Krig, ekonomisk kollaps och polarisering. Så känns det, och är det, i Europa just nu. Kanske är det inte konstigt då, att högerextremister som Ungerns Viktor Orban, Frankrikes Marine Le Pen och Tysklands Alice Weidel upplever ett oerhört starkt stöd. Deras bekräftelse, av ett av folket upplevt dekadent samhälle, i kombination med en populisitsk retorik, går verkligen hem i stugorna. Att motverka dessa auktoritära vindar är knappast enkelt men liberaler bör ta till sig av den gamla klyschan om att gräva där man står.
08, fjolla, stockholmare: kärt barn har många nedsättande namn. Och visst kan man klanka ner på oss stockholmare för att vara snobbiga, självupptagna och dryga – en sak är i alla fall säker: vi i fjollträsk låter oss inte lockas av högerpopulism. I senaste riksdagsvalet fick SD ömka elva procent i Stockholm gentemot 21% i hela riket. Motsvarande trend syns i resten av Europa, där exempelvis tyska Afd i parlamentsvalet i år fick 21% av rösterna nationellt och franska Marie Le Pen i förra årets presidentval 41%, samtidigt som de i respektive huvudstäderna endast fick 10% och 18%.
Fenomenet är inte chockade direkt, men alltjämt intressant. På grund av stadens utbredda kommers, mångfaldiga befolkning och kosmopolitiska drag blir dess befolkning mer tolerant. När vi interagerar med andra människor inser man fort att de allra flesta personerna är ganska hyggliga – och det är just denna tolerans som gör oss så resilienta mot främlingsfientliga budskap. Men bara för att stadsborna inte är mottagliga för samma nationalistiska politik som högerpopulisterna driver, innebär det inte att de nöjer sig med status quo.
Stadsbor är också oroliga över var världen ska ta vägen, upplever också stora samhällsproblem även om de skiljer sig från resten av befolkningens. Därför behöver de också, i svåra tider som dessa, starka ledare som kan ge gehör för deras oro. I kosmopolitiska New York, där Kamala Harris fick 68% av rösterna, är väljarna knappast övertygade om Trumps skanderande och skennationalism. Däremot har deras starka bekymmer istället gett oerhörd framgång åt en annan ledargestalt, Zohran Mamdani.
Mamdani, demokraternas borgmästarkandidat i New York City, har blivit fanbäraren för de missnöjda New York-borna, på samma sätt som Trump gett hopp i rostbältet och Alice Weidel, AFDs partiledare, fått genomslag i forna DDR. Men istället för att gå till val på en främlingsfientlig valplattform har hans framgång härstammat ur det precis motsatta. Han själv är från Uganda och en av hans stora budskap är att New York är en stad vars självaste essens är invandrarens sökande efter ett bättre liv. På det sättet blir han en ledare som också lyckas bekräfta och bekämpa väljarnas oro om en främlingsfientlig högerpopulism på framfart. Med sin oerhörda charm och energiska lynne engagerar han också enormt. Politiskt deprimerade som frälsts av hans budskap har fyllt hans kampanjkassa till den grad att han i ett klipp på Instagram vädjade, ”Please, stop sending us money.”
Hur det går för Mamdani återstår att se. Utöver hans roll som motpol till Trump är det radikala förslag han framför: att stoppa alla hyreshöjningar i hela staden, göra kollektivtrafiken gratis och att kraftigt höja marginalskatterna för de rikaste. Frågan är dock om hans politiska förslag ens är relevanta för hans framgång. Stoltheten över att vara representerad av en vältalig och engagerande borgmästare, som mer än gärna tar en strid mot Trump, kanske väger tyngre än de sakpolitiska förslagen som ändå sällan väcker väljarnas intresse. Detsamma gäller i Sverige, där regeringsfrågan förra riksdagsvalet upptog nästan majoriteten av debatten. Det tycktes vara viktigare för väljarna att känna igen sig i regeringsunderlaget än att få igenom så mycket sakpolitik som möjligt. Detta brukar också förklaras som en av anledningarna till Socialdemokraternas valframgång i Stockholm förra valet. De liberala Stockholmarna tyckte det var viktigare att motverka ett regeringsunderlag med stöd av SD, ett parti många av dem avskyr, än att få igenom den mer gröna, liberala och borgerliga politiken de oftast präglas av.
I framtiden måste liberaler ta med sig detta. Även om de liberala väljarna är de mest utbildade och mest politiskt insatta, efterfrågar de inte enbart ett valprogram. Såväl högerpopulistiska glesbygdsbor som politiskt korrekta storstadsbor behöver trygghet, känna sig hörda och uppleva att deras röst är en del av något större. Därför måste liberaler sluta vara duktigast med att förmedla konkretast sakpolitik och börja fokusera på att väcka engagemang och hopp. Gör som Mamdani – inte Karin Wanngård. Stockholms stad kan bli hjärtat av den liberala vågen som i sinom tid kommer svepa över Sverige.
Mattias Henning, skribent
