Månad: juli 2020

När motståndaren blir fiende

Tusen miljarder kronor är inte lite pengar. Om jag skulle fråga dig vad du skulle göra om du fick en sådan summa skulle du nog bara skratta bort det utan att tänka mycket mer på hur mycket pengar det faktiskt är. Faktum är att vi i Sverige har en tävling där vinnarpriset är just den summan. Och vet ni vad det bästa är? Vem som helst över 18 år kan delta! Utöver prissumman på en biljon riksdaler ingår också makten över att stifta landets lagar och bestämma vilken relation Sverige ska ha till omvärlden. Om du undrar varför denna tävling låter så bekant så är det för att du själv med högsta sannolikhet deltagit. Jag talar förstås om riksdagsvalet. Tävlingen som avgör spelreglerna för det politiska livet fyra år framåt. Den här tävlingen är inte oproblematisk, inte bara på grund av falska vallöften eller dylikt utan på grund av den relation den tvingar oss att ha till våra meningsmotståndare. 

“Det finns bara två val – seger eller död”, skrev Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas gamla chefsideolog i samband med riksdagsvalet 2018. Samtidigt gick samtliga partier vänster om M och KD till val på att beskriva SD som högerextremister som utgör ett hot mot demokratin och att en röst på dem är en röst mot invandrares och kvinnors rättigheter. Även om de kanske beskriver SD på det sättet med rätta – exempelvis med tanke på Karlssons retorik – kan man fråga sig om det är okej att som politiker måla upp en sådan konfliktbild i en demokrati. 

Likt en familj som inväntar den förmögna släktingens bortgång, blir vi fiender, redo att tillta de mest otuktade medlen för att säkra vårt arv. Prispotten som vinnaren erhåller ger en till dimension av politisk debatt. På riksnivå innebär det att den partikonstellation som lyckas få med sig 51% av de medborgarnas stöd får ett pris som inte går att mäta sig med något annat. Tröstpriset för resterande 49% är att de får sitta på majoritetens arbetsplats, parlamentet, och klaga. Den här demokratimodellen fungerar bra tills åsikterna om ett gott samhälle splittras till varsina motpoler. 

Tänk dig: den politiska motståndaren beskriver en vision som du tycker är illegitim, destruktiv och ogenomtänkt. Vinner denne kommer du dessutom via skatteinbetalning tvingas finansiera det enligt dig dystopiska samhällsprojektet. Motståndaren är inte längre en motståndare. Snarare en fiende. 

När åsiktspluralismen ökar, vilket den gör i allra högsta grad, är det inte längre tänkbart att dela på samma maktinstrument. I grova drag: Om den utopi som 51% tolererar ses som dystopi av 49% själva är det kanske dags att minska verktyget statens gudamakt. Iallafall om vi vill kunna leva på samma territorium. Åsiktspluralism är något bra men att fortsätta dela på samma absoluta lagstiftning tvingar oss, om inte till krig, tillbaka människor till jantelagens disciplin; att undvika att sticka ut för att slippa bli bestraffad. 

Hur staten ska minskas i makt är en helt annan fråga. Det kan vara via lägre skatter, färre befogenheter eller något helt annat annat. Jag är väl medveten om att det också är en politiserad fråga – men jag tycker att det finns lärdomar oavsett ideologi att inte ha statsmakt som ändamål i sitt samhällsengagemang. För det är då meningsmotståndare istället blir fiender. 

Leo Sokolow Romin

Skribent Radikalt Forum

De tomma ordens eko

Den 11 Juli är det 25 år sedan folkmordet i den bosniska staden Srebrenica ägde rum. 8 000 bosniska muslimer mördades av serbiska styrkor i det område FN märkt som säkert. Att detta tilläts hända ses av de flesta som ett svek och ett misslyckande. ”Never again” är ett uttryck som ofta används för att visa solidaritet med offren vid folkmord som dessa, krigsbrott såväl som andra brott mot mänskligheten. Uttrycket användes för första gången i det sena 1940-talets Israel när man talade om förintelsen, och det fick popularitet tack vare rabbinen Meir Kahane. Det var tydligt att man aldrig fick låta något liknande ske igen. Frågan är dock om inte uttrycket tappat sin innebörd efter att folkmorden i  Rwanda och Srebrenica, samt mer nyligen Assadregimens slakt i al-Bayda och Ghouta, ägt rum framför ögonen på västvärlden. 

Under 1992 röstade Bosnien för självständighet från Jugoslavien. Detta ledde i sin tur till förföljelse och etnisk rensning utfört av serbiska styrkor. Många var därför tvungna att fly sina hem och fann tillfälligt skydd i staden Srebrenica. Srebrenica blev som stad i östra Bosnien, med sin närhet till serbiska gränsen, en strategiskt viktig stad. Detta utifrån den serbiska strategin om ett etniskt rent serbiskt territorium. Stadens population växte från 9 000 invånare 1992 till 42 000 invånare i mars 1993 då bosnier vällde in från närliggande byar ödelagda av serbiska styrkor. Enligt FN så var dessa människor nu i en så kallad safe zone och den franska generalen Philippe Morillon lovade att han aldrig skulle överge dem. Problemet var att dessa områden var svåra att försvara och att det krävdes betydligt fler trupper stationerade i zonen för att de skulle var säkra på riktigt, vilket påpekades av den brittiska försvarssekreteraren Malcolm Rifkind 3 juni 1995. 

Det hela slutade i att serbiska trupper intog staden och dödade 8 000 bosniska muslimer på elva dagar mellan 11 och 22 juli 1995. Våldtäkter, tortyr och massavrättningar är bara några av de saker bosnierna utsattes för. Allt detta trots att de lovats skydd av FN. För att “never again” ska ha någon faktisk betydelse bortom ett symbolvärde så krävs det handling för att förhindra och stoppa massmord som dessa. Det kan handla om att sätta in direkta militära styrkor för att försvara civila och pressa ena sidan till förhandlingar, upprätta “no fly zones” eller förstöra flygbaser. Detta är i många fall ett måste för att minimera antalet döda i en väpnad konflikt. Det handlar helt enkelt om att gå från ord till handling i förebyggande syfte, för att förhindra massmord, tortyr och död. 

Det ska nämnas att Ratko Mladic, den serbiske generalen ansvarig för Srebrenica, ställdes inför rätta. Det gjorde även Slobodan Milosevic, den serbiske presidenten som 1999 utförde etnisk rensning på kosovanerna, den muslimska majoritetsbefolkningen i Kosovo. Det ska även nämnas att västvärlden tog militär aktion när Daesh utförde folkmord på yazidier i Irak. Faktumet är dock att västvärlden mer eller mindre har blundat när Assad gasat civila med sarin, tittat åt andra hållet när Kina satt 3 miljoner uigurer i koncentrationsläger och ignorerat när ryska luftvapnet bombat flyktingläger i Idlib.

Frågan är dock om vi klarar av att vända trenden? Kommer “never again” någon gång vara mer än tomma ord? Det som i nuläget kan sägas är att vi behöver ha en stark respons vid brott mot mänskligheten och att vi måste vara beredda att agera när det faktiskt behövs, istället för att blunda och svika våra medmänniskor. Endast på det sättet kan vi få de tomma ordens eko att upphöra. 

Leonard Bektas

Vice ordförande LUF Västmanland

 

Vi måste bekämpa extremismen bättre

I en tid då extremism i allmänhet, men högerextremism i synnerhet, växer och blir allt mer etablerad i samhället krävs det att de demokratiska krafterna gemensamt står upp för våra grundläggande demokratiska värderingar.

Idag är demokratin i världen hotad från flera håll och ett av de största hoten är den extremism som allt mera etablerar sig på flera platser i världen. Extremism är en ytterlighetsrörelse som vanligen söker totala lösningar på problem, lösningar som därför ofta blir väldigt ensidiga. Vanligen har de extremistiska rörelserna enbart ett eller ett fåtal problem i åtanke som de verkar för att lösa. Det är idag inte heller helt ovanligt att unga människor, vanligen killar, engagerar sig i extremistiska rörelser och som sedan har svårt att ta sig ur dessa. Det råder generellt en stor okunskap om vad radikaliseringen av unga i samhället leder till. Därför anser jag att det här är ett av de viktigaste samhällsproblemen vi snabbt behöver hitta en lösning på för att värna det demokratiska samhället.

Vi behöver hitta lösningar för att både minska risken för att unga människor engagerar sig i dessa våldsbejakande rörelser och samtidigt öka möjligheterna för att de ska lyckas att lämna den rörelse de en gång gett sig in i. Jag vill påstå att ungdomar som radikaliseras inte bara skapar en ofrihet för sig själva utan även inte sällan till samhället, sina närstående, sina lärare och kamrater.

Jag tror att en väg för att minska rekryteringen till dessa våldsbejakande extremistiska rörelser är att vuxensamhället kring den aktuella ungdomen hittar ett samarbete med varandra. Här anser jag att det är aktuellt att inkludera både samhällsfunktioner såsom skolväsende, polis, socialtjänst, men även när det är möjligt, vårdnadshavare och andra viktiga vuxna i ungdomens närhet. En insats som jag tror är både kostnads- och resultateffektiv är att lägga tid, kraft och pengar på utbildning för skolpersonal hur radikalisering hos ungdomar kan bemötas och förebyggas för att minska rekryteringen till dessa rörelser. 

Skolan är en viktig aktör i att bekämpa radikaliseringen av ungdomar då det är en naturlig samlingsplats för unga. Många lärare och övrig skolpersonal gör redan idag ett gott arbete för att vägleda och fostra ungdomar till att bli demokratiska medborgare. Däremot visar en undersökning av Teskedsorden att många lärare känner en påtaglig rädsla för att förvärra eller själva råka illa ut ifall de ingriper. Därför skulle en, från samhället, erbjuden kompetensutveckling för de lärare som möter dessa ungdomar troligtvis öka skolpersonalens känsla av trygghet och välmående.

Utan utbildning i hur man kan upptäcka och bemöta radikaliserat beteende kan man inte förväntas kunna agera effektivt och ändamålsenligt till gagn för eleven och samhället. För lärarnas skull måste de därför få utbildning i vilka tecken man kan se hos en ung individ som radikaliseras samt få stöd i hur man bör hantera detta. Varje ungdom vi kan förhindra att söka sig till antidemokratiska och våldsbejakande rörelse är en vinst för både individ och samhälle.

Ebba Gretander

Skribent Radikalt Forum

Ta mitt blod och ge mig pengar

Den stereotypa luf:arens favoritdag måste vara 18-årsdagen. Det är då man får röka, dricka, köpa aktier och framförallt: ha ännu en anledning att klaga på att man inte får handla på Systemet. I egenskap av mindre drogliberal, och inte så mycket av en festare inföll den dagen för mig i våras, och jag funderade länge på vilka privilegier jag nu hade; alla hade ju hajpat upp mig inför allt jag nu fick göra. Jag bestämde mig för att utnyttja det jag kände att jag faktiskt ville göra: ge blod. 

Jag begav mig till Blodcentralen och registrerade mig, de tog prover, och jag fick svara på ett antal frågor. Jag kom tillbaka några veckor senare när de kollat proverna; att allt stod bra till, och jag fick sitta ner och fika en stund innan. De hade allt möjligt man kunde välja, bland kakor, mackor och juicer. Sedan var det dags. Jag fick lägga mig på en brits och ge blod och därefter välja en gratis gåva i entrén på väg ut. Då vaknade liberalen i mig. Gåvor? Gratis? Det heter väl ändå kostnadsfritt?

Det visade sig att jag med nästan en halvliter blod i valuta kunde köpa från ett förutbestämt utbud. En trisslott, en t-shirt, ljushållare, kaffemuggar och lite annat. Jag började fundera på vad dessa kunde ha kostat. Efter ett snabbt överslag kom jag fram till att åtminstone någon hundralapp måste ha spenderats per genomsnittlig givare enbart på gåvorna. Och trots detta kunde jag inte välja att få ut dessa pengar, utan var tvungen att välja något de bestämt att jag “ville ha”. 

Missförstå mig rätt här, det finns säkert människor som tycker om dessa saker, plus att loggan på en del av sakerna har en pr-effekt. Men som liberal anser jag att man själv ska få välja vad man vill göra med pengarna, istället för att de ska köpa åt en. Jag hade mycket hellre fått lite pengar i utbyte mot att jag ger mitt blod, än en förutbestämd pryl.

Vid den här punkten i debatten skulle säkert någon invända med att detta leder till att fattiga försörjer sig på att sälja delar av sin kropp, och att det skulle vara oetiskt. Men faktiskt, vem försörjer sig på någon hundring var tredje månad? Det är inte rimligt. Dessutom är det i princip hela tiden mer eller mindre brist på blod, så det vore ju ett ypperligt tillfälle att lösa blodbristen, eftersom fler skulle lockas att ge.  Någon annan skulle invända att många arbetsplatser låter sina anställda ge blod på betald arbetstid, men det gäller ju rimligen enbart fast anställda personer. Det ger några hundringar via arbetsgivaren till de som redan har ett bra, fast jobb, medan låt säga en fattig student som jobbar som timanställt cykelbud får noll kronor och en pryl. Är det så olika vi värderar en påse blod? 

Efter lite efterforskningar fick jag reda på att man faktiskt fick betalt för att ge blod för bara några decennier sedan, men att man på senare tid slutat med det.  Jag tycker att det är dags att låta blodgivaren få mer frihet att välja och samtidigt mer motivation att gå och ge. Vi skulle på sikt kunna lösa blodbristen och rädda fler liv. Låt mig få pengar i utbyte mot att jag ger av mitt blodöverskott. Dessutom kan alla nyblivna 18-åringar tjäna på det eftersom det krävs en öl mindre för att bli lika full, i och med att man har lite mindre blod i kroppen. Så, ut och utnyttja dina möjligheter när du fyllt 18, men glöm inte att du också kan ge blod. Gå dit, ge, och hälsa dem att du nästa gång vill ha pengar. 

William Rune

Skribent Radikalt Forum

© 2020 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑