Hotet mot judar och judiska institutioner har ökat drastiskt på senare tid. Statistik och studier visar en ökning av antisemitism i Sverige bara de senaste åren. Efter den blodiga attacken mot Israel den 7:e oktober tycks det bara ha blivit värre. Svenska antisemiter pekar med ena handen ut judar för Israels handlingar, samtidigt som de med andra handen hyllar Hamas terror mot judar. På våra svenska gator firas de blodiga massakrerna från Hamas flera gånger varje vecka. Vid dessa sammankomster ropas antisemitiska ramsor med budskap att utplåna Israel och dess judiska befolkning. Den judiska församlingen i Göteborg har rekommenderat sina medlemmar att inte bära judiska symboler och tala hebreiska offentligt till följd av detta. 

Hur påverkar denna utveckling friheten för unga judar i Sverige? Jag har intervjuat fyra unga judinnor som fått berätta deras perspektiv och hur de har upplevt antisemitism.

Först ut är Maria, 15, som berättar att första gången hon besökte Auschwitz skickade hennes klasskamrater ett foto där de gjorde Hitlerhälsning. När hon kom till skolan möttes hon av antisemitiska kommentarer: ”Har du varit på släktträff?” och “fick du flashbacks?”

• Jag blev mer arg än sårad, att någon aktivt vill skicka såna bilder när de vet att jag kommer ta illa upp. Det slutade med att jag kontaktade skolan. 

Lyckligtvis tog skolan kränkningarna på allvar, och pratade med klasskamraterna i fråga samt deras föräldrar. Det var även på tal om att polisanmäla, men Maria valde att avstå. 

• Jag visste att det handlade mer om att de var omogna än att de faktiskt hade nazistiska instinkter. Det är för vanligt att skämta och tycka det är kul med nazism i vardagen, fortsätter hon.

Av nyfikenhet frågade jag om det alltid varit så.

• Jag gick på en judisk skola i mellanstadiet. Det var först då jag faktiskt lärde mig om min bakgrund och vem jag var. Just på grund av detta har jag även varit öppen med min identitet och känt stolthet. Det var absolut en omställning när jag började högstadiet i en vanlig skola. Jag var osäker till en början vad folk skulle tycka och tänka, men jag valde att stå upp för den jag är. Jag har ibland behövt gömma min judiska identitet, inte alltid av rädsla, men för att slippa bli dömd och ogillad baserat på att jag är judinna. 

Många vittnar om att de inte vågar bära judiska symboler – Maria är inget undantag. 

• Jag brukar ha en ring med den judiska trosbekännelsen som jag aldrig tar av. Sedan brukade jag även bära Davids stjärna, men den har jag slutat bära på sistone av säkerhetsskäl.

Även Ida, 17, vittnar om normaliserad antisemitism i vardagen. Det är allt från antisemitiska skämt till konspirationsteorier om judar. 

• De drar skämt dagligen i skolan. Man får inte reagera negativt eller ta det seriöst för det  “bara är ett skämt”. En skolkamrat har spridit falska rykten om mig och påstår att jag har ett hat mot palestinier, vilket jag aldrig sagt. Varken lärare eller andra elever gör någonting åt saken. Jag tror det beror på att de själva är rädda eller inte vill blanda sig i, men jag vet inte riktigt. Det är skumt eftersom elevernas hälsa borde prioriteras först. 

Den vardagliga antisemitismen stör mig inte lika mycket längre som i början, eftersom jag blivit van, vilket är ganska tragiskt. Jag har gått i en judisk skola tidigare, så jag har alltid varit van vid att vara omringad av andra judar. Därför tänkte jag mig inte för när jag öppet sa att jag var judinna på min nuvarande skola. Nu i efterhand ångrar jag det. Mest för att folk har så mycket fördomar om en och sprider falska rykten. De avstår från att prata med en och ger elaka blickar. 

Emma, 17, har liknande upplevelser i sin skola. Dagligen sker antisemitiska skämt, och likt Ida tycker hon det är svårt att förstå hur man bör reagera. 

• Jag tycker att man ska kunna skämta om det mesta, men man måste känna av situationen. Ett av mina starkaste minnen från ett antisemitiskt skämt skedde på förintelsens minnesdag. En dag där jag hoppades på att antisemitismen kunde ta en paus, men det gjorde den inte. Det gör den aldrig. Några personer i min skola satt och läste upp antisemitiska skämt från en online sida. Jag kommer ihåg att de sa “ska vi läsa lite judeskämt?”, och sedan började de rabbla upp ett flertal skämt. De skrattade, tills en av dem sa “vänta, är det inte typ förintelsens dag idag?”. De tittade på varandra och utbrast sedan i skratt igen. Den andra följde upp med “vilken tajming, nu blev det ännu roligare”. Jag kände mig besviken och ledsen. Men i efterhand känner jag mig mer rädd och besviken på min omgivning. På mina icke-judiska vänner som inte alls förstod hur jag uppfattade det.
  Jag har ett par gånger pratat med lärare och rektorer i skolan, men på något sätt blir alltid den elaka personen offret. De avfärdar det som hänt med “de menade inte så, de tänkte på ett annat sätt eller det var taget ur kontext”. Hur kan ett hot vara tänkt på ett annat sätt än man säger det? Ett hot är ett hot, det hjälper inte på vilket sätt man säger det. Att säga att man vill att alla sionister ska dö eller att judar inte förtjänar att leva, hur var inte det menat exakt såsom det presenterades? Hur kan man ens vända situationen till att det var mitt fel? 

Det är inte endast skolan som är en otrygg punkt för Emma. Bortsett från hemmet, så är hon alltid på sin vakt. 

• När jag går ut gömmer jag allt som kan kopplas till min judiska identitet. Mina halsband med judiska symboler lägger jag under tröjan. När jag lyssnar på hebreisk musik på tunnelbanan så sänker jag ljusstyrkan på telefonen och kollar runt omkring mig. Det går inte att förutspå om den bredvid mig är antisemit. Det skulle kunna vara min klasskompis eller min granne som känner så. Det är väl det som är så läskigt, att inte vem man måste gömma sig för.

Den senaste tidens demonstrationer som gått ut på att hylla Hamas, har förvärrat situationen anser Emma.

• Det är fruktansvärt att folk kan sitta och jubla över de fruktansvärda handlingar som terroristgruppen Hamas har begått. Att fira när oskyldiga civila mister sina liv och att rättfärdiga terrorn är svårt att förstå. Jag vet inte vem i samhället jag kan prata med eller  vem i samhället som vill lyssna, när inte ens mina kompisar förstår hur jag känner. 

Elin, 17, förfäras också över den senaste tidens Hamashyllningar.

• Det är helt absurt, det är ju en terrorgrupp. Jag förstår om man stöttar civila men att hylla en terrorgrupp är helt sinnessjukt. Personligen tror jag att det finns många palestinier som inte stöttar Hamas men eftersom de lever i ett samhälle styrt av Hamas, så kan de ju inte direkt uttrycka något missnöje utan konsekvenser. Det är lite som Nordkorea.

Till skillnad från Maria, Ida och Emma upplever hon inte att hon blivit diskriminerad eller utsatt av antisemitism.

• Jag lever ju inte ett judiskt liv på det sättet. Jag är inte troende, utan bara etniskt judinna. 

Enligt de jag pratat med är skolan den mest återkommande platsen där unga judar drabbas av antisemitism. Deras upplevelser bekräftas av Malmö stads rapport ”Skolgårdsrasism, konspirationsteorier och utanförskap” (2021) och Barnombudsmannens rapport ”Om barns och ungas utsatthet för rasism” (2021). I dessa rapporter framgår det antisemitism i skolan är en del av unga judars vardag. Det i sin tur bekräftas av exempelvis Judiska Ungdomsförbundet och judiska församlingar, som oftast är de första som tar del av den informationen. 

Men vad har skolan egentligen för ansvar när det kommer till antisemtisim? Antisemtisim är en form av kränkning. Skollagens definition av kränkande behandling är ”ett uppträdande som utan att vara diskriminering enligt diskrimineringslagen kränker ett barns eller en elevs värdighet” (6 kapitlet 3 § skollagen).

Skolans huvudman ska se till att det genomförs åtgärder för att förebygga och förhindra att barn och elever utsätts för kränkande behandling (6 kapitlet 7 § skollagen). Utöver det är skolan skyldiga att årligen upprätta en plan med en översikt över de åtgärder som behövs för att förebygga och förhindra kränkande behandling av barn och elever. Planen ska innehålla en redogörelse för vilka av dessa åtgärder som avses att påbörjas eller genomföras under det kommande året. En redogörelse för hur de planerade åtgärderna har genomförts ska tas in i efterföljande års plan (6 kapitlet 8 § skollagen). Skolans personal är skyldighet att anmäla, utreda och vidta åtgärder mot kränkande behandling (6 kapitlet 10 § skollagen). 

Forskaren Kristin Wagrell, som kartlagt antisemtism på skolor i Stockholm, menar att jämfört med andra typer av kräkningar, är antisemitism svårare att hantera

• Man kan arbeta mycket med värdegrund när det gäller till exempel homofobi och rasism, men eftersom det kan vara svårt att få ett helhetsgrepp om antisemitismen, är det lätt att man prioriterar bort frågan, berättar hon i artikeln ”Antisemitismen ett stort problem – även i skolan” (2022) utgiven av LÄRA.

I hennes rapport ”Antisemitismen i Stockholms skolor” framgår det tydligt att antisemitism är ett stort samhällsproblem, men att kunskapsnivån är för låg.

Emma, 17, pekar också på att kunskapsnivån är för låg och föreslår åtgärder.

• Jag tror de viktigaste samhället kan göra är att integrera utbildning om antisemitism och judisk historia i skolsystemet mycket mer. Det borde vara skolan som ska kunna ge ut rätt information som inte är vinklad på något sätt. Sociala medier är inte en plats som borde vara en informationskälla för oss, de borde vara skolan. Många former av hat och fördomar uppstår på grund av okunskap. Så genom att utbilda elever om antisemitism och judisk historia tror jag att vi kan minska okunskapen och förhindra stereotyper och fördomar. Jag tror också att utbildning om antisemitism och judisk historia kan bidra till att forma medvetna och engagerade människor i samhället som är bättre rustade att motverka antisemitismen, men också andra former av diskriminering, säger Emma.

Efter denna intervju kan vi konstatera att antisemitism verkar vara mer regel än undantag – och att det bör vidtas åtgärder omedelbart. Antisemtism begränsar friheten för judar vilket är helt oacceptabelt. 

Maria, Ida, Emma och Elin är fingerade namn av säkerhetsskäl.

Stella Holm, skribent