Jag var sjutton år, nyliberal och från Danderyd – på väg att tillbringa ett år som utbytesstudent i USA. Inför avresan hörde jag samma spådom gång på gång: ”Du kommer att se ojämlikheten, förändras, och komma hem som en ny Palme.” Ett år senare är jag tillbaka – inte som socialist, men med en oväntad insikt. Idén jag bär med mig handlar om jämlikhet. Den är inte född ur uppror, utan ur avund. För det är inte bristen på jämlikhet i USA som förvånade mig mest – utan den typ av jämlikhet de faktiskt har, och som Sverige saknar.

Jag är avundsjuk på hur amerikanska universitet antar studenter. Deras process kräver långa intervjuer, personliga brev och tidskrävande extracurriculars. Men i slutändan får universiteten en komplett bild över varje sökande, dess förutsättningar, problem och framgångar. Om en elev behövt jobba eller ta hand om småsyskon istället för att studera med privat läxhjälp, kan universiteten bedöma eleven utifrån det. Betyg och centraliserade tester är viktiga, men inte allt. 

Jag tror att Sveriges självbild som ett exemplariskt jämlikt system, varit käppen i hjulet för ett likt det amerikanska. Om alla går i samma skola från sju års ålder, och alla får studiebidrag, kan väl alla betygsättas från samma parametrar? Nej, det går faktiskt inte. Enligt Universitetskanslersämbetets statistik har föräldrars akademiska bakgrund vital påverkan. (Se bild)

Utöver det att klasskillnad genomsyrar betygen, är det svenska systemet extremt oflexibelt. Om alla ska ha ett rättvist betygssnitt, måste också alla ha läst samma kurser. På de flesta linjer får elever endast välja 200 eller 400 av 2500 gymnasiepoäng själva. Men knappt de får elever välja fritt, i och med att staten kraftigt premierar val av matematik, engelska och moderna språk. Det amerikanska systemet är helt annorlunda. Det finns inga spår av det klassiskt svenska, pedantiska och maniska sossebegäret efter “jämlikhet”. I Connecticut, där jag bodde, ska alla elever läsa 25 kurser. Av dessa 25 finns nio obligatoriska humanioraämnen och nio naturvetenskapliga samt matematik. Men eleven får välja fritt inom dessa, om hen vill ha mer matte eller biologi, eller om hen vill studera mer engelska eller religion. Alltså, när hela eleven utvärderas, och inte bara dess betygssnitt, tillåts mer individualism.

Utöver en större skara ämnen att välja bland, uppmuntrar det amerikanska systemet utbytesår på ett helt annat sätt än det svenska. Mitt utbytesår tillåter mig inte att fortsätta med mina gamla klasskamrater, för enligt Skolverket har de pluggat ett år mer än jag. Det svenska systemet premierar ett utbytesår exakt noll, både i gymnasiet och i en eventuell ansökningsprocess till svenska universitet. Min partiskhet är inte den enda orsaken till min förargelse över situationen; som globalist känner jag också stark frustration. Varför ska akademiska erkännanden begränsas till endast de inhemska? Varför inte bygga ett system som främjar utbyte av kulturer och språk?

Tillbaka till grundorsaken till problemet. Det svenska antagningssystemet till högskolor och universitet är för ensidigt, och blir därmed ojämlikt. Djävulens advokat hade menat att mitt förslag var “woke”. Att det är ett desperat försök till inkludering, som skulle välja bort de egentligt bästa eleverna. Men det är inte sant. Den mest selektiva högskolan och universitet i Sverige är Handelshögskolan i Stockholm, som varje år tar in elever genom ett alternativt urval. Problemet med det alternativa urvalet är att dess omfång begränsas av staten. I högskoleförordningens trettonde paragraf står det att “högst en tredjedel på grundval av de av högskolan enligt 23 § bestämda urvalsgrunderna”. Alltså får urvalsprocesser likt Handelshögskolans alternativa urval bara stå för en tredjedel av eleverna, med vissa undantag för exempelvis konstnärliga utbildningar. Den här regeln måste avskaffas. Dels för att ge svenska studenter en mer flexibel och rättvis väg till universitetet, dels för att inte Sverige ska förlora kompetenta medborgare i ojämlikhetens träsk. 

Malte Fylkner, skribent