Peter Wolodarski är sedan 2013 chefredaktör och ansvarig utgivare för Sveriges största morgontidning – Dagens Nyheter. När han för 10 år sedan som 35-åring tillträdde på posten blev han den yngsta chefredaktören på DN någonsin. Förutom att vara en av Sveriges mest inflytelserika journalister är han även en tongivande liberal samhällsdebattör som ofta tar plats på DN:s ledarsidor. Vad många däremot inte vet om Peter Wolodarski är att han som ungdom faktiskt var medlem i LUF, och att hans journalistiska intresse faktiskt tog fart på riktigt när han började ansvara över Radikalt Forum. I det här reportaget intervjuas Peter Wolodarski om hans tid i LUF och på Radikalt Forum, samt om mer övergripande frågor kring journalistik och politik.

Du gick med i LUF på 1990-talet. Kan du komma ihåg någonting från den tiden? Varför du gick med i ett ungdomsförbund och att det just blev LUF?

Det var under valrörelsen 1994 när jag gick förbi folkpartiets valstuga och blev indragen av två jag kände. De var ganska på att jag skulle fylla i en talong och efter det blev jag kontaktad av den lokala LUF-föreningen på Östermalm där jag bodde. Sen efter första mötet så var jag med.

Det var inte så att du funderade på andra ungdomsförbund?

Nej, inte direkt. På den tiden sympatiserade jag med Folkpartiet. Så det var inte så att det bara råkade bli fp. Men det var inte heller så att det var uttänkt i förväg att jag skulle bli medlem.

Varför sympatiserade du med FP?

Bra fråga, jag tror det vara en kombination av mina föräldrars sympatier och att jag tyckte om när Bengt Westerberg reste sig upp ur soffan.

Du sa i en intervju med Sveriges radio att du var lite utanför i gymnasiemiljön. Hjälpte LUF dig att komma igenom gymnasietiden? 

Tja, räddning kanske är lite att ta i. Men det var en oas, att få vara i en miljö där jag fick vara som jag var; debattglad, gillade att argumentera och diskutera. Så då passade LUF otroligt bra. 

I en hyllningstext av medarbetaren Ulf Schyldt beskrev han ditt inträde i LUF på följande sätt: ”Peter kom som ett yrväder en vårdag, till LUF Storstockholms expedition. Han hade kanske inte en kamera om halsen, men han hade liv, engagemang i stort och smått och en otrolig energi. Ganska snabbt visste alla vem han var. Han höll hårt på sina åsikter, och han visste vad han ville.” Här låter det nästan som att det var kärlek vid första ögonkastet. Stämmer den beskrivningen som Ulf Schyldt ger överens med din egen bild av intåget i LUF?

Ja, expeditionen som låg nära handelshögskolan blev lite som en ungdomsgård för mig. Det fanns Mac-datorer och Ulf, som då var lite äldre kunde ju mycket. Så jag kände att jag lärde mig väldigt mycket av dem som var med i LUF, framför allt från de som var lite äldre. Om politik, ideologi och samhället i stort. Mina föräldrar sa att det blev lite som en exponentiell utveckling i och med att jag gick med i LUF.

Ulf skriver också i den mailkonversation jag har haft med honom att det var en brytningstid i början av 90-talet. Medlemmarna stannade tidigare längre och gjorde långsammare karriär mellan olika uppdrag och roller, det höll på att ändras. Kände du av denna förändring?

Nej… Asså jag satt ju inte med i så många olika styrelser utan tog mig an Radikalt Forum. Det var ju det som jag var mest intresserad av, att göra tidning. Och då fanns Radikalt Forum i Storstockholms distrikt som drevs av Joakim Bergström. Han var lite äldre och tyckte väl att han höll på att bli klar med den, så då öppnades en möjlighet för mig att ta mig an tidskriften. På den tiden trycktes den i Folkpartiets tryckeri, men det var på vitt papper, med en färg och svartvitt. En sak som jag faktiskt kan ta åt mig äran av var införandet av fyrfärg. För det var jag som tog tag i hela den frågan och som ville göra en lite mer påkostad och vassare tidning. Trots att jag inte var redaktör från början så höll jag i alla de där frågorna. Sedan, när Andreas Röttorp slutade blev jag chefredaktör. Vi gick även från att Radikalt Forum hade skickats till medlemmarna i Stockholmsdistriktet, till att skicka ut dem till hela LUF.

Och det var på det sättet ni fick in annonsörer?

Exakt, man kan ju inte sälja annonser till en lokaltidning i Stockholm. Men om man kan säga att det gick till alla LUF:s medlemmar var det plötsligt mer intressant. Och så började jag sälja annonser, ganska inspirerat av hur man gjorde på tidningen Nu. Vi lyckades ju sälja många annonser och Radikalt Forum omsatte under en period runt en kvarts miljon om året på annonser. Så i varje nummer av Radikalt Forum var det annonser för runt 40000 till 50000 kr. 

Radikalt Forum blev ju en mycket större tidning i och med ditt övertagande. Hur lyckades du skapa den tiden som krävdes för att leda en så stor tidning samtidigt som du gick i skolan på Östra Real?

Jag bodde precis bredvid Östra Real så jag gick hem på rasterna och jobbade med Radikalt Forum. Och sen i takt med att det gick bättre och bättre så köpte vi en redigeringsdator, en extra telefon hemma hos oss, som var tidningens telefon. Jag hade som en liten tidningsredaktion i ett av mina rum, jag hade två rum hemma när min storebror gjorde lumpen. Så Ulf och jag brukade sitta där och göra tidningen ihop. Vi hade varsitt skrivbord med redigeringsdatorer och en scanner köpte vi även in. Vi köpte helt enkelt in proffsiga grejer för att göra tidningen.

Och gällande tiden så tog det så klart på min gymnasietid en del. Men det var väldigt roligt så man hittar väl energin på det sättet. Och jag ville ju att Radikalt Forum skulle synas och höras i LUF och i politiska kretsar, vilket den faktiskt gjorde.

Det har nu gått över 27 år sedan du lämnade din post som chefredaktör för Radikalt Forum. Idag leder du Sveriges största morgontidning. Om du ska nämna något du har tagit med dig från tiden på RF som du verkligen har användning för på ditt jobb idag, vad skulle det då vara?

Ja, jag höll ju även på med Liberal Debatt och båda de här verksamheterna har jag haft stor glädje av. Trots digitaliseringen och allt som har hänt sedan dess är grunden i tidningsverksamheten sig lik. Du har prenumerationshantering, prenumerationsförsäljning, annons, tryckeri och distribution. Och jag höll ju på med alla de bitarna då. Och trots att Dagens Nyheter så klart är en helt annan grej då det är en mycket större tidning. Men alla de här komponenterna finns ju i Dagens Nyheter, så jag tror att jag hade stor glädje av att jobba med Radikalt Forum när jag gick på gymnasiet. Sen är ju det nya som har tillkommit, som inte fanns då, hela den här digitala delen, och den är både lik och olik det analoga. Sen är det mycket svårare att tjäna pengar på annonsering i och med digitaliseringen.

Journalistiken är ju någonting som fascinerat dig redan från väldigt ung ålder. Du har i intervjuer berättat om hur du, när du precis lärt dig läsa, var först ut i farstun för att hämta in DN varje morgon samt om hur du intervjuade Glenn Hysén i barnjournalen som 12-åring. Vad är det som du tycker så mycket om med journalistik?

Jag tror att det har att göra med den här nyfikenheten om att man vill veta vad som har hänt, varför det händer och att man är nyfiken på svåra samhällsfrågor och människor. Det skulle jag säga är grunden till bra journalistik, så har man inte det intresset är det svårt att vara en bra journalist. Du kan inte heller tro att du sitter inne med alla svar om du är journalist, tvärtom så handlar journalistik om att försöka hitta svar och förstå hur samhället fungerar. Det här intresset har jag ju, och det här med att springa till tamburen och hämta tidningen är ungefär som att på morgonen ta upp sin mobiltelefon och kolla vad som har hänt. Fast på den tiden fanns ju inte mobiltelefonen, så tidningen innehöll ju det senaste som hade hänt.

Har det alltid varit journalistiken som varit din grej?

Ja, om jag tänker tillbaka har journalistiken följt med mig hela tiden. Jag gjorde ju även skoltidningar, så jag har väl hållit på med det ända sedan jag började läsa och skriva.

Men du har aldrig varit inne på partipolitiken?

Jo, några år kan jag väl säga att jag var det. Men både när det gällde LUF och Radikalt Forum var jag ganska oppositionell. I RF publicerade vi rätt mycket som var obekvämt för både LUF och Folkpartiet. Så jag har aldrig riktigt varit någon partimänniska. 

Radikalt Forum, som jag drev, var så klart inte oberoende då de var en del av organisationen. Men jag tror att ledningen i LUF uppfattade att Radikalt Forum hade en väldig självständighet i förhållande till förbundet. En sak som vi gjorde i Radikalt Forum var att vi publicerade ett alternativt förslag på en ny förbundsstyrelse gentemot det som valberedningen hade presenterat. Det var i syfte att utmana valberedningen lite grann. Så jag tror att om man är journalist så är det en fördel att man är lite orädd faktiskt.

Så journalistiken är lite av en motsats till partipolitiken?

Ja, alltså man måste kunna tänka själv och låta verkligheten styra riktningen och inte vara så rädd för alla reaktioner. Man kan inte heller vara orolig för alla mäktiga personer och vad de ska tycka. Man måste vara självständig i den politiska bedömningen helt enkelt.

Har du en politisk förebild?

Nej, det kan jag inte riktigt säga. Det var så länge sedan jag var aktiv i något politiskt sammanhang. När jag gick med i journalistiken yrkesmässigt kapade jag banden till det partipolitiska. Det är någonting som jag varit rätt noga med, för även om jag har uppfattningar och aldrig har gjort någon hemlighet av var jag har varit engagerad förr i tiden. Det är viktigt att som journalist stå fri.

Men kan du nämna någon tänkare eller politiker som du var inspirerad av under ditt LUF-engagemang?

Ja, Per Ahlmark var någon som jag på den tiden absolut var inspirerad av. Både i hur han skrev och hur han talade. Han hade en otrolig retorisk förmåga  i allt han framförde. Det han engagerade sig i handlade om hotet mot demokratin på olika sätt. Och antisemitismen som idag är en så stor fråga är något som jag tror att han skulle vara otroligt engagerad i, om han fortfarande levt. Sen hade vi en del kontakt, och även om vi kanske inte höll med om allting lärde jag mig mycket ifrån honom. Så han har absolut varit en stor inspirationskälla.

Har du något speciellt LUF-minne?

Ja… En lite spartansk sak med LUF var ju att man sov i skolmatsalar eller gympasalar på madrasser. Och på det här sommarlägret i Kopparbo skulle man bo i tält, vilket jag inte var jättesugen på. På Kopparbo skulle vi ha en utställning, ett event, där man ställde ut böcker från olika förlag. Då hittade jag några sponsorer som fick vara med på de här bokborden och så tog vi betalt för det. Det gjorde så att vi kunde finansiera en husbil för Radikalt Forum som Andreas Röttorp och jag körde dit och bodde i. Så vi hade de här borden utanför och allt var betalt av sponsorerna. Så vi sa alltid “Hjul här. Tält där”, vilket alluderade på kampanjen “Jul här. Svält där”. Vilket var en klassisk kampanj i LUF om att man skulle samla in pengar till tredje världen. Och jag tror att folk tyckte att det där var lite spännande, “Oj, kan man göra såhär?” tror jag var en tanke som väcktes hos många.

Har du någon bokrekommendation för alla i LUF?

En bok som var väldigt viktig för mig då, när jag precis var ny i LUF och som Per Ahlmark pratade om på LUF-kongressen var “Vänstern och tyranniet”. Den handlade om hur delar av den svenska vänstern hade ställt sig bakom en rad diktaturer och tveksamma politiska aktörer runt om i världen, sen 1968 och framåt. Det här var ju lite en del av 68-vågen och Per Ahlmark var otroligt engagerad i den frågan. Så det var något som gjorde stort intryck på mig då.

Hannes Eek, skribent.