Två av de roligaste böckerna jag har läst det senaste året är Lena Anderssons Sveas son och Dottern. De handlar om det svenska socialdemokratiska folkhemmet och dess fall, personifierat av en familj. Den gamla Svea representerar det ursvenska som pressas in i folkhemmets kvävande form och hennes son Ragnar representerar den socialdemokratiska mönsterarbetaren. 

I Dottern, som är uppföljaren, får vi följa folkhemmets upplösning från en annan generations perspektiv. Huvudpersonen där är istället Elsa som kommer från Lena Anderssons egen generation. Det var den generationen som ifrågasatte folkhemmets instabila grunder och till slut befriade oss från ett samhälle där staten tyckte att den kunde konkurrera ut McDonalds. 

Lena Andersson, Elsa och mina föräldrars generation befriade oss från det socialdemokratiska tyranniet.

I ett annat samhälle som till stor del har liberaliserat sig ur socialdemokratin fick vårt brittiska systerparti Liberaldemokraterna fick nyligen många hejarop för sitt förslag att bötfälla de som lyssnar på musik utan hörlurar i kollektivtrafiken. Ett kul och bra förslag tycker säkert många irriterade morgonpendlare. Stockholmsmoderaterna var snabba att ansluta sig till förslaget.

Man kan känna hur sugna våra alltmer invandringskritiska politiker blir på att föreslå något liknande. Räcker inte utvisning på grund av bristande vandel eller att man kan straffas för att man förolämpar polisen? Nej, här finns en möjlighet att utvisa invandrare som lyssnar på för högljudd musik. Dagens politiska budskap är att alla människor, inklusive invandrare, borde kunna leva ett gott liv så länge de vet sin plats och håller tyst.

I kontrast till Liberaldemokraterna och Stockholmsmoderaternas ambition om total ordning och reda står mycket av vad som gör ett samhälle levande. Många av mina viktigaste minnen från uppväxten har rört sig om handlingar som har legat på gränsen till det otillåtna. En gång klättrade jag och en vän upp på skolans tak. En annan gång serverade vi middag på Stockholms pendeltåg genom att duka upp papptallrikar på flyttkartonger som vi använde som bord. En gång satt vi i skräddarställning på tunnelbaneperrong för att äta Thaimat.

Knappast några grova lagbrott, men exakt den sortens saker som politiker kan tycka vara irriterande nog att vilja stoppa. Iallafall om jag och mina vänner hade varit invandrare. Det var sådana handlingar som skapade en känsla av att Stockholm kunde tillhöra mig och mina vänner, trots att vi bara var ett tiotal ungdomar i en miljonstad. Den känslan hade många av dagens politiker stoppat genom att skicka ordningsvakter på oss.

Berättelsen som Lena Andersson berättar är inte fullständig. Den generationen som befriade oss från det socialdemokratiska tyranniet och som försökte befria oss från jantelagen lyckades visserligen med att göra sig av med en form av tyranni, men de ersatte den med en annan.

Det är Elsas generation som i brist på förståelse rynkar på näsan åt transpersoner. Det är de som tror att alla människor vill bo i småhus och som därför stoppar byggnationer av lägenhetshus. Det är de som både älskar marknadsliberalism när man pratar om tåg men som samtidigt tycker att bilen är en frihetsmaskin som staten kan bränna miljarder på årligen. Det är de som vill bötfälla de som lyssnar på för högljudd musik och som hade velat stoppa mig och mina vänner från att äta thaimat på golvet. 

Detta är det nya liberala borgerliga tyranniet. Precis som socialdemokratin en gång ville att vi skulle veta vår plats och hålla tyst vill nu borgerligheten något liknande. Kort sagt tror sig många liberaler veta hur andra borde leva. Ordnat och inom ramen för gamla normer.

En tredje bok i Lena Anderssons serie om folkhemmet behövs. En bok om hur generationen som befriade oss från folkhemmets tyranni försökte fånga oss i ett helt annat tyranni: ett borgerligt sådant. Den friheten som borgerligheten utlovade har blivit till kvävande normer och förväntningar. Den gamla generationen liberaler lyckades inte leverera friheten. Vi behöver göra plats för en ny generation.

Carl Sträng, LUF:s rätts- och EU-politiska talesperson