Det är januari 2017 och det är blott min andra aktivitet med Liberala Ungdomsförbundet när det nalkas årsmöte den sista helgen i månaden. Utan att känna någon sedan tidigare har jag tagit mig till Solna stadshus för mötets första dag. Timmarna går snabbt och vid slutet av dagen omfamnar tre killar varandra i salen efter att årsmötet med en rösts marginal röstat för att privatisera Sveriges vägnät. Vad är det jag gett mig in i, tänker en förvånad och smått orolig socialliberal. Sälja vägarna – vad är det för tokerier?

Att sälja Sveriges vägnät får ses som en rätt radikal åsikt (det är inget som något riksdagsparti skulle våga föreslå) och att konfronteras med ett förslag som det efter att ha befunnit sig i en egen liten politiska bubbla var dels chockerande men också spännande. Förslag och uppfattningar som inte går i linje med mina egna är inte nödvändigtvis dumma och ogenomtänkta. Ibland är det så enkelt att någon har resonerat och i slutändan bildat en annan uppfattning än vad jag själv gjort.

En av de nyttigaste sakerna som medföljer att vara aktiv i ett ungdomsförbund är att du ständigt möter nya perspektiv och uppfattningar. De som tror att ungdomsförbund är en fysisk filterbubbla inom fyra väggar där självbelåtna ungdomar dunkar varandras ryggar kan inte ha mer fel. I Liberala Ungdomsförbundet finns det plats för både libertarianer och socialliberaler – och allt däremellan. Tillsammans diskuterar vi och vi kommer inte alltid överens, men vi drar lärdom från alla konversationer, stärker vår ideologiska övertygelse eller omvärderar den.

Några läser Thomas Paines Agrarian Justice och kämpar för att övertyga dem som läser Ayn Rand om att basinkomst är vettigt. Andra tillber Adam Smith om kvällarna och twittrar frenetiskt om den osynliga handen när sossarna vill reglera sönder marknaden. Varje person har en egen tolkning av vad liberalismen innebär och den uppfattningen kan ständigt vara i rörelse.

Hade samhället i stort varit en återspegling av ett ungdomsförbund hade det antagligen inneburit orimligt långa diskussioner om John Stuart Mill och för stora mängder kaffe. Men kanske finns det något att lära för alla på utsidan i en tid då det offentliga samtalet blir allt hetsigare och polariserande. Att slå sig ner och lyssna på oliktänkande är inte farligt.

Nu är det mars 2018 och min ideologiska resa fortsätter. Och den före detta  orolige socialliberalen passar på att stanna upp ett tag och ställa sig själv frågan: vem ska äga vägarna? Mitt svar är inte lika självklart längre. 

 

Marcus Willerhausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentbild: Privat