Det är tydligen något med den här tiden och listor. December rullar in och folk börjar förbereda sina önskelistor till tomten. Samtidigt sitter både Centerpartiet och Liberalerna och författar önskelistor till en annan sorts röd gubbe. En oundviklig fråga är dock vem av de två som är mest medgörlig och tillmötesgående, av gubbarna då alltså.

I och för sig behöver både C och L försöka vara snälla, annars får de bara kol. Eller statligt monopol. Jag vet inte riktigt vad sossarna ger till dem de inte gillar. Lotter och brev från kronofogden? En feature hos Aftonbladet? Ingen aning. Vi skulle kunna fråga Miljöpartiet men de verkar befinna sig i någon sorts lockdown för att bearbeta traumat som kommer av att tillbringa fyra år under en ångvält. Man kan bara föreställa sig.

Så vad ska man önska sig nu då när man får chansen? En röd (el)cykel kanske, eller för de större barnen passar eventuellt en reform av bostadspolitiken bättre. För de mer ambitiösa kan man tänka sig sänkt, och, eller plattare skatt. Och tror man på tomten kan man önska bort systembolaget. Nåväl, man lämnar ändå över sina listor, lite kaxigt kallar man dem för krav och sen får man se vad som händer. Man kan ju alltid hoppas, och även om man kanske inte helt litar på att tomten lever upp till ens förväntningar, får man väl försöka göra det bästa av situationen. En uppfylld önskan är väl trots allt bättre än ingen alls.

Samtidigt låter moderaterna som Karl-Bertil Jonssons pappa, så passande, förskräckta över vad som hänt med familjen och vilken väg de väljer att gå. I någon mån också oförmögna att se sina egna brister och varför det kan ha blivit som det, ju nu trots allt, blivit. Men en sak har de nog en poäng i. Vill man få de saker man önskar sig, måste man inte vända sig till tomten. En annan möjlighet är att helt enkelt sälja sin själ till djävulen. Och det har ju aldrig slagit fel, visst? Även om det väl är att betrakta som ett mer vuxet beteende, vilket väl nu skulle vara vad de eftersträvade, tydligen.

Julafton närmar sig iallafall, i synnerhet den allegoriska i det här sammanhanget, och vi får se vad det blir. Självklart hör det till att sitta spänt på golvet och se vad klapparna innehåller, men också att samtidigt som man blir glad över den eller den saken, i stillhet sörja att man kanske nog allra helst ändå hade velat ha den där friare invandringen, attans.

Nu är det i stort upp till Socialdemokraterna vad man är villig att gå med på. Det är ingen enkel sak att göra alla nöjda och ge folk det de vill ha. Samtidigt bör man kanske också ändå ta och fundera lite på om de verkligen är så generösa, att de bara ger och ger utan att ta lite också. I själva verket är nog sossarna mer av sugar daddies än tomtar. 

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat