Det är sommar i Norden, året är 1941. Det krig som aldrig skulle komma tillbaka rasar nu i hela Europa. Lilla Norden är inte skonat och nazisterna har ockuperat Norge. Det fria 20-talet med fest, champagne och löftet om den eviga freden är minnen som svalnat sedan länge i Norden. Mitt i det ockuperade Norge lever nu i juni 1941 den 26-åriga violinisten Leiba Wolfberg. Leiba är jude och anses av den norska staten vara statslös då han kommer från Litauen. I hopp om överlevnad finner han ingen annan utväg än att fly till grannlandet Sverige och söka asyl. Men i värmländska Järnskog slås den drömmen sönder och svenska myndigheter utvisar honom tillbaka till Norge där han grips av österrikiska alpjägare som tar honom till Auschwitz. Med fångnummer 81952 på armen får Leiba utstå helvetet på jorden under 3 år.
Men han kommer mot alla odds att överleva och 1945 räddas han av Bernadottes vita bussar och hamnar i Helsingborg. Sverige har på bara 4 år skickat en man till sin död för att sedan i sista sekund slita honom upp på ytan igen. Velandet och rädslan har fått skutan att svänga.
Det är sedan så här svensk migrationspolitik kommer att se ut i vår moderna tid. Vi kommer att förbli i samma skuta, men med rädda och velande kaptener som kommer att ta snabba och dumma beslut. I perioder kommer det att klinga helt rätt med såväl arbetskraftsinvandring som human flyktingpolitik. Sveriges ekonomi överlevde på grund av dem som vågade ge upp sitt land för ett arbete i Sverige på 60- och 70-talet. Och för er som fortfarande minns när Moderaterna inte hade förlorat sig själva fullständigt, kommer ihåg Fredrik Reinfeldts valfilmer från 2014 – om vår välfärd byggd av dem som vågat lämna Nong Khai i Thailand för en möjlighet i Sverige. Men så har paniken gång på gång gjort politiker rädda och dumma och gränser har abrupt stängts och nycklar har tappats bort. Och även om vi pratar om paniken vid oljekrisen 1973 eller paniken kring gängkriminaliteten i vår tid, handlar det i grunden om samma saker: rädda politiker med panik som glömt vad historien lärt oss.
”Man ska inte gräva i det som varit”, hör jag ibland från människor runt om mig. Det förflutna är en spökstad och en övergiven park som du inte skall sätta din fot i. Samtidigt har politiker före oss fått bolla med liknande problem som vi behöver bolla med nu. Farliga blir vi som politiker när vi i panik tror att vi agerar i ett tidsvakuum. Farliga blir vi när vi påverkade av våra medborgares panik tror att vår tid är så pass unik att inget kan läras av historien. Vi vet att borgerligheten tidigare har kunnat stå upp för en human flyktingpolitik, arbetskraftsinvandring och emot populismen. Vi vet också vad som har hänt när vi gett vika för högerextremismen och giriga socialdemokrater som avskytt arbetskraftsinvandring. Varken Johan Pehrson eller Ulf Kristersson har varit naiva, de har bara varit jäkligt glömska och fruktansvärt rädda.
Och det är här unga liberaler måste armbåga sig in. Vi som inte glömt vår historia och som inte är rädda för att fatta sansade beslut i otäcka tider. Tyngden ligger på oss som vet att stoltheten ligger i öppna gränser och humanism. Vi som varken är naiva, panikslagna eller glömska.
Levi Rönnberg, ordförande Liberala Studenter Stockholm
