Efter år i Liberala Studenter, Svenskt Näringsliv och Liberalerna har Johan Britz blivit arbetsmarknadsminister. Arbetsmarknadsministern har inte inlett sin period anonymt. Han har varit ansiktet utåt för en rad reformer och kritiserat Tidöavtalet för punkten om att höja lönegolvet för arbetskraftinvandring till 100%. Radikalt Forum har fått chansen att intervjua ministern, som berättar om sin tid i Liberala Studenter och vad han tror om en mittenkoalition.

Hur var din tid i LUF och Liberala studenter? Vilka lärdomar har du tagit med dig därifrån?

Jag har framförallt varit engagerad i Liberala studenter. Till politiken kom jag ganska sent, åtminstone jämfört med många andra. Jag började engagera mig när jag var 23 år, efter valet 1998. Det var ett val som gick dåligt för Folkpartiet och jag kände att det var viktigt att engagera sig just då. När jag senare pluggade i Linköping började jag att delta i Liberala studenters verksamhet. Under en period var jag ordförande för förbundet, vilket var fantastiskt roligt.

Den största utmaningen var att bibehålla strukturen. Varje generation av ungdomspolitiker måste hela tiden bygga upp organisationer på nytt. Eftersom omsättningen på aktiva är så hög lade jag mycket fokus på att säkerställa att vi hade klubbar på de större universiteten och att de också fungerade väl. Det var centralt.

Vi breddade också det politiska perspektivet för Liberala studenter. Många ansåg att vi enbart borde syssla med högskolepolitik och studentpolitik, men vi valde att engagera oss mer i klassisk utbildningspolitik samt ekonomiska frågor. Det var dessa områden som många medlemmar var intresserade av, och det var väldigt roligt. Studentförbundet växte under den här tiden och vi började också snegla på tidningen Liberal Debatt. Tidningen hade tidigare haft en frihetlig profil men successivt glidit ifrån Liberala studenter. Vi gjorde Liberal Debatt till vår medlemstidning och tecknade prenumerationer åt alla medlemmar. Det gav både fler prenumeranter och, viktigare, en ideologisk bas.

En av de roligaste uppgifterna som ordförande var att få föreläsa på olika basutbildningar för nya liberaler. Där träffade jag många nya medlemmar i både LUF och Liberala studenter och jag talade ofta om utbildningspolitik. Dessutom lyfte jag historien om hur vi hade kämpat för folkskolan, något jag både då och nu är stolt över. Det gjorde det extra givande att förmedla.

Slutligen fick jag också möjlighet att lära känna partiet bättre genom att vara adjungerad i partistyrelsen. Det var både oerhört spännande och ganska nervöst. Att sitta i samma rum som Lars Leijonborg, Jan Björklund och Olle Schmidt var till en början skrämmande, men med tiden vänjer man sig vid sådana miljöer. Den introduktion som LUF och Liberala studenter kan ge till partiet är ovärderlig.

Efter LS-åren jobbade du en tid på Svenskt Näringsliv. Hur kan du applicera dina lärdomar från näringslivet i din roll som arbetsmarknadsminister idag?

När jag kom till Svenskt Näringsliv som näringspolitisk chef blev en av de tydligaste insikterna att företagare och politiker ofta inte förstår varandra. De ser tillvaron på helt olika sätt.

För en företagare handlar affärer om frivilliga överenskommelser. När två företag eller individer gör en affär är det för att båda tjänar på det. Alla går därifrån och känner att de vunnit något. Det är så marknadsekonomin fungerar. Man är lite rikare i dag än man var i går eftersom man gjort en överenskommelse som båda parter är nöjda med.

Politiken fungerar däremot inte på det sättet. Politiken bygger på konflikt, på att synliggöra skillnaderna mellan olika ståndpunkter. Om två partier tycker exakt samma sak finns det egentligen ingen politik. Det är först när det finns motsättningar, när olika perspektiv möts och krockar, som politik uppstår och energi frigörs.

Här finns alltså två helt olika sätt att tänka. Företagare tenderar också att se mycket av sitt arbete som projekt. De säger: nu ska vi bygga den här produktionslinan, nu ska vi utveckla det här systemet, nu ska vi ta fram en ny produkt. Allting har en början och ett slut, ett mål som ska uppnås inom en viss tid.

Politik är däremot alltid en process. Man kan inte tänka i färdiga projekt på samma sätt, utan måste hela tiden förhålla sig till verkligheten, till omständigheterna här och nu, och försöka förbättra något steg för steg utifrån sina värderingar och sin ideologi. Politiken är dessutom mer omvärldsstyrd. Man tar de bästa besluten man kan, utifrån de förutsättningar som finns just då.

Det jag har tagit med mig från det här är att politik i grunden handlar om att varje dag vakna, titta på hur omgivningen ser ut och försöka göra något lite bättre. Det är själva kärnan i politik. Man måste acceptera de givna förutsättningarna, men samtidigt arbeta långsiktigt för att förändra dem, till exempel genom att växa som parti och få fler mandat. Och då gäller det att ställa sig frågan varje dag: vad kan vi göra här och nu för att ta ett steg i rätt riktning?

Regeringens åtgärder för att sänka arbetslösheten har spänt mellan skattesänkningar och statliga jobbprogram. Hur mycket ideologi jämfört med pragmatism finns i ditt arbete?

Det är en väldigt intressant fråga. Jag tror att man alltid ska akta sig för att hamna i ideologiska låsningar. Det behöver inte vara så att den tanke man hade för tio år sedan, om hur saker borde fungera, går att applicera i dag. Förutsättningarna förändras.

När det gäller arbetsmarknad och arbetslöshet skulle jag däremot säga att här är det ganska enkelt. I min värld går socialliberal ideologi och Sveriges behov väldigt mycket hand i hand. I grunden handlar det om att det både är moraliskt och praktiskt riktigt att strävsamhet ska löna sig. Det är ideologiskt och moraliskt rätt att utbildning lönar sig. Det är rimligt att man aldrig ska kunna tjäna mer på att leva på bidrag än på att arbeta. Samtidigt måste vi ha ett skyddsnät som gör att ingen faller helt igenom. Det är i princip den politik vi driver, och som jag tycker ligger mycket nära socialliberalismen.

När vi säger att det alltid ska löna sig att arbeta innebär det också att vi ska premiera strävsamhet. Men vi måste samtidigt se verkligheten. Det finns personer i Sverige som är funktionsnedsatta, och andra som på grund av sjukdomar eller missbruk inte kan arbeta. Det betyder inte att vi kan lämna dem åt sitt öde, utan där har vi ett ansvar.

Den svåra frågan är alltid gränsdragningen. Vem kan arbeta, vem borde arbeta, och vem kan faktiskt inte arbeta? Hur bestämmer man det, och hur säkerställer man samtidigt att drivkrafterna alltid finns kvar?

Du nämner att den socialliberala vägen är effektiv när det gäller arbetsmarknaden. Tror du att en mittenkoalition i nästa väl förenklat för din roll?

Jag hade en lång interpellationsdebatt i riksdagen igår med sex eller åtta socialdemokrater. Debatten pågick i två timmar. Vi berörde bland annat frågor personer med funktionsnedsättning, men huvuddelen handlade om arbetsmarknadspolitik och arbetslöshet.

Jag beskrev vad vi gör, vad vi håller på att genomföra och vad vi planerar framåt. Från första januari sänker vi skatten så att det lönar sig mer att arbeta. Till våren nästa år blir det billigare att anställa unga. Vi förenklar för företagare. Vi för en stram asylpolitik för att ha resurser att hjälpa dem som är här. Hälften av alla arbetslösa utrikesfödda pratar inte svenska, vilket är en enorm utmaning. Vi satsar på utbildningsplatser, särskilt yrkesutbildningar. Dessutom har vi reformerat a-kassan.

När jag redogör för allt detta frågar jag socialdemokraterna vad det är de inte håller med om. Då blir kritiken ganska begränsad. De säger lite om bidragstaket, de säger något om a-kassan, de småtjafsar om skattesänkningarna för de som arbetar. Samtidigt säger de inte att de tänker höja skatten. I själva verket kommer de inte med några egna förslag. De kritiserar vissa delar för att det passar dem i debatten, men inte för att förslagen inte fungerar. De har helt enkelt inget nytt att bidra med.

Därför har jag svårt att se att en mittenkoalition skulle kunna skapa en bättre arbetsmarknadspolitik. I mina ögon finns mycket av mitten i svensk politik redan i Tidöavtalet. Det gäller särskilt områden som ekonomisk politik och utbildningspolitik, som vi lägger stor vikt vid. Jag kan därför inte se att Socialdemokraterna skulle kunna bidra med något som gör politiken bättre.

Tycker du att dagens gymnasieskola och universitet förbereder unga tillräckligt bra, på kort sikt? Vad behöver förbättras för att få fler unga i arbete?

Nej, men jag är så stolt över de reformer som Mohamsson och Edholm genomför på Utbildningsdepartementet för en skola som går tillbaka till grunderna och fokuserar på riktiga ämneskunskaper. Sverige är ett av de länder där man beaktar heltidsstudier, som har allra lägst ungdomsarbetslöshet. Nycklarna för morgondagens arbetsmarknad är att se till att fler ungdomar kommer ur gymnasiet med en studentmössa i handen. De skickligaste eleverna ska utmanas hela vägen, oavsett om det är för att bli ingenjör, sjuksköterska eller elektriker.

 

Malte Fylkner, skribent