det gäller faktiskt hela partiet att det har blivit väldigt mycket gubbar också.
Men det är bara en sådan där ytlig reflektion. Annars måste jag säga att väldigt mycket är sig likt och som jag blir lika glad över varenda gång som jag får leda distriktets årsmöten eller träffa styrelsen. Och det är att man håller igång den ideologiska diskussionen, för det tappar vi i partiet ganska ofta tycker jag. Vi i partiet blir väldigt sakpolitiska och till och med ibland systemfokuserade, snarare än individfokuserade. Där är LUF i sina diskussioner, i alla fall i Stockholm, alltid väldigt skarpa i att titta på hur någonting drabbar individen eller hur man skapar mer frihet för individen. Man tappar liksom inte individen och man ramlar inte in i hur de här system funkar och så.
Och det känner jag igen från när jag själv var ung. Jag ska ju säga att jag själv inte var inte så himla aktiv i ungdomsförbundet eftersom jag tyckte ju att LUF ägnade sig åt så kallad “låtsaspolitik”, och jag ville tidigt ägna mig åt riktig politik. Så därför var jag mer engagerad i lokalföreningen för Folkpartiet som det hette då i Skärholmen. Och det var jag och ett antal tanter och farbröder så jag var en väldigt udda fågel. Men det gjorde också så att jag redan som 19-åring, yngst i hela stan, tog plats i stadsdelsnämnden i Skärholmen. Det var ju tack vare att de hade lärt känna mig sen väldigt många år. Och det är en av mina viktigaste rekommendationer till alla LUF:are att det är roligt och viktigt att hålla på med ungdomsförbundet, men tänk också på att vara med i partiets lokalavdelningar. För det är de som sen kommer se till att ni kan få de roliga och riktiga förtroendevalda uppdragen. Då behöver de ha lärt känna er lite. Så var engagerad på båda håll. Jag, som föreningens ordförande, påminner hela tiden våra lokalföreningar om att ni måste tänka in LUF:arna också när ni nominerar till nämnduppdrag och när ni sätter valsedlar. Det är väldigt lätt att man glömmer dem om de inte syns i partiets arbete.