Varför har man ens ett parti? Att man haft ett länge är inte ett svar. Jag brukade ha mjölktänder, men det betyder inte att jag sparar på dem.

För många är det självklara svaret att man är den politiska grenen för en viss grupp eller ett visst intresse. Kanske för arbetare, kapitalägare, bönder, kristna eller en orörd naturmiljö. I någon mening är man då en glorifierad intresseorganisation som söker politisk makt för att ens grupp inte ska bli utan en röst vid bordet.

Liberalerna har genom sin historia satt en ära i att inte företräda en specifik grupp, utan att stå upp för vissa principer. Det är en mycket tilltalande tanke, särskilt om principerna är det öppna samhällets och den individuella frihetens. Tanken på att styras av principer blandas ofta samman med att man skulle låta ideologiska preferenser gå före det som funkar i praktiken. Det är ett missförstånd. En av poängerna med principer är tvärtom att de hjälper en att hålla fast vid det som faktiskt funkar även när det känns opportunt och politiskt fördelaktigt att följa strömmen och ge efter för tillfälliga opinionsuttryck.

Men det förutsätter förstås att man verkligen står för sina principer, och inte bara jamsar med tidsandan. Att man vågar stå för det man tycker är rätt även när de flesta tycker att det är fel. Även när det innebär att man får fiender. Det betyder ju bara att man faktiskt står för något. Jag förstod det på allvar första gången när jag i slutet av 1990-talet läste en opinionsundersökning som visade att Storbritanniens minst – och mest – populära politiker var premiärminister Tony Blair, medan landets minst – och mest – populära affärsman var Richard Branson.

Det faktum att de båda herrarna hade fått fiender var med andra ord inte ett problem, utan själva förutsättningen för att de också skulle få vänner. De stod för något, och andra visste att de gjorde det. Och även om det aldrig är kul att ha nästan alla emot sig räcker det i den svenska politiken att man har fyra-fem procent som verkligen älskar en. Motsatsen till kärlek är inte hat, utan likgiltighet.

Det finns emellertid en idé om ett parti som representerar ett intresse som kan kombineras med detta principiella perspektiv: att företräda de som aldrig är representerade i det politiska spelet – de grupper som ännu inte finns, och de intressen som ännu inte har uppstått.

Framtiden har nämligen ingen fackförening och överraskningar saknar organisationsform. Det är problematiskt, eftersom vi bara kan fortsätta växa och lösa våra problem genom ständigt nyskapande, genom idéer, innovationer och affärsmodeller som inte fanns i går. Om vi bara skyddar de strukturer som vi redan har skapat dör vi sakta stagnationsdöden. Oförutsebara problem kommer att kräva oförutsebara lösningar.

Ett liberalt parti borde därför försvara det viktigaste som finns – det oförutsägbara och det överraskande som skulle kunna uppstå om människor har friheten att experimentera med nya idéer, att testa och misslyckas, lära sig något nytt och börja om på ett smartare sätt.

Alla de lösningar vi i dag tycker är höjden av genialitet började en gång som en galen idé som ingen trodde på. En konservativs dilemma är som bekant att han alltid försvarar något som en tidigare konservativ inte lyckades förhindra.

Liberalerna skulle kunna vara det parti som tar parti för framtiden – som öppnar vägar för det nyskapande och oväntade, och blir en röst för ungdomlighet, innovation, individualism, rörlighet och kreativitet. Eller som tyska FDP beskrev sig när det gick som bäst: liberalismen handlar om ”frihet och livsglädje, om teknikens kraft och innovation som nyckel till framtiden”.

Det förutsätter emellertid en självkritisk uppgörelse med det överdrivna ordningssinne som gör att partiets välutbildade företrädare så ofta tror att de vet så mycket bättre än befolkningen hur de ska leva – hur varje skärm ska användas, hur varje skola ska utformas och hur länge alla barn måste vara i förskolan.

Men det är en liten uppoffring för att få slåss för en framtid med obruten horisont. Räcker det? Vem vet? Som Cicero, den romerska republikens store försvarare, konstaterade: Ibland måste man starta en fight för att komma på hur man ska vinna.

Det räcker i alla fall för att skaffa sig mängder av fiender till höger och vänster. Det är en lovande början.

Johan Norberg, författare och liberal debattör