Den svaga gula färgen och den ensamma siffran på mobilskärmens högra hörn indikerar att den alldeles strax kommer dö. En procents batteri kvar, men den får hålla ut eftersom budskapet som uppenbarar sig är det mest dramatiska under onsdagen. Jan Björklund avgår som partiledare för Liberalerna meddelar otaliga pushnotiser från nyhetsredaktioner och chockade twitteranvändare. Händer det här verkligen?, hinner jag tänka. Senast Björklunds avgång aviserades var 2016 då riksdagen meddelade på sin hemsida att han lämnade uppdraget, något som snabbt visade sig vara falskt. Det var med andra ord hälften chock och hälften skepsis som mötte beskedet.

Men så stod han där i riksdagens presscenter inför ett samlat pressuppbåd trekvart senare och meddelade sin avgång. Efter över tolv år med Björklund som partiledare är det dags för Liberalerna att förnya sig, och trots att det är ett besked jag hoppats på är det omöjligt att hålla ute vemodigheten under dagar som dessa. Med Björklund lämnar den sista av de fyra personerna som karakteriserade Alliansen under glansåren efter valsegern 2006. Ni minns väl optimismen? Sossarna var överlistade, skatterna sänktes och skolan skulle reformeras från den tragiska flumskolan. Men Jan Björklund har inte varit en tråkig partiledare i välsittande kostym – han har varit en person som med sitt engagemang för den svenska skolan inspirerat otaliga LUF:are genom åren och fått oss att vässa vår utbildningspolitik än mer. Med majoren vid rodret på utbildningsdepartementet fick vi bland annat tidigare betyg, ett nytt betygssystem och fokus på något som då var kontroversiellt att driva på för – ordning och reda. Ingenting fungerar problemfritt från start och inte heller Björklunds skola, men det går med säkerhet att konstatera att svensk skola hade varit sämre utan Jan Björklunds insatser för den. Till skillnad från Gustav Fridolin genomförde han välbehövlig förändring och tog strid med vänsterblocket – utmanade dem i grunden om synen på kunskapsskolan och bildning. Idag står socialdemokrater och talar sig varma om katederundervisning och miljöpartister kanske betonar vikten av ordning och reda. Var det sunt förnuft som en dag slog de rödgröna i huvudet eller är det ett resultat av Jan Björklund-effekten? 

Bomber och granater, Björklunds enorma betydelse återspeglar sig inte bara i skolans korridorer. När Alliansen under ledning av Moderaterna skar ner på det nationella försvaret och såg det som ett särintresse, en utgift som alla andra i den alldeles för tjocka statsbudgeten, drev Folkpartiet på som inga andra för att den riktningen var helt fel. Det ska inte gå, men på något sätt är riksdagens näst minsta parti det som har den i särklass bästa försvarspolitiken vilket de flesta försvarsexperter kan enas kring. Under Jan Björklunds tid som partiledare har riksdagens övriga partier gått från att skära ner på försvaret i sina budgetar till att delta i kapplöpningen om vilket parti som kan ge ÖB mest pengar. De har såklart fått se sig besegrade av folkpartisterna varje gång, och man ska inte underskatta partiets betydelse i att vi nu har fast stationerade trupper på Gotland, inhandlar luftvärn och har bredare internationellt samarbete, till exempel genom  övningar som Aurora 17.

Friheten är värd att försvara, och det har Jan Björklund gjort under sina tolv år som partiordförande. Han har gjort att hela Sverige vet vilka de två problemen med rysk gas är, berättat gång på gång om klassresorna som börjar i klassrummen och varför vi behöver mer, och inte mindre, internationellt samarbete. Man kan göra sina analyser om väljartapp, förlorade profilfrågor och ett sprucket allianssamarbete, men måste vi göra det just idag? Låt oss tacka Jan Björklund, för utan honom vore svensk liberalism fattigare. Tack för allt, Jan.

Marcus Willershausen

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat