Diskuterar vi något annan än invandring idag? Givetvis gör vi det, men var och varannan dag kommer det nya utspel som går ut på hur det ska bli svårare för människor att stanna i Sverige eller överhuvudtaget ta sig hit. Senast är Moderaterna som på Aftonbladet Debatt (30/8 2019) skrivit att det behövs ett volymmål för invandringen, och att det målet ska vara att antalet asylsökande ska minska med 70 % de kommande åren. Fredrik Reinfeldts öppna era hjärtan-moderater känns idag mer avlägsna än tiden då Sveriges liberala parti låg på tvåsiffrigt i opinionen.

Att stå upp för värden som öppenhet och tolerans var något de allra flesta gjorde för fem år sedan. Idag är det inte lika populärt och det är allt glesare längst fram på barrikaderna i kampen för en öppen migrationspolitik. De partier som vill ha ett betydligt mer restriktivt mottagande – Socialdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna – samlar strax över 70 % av mandaten i riksdagen. Med det styrkeförhållandet borde det te sig rätt självklart att mottagandet de kommande åren kommer vara märkbart mindre. Dock lyckades Miljöpartiet tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna att få igenom rätten till anhörighetsinvandring i Januariavtalet vilket var en viktig vinst för en human migrationspolitik.

Resten av migrationspolitiken ska göras upp i en parlamentarisk kommitté där de fyra samarbetspartierna ska driva en ny humanitär skyddsgrund. Om Socialdemokraternas vilja för att få igenom den gemensamma linjen är tillräckligt stor eller om den kan överleva Vänsterpartiets nåder återstår att se. Annars vore det inte alltför svåra och givna svaret på frågan vara att S och M gör upp om migrationspolitiken. De två statsbärande partierna får kompromissa, ta ansvar och vara missnöjda samtidigt som de andra partierna nöjer sig med att bara vara missnöjda och stiga i opinionen. 

Det är en sorglig utveckling som tagit fart de senaste åren i kampen om vilka som kan vara mest emot invandring, men det är en utveckling som tar avstamp i den politik Alliansen förde under sina åtta år vid makten. Det var i grunden bra att fler fick söka skydd i Sverige, men sättet det genomfördes på var alltför bristfälligt. Det borde genomförts fler reformer för att möjliggöra egenförsörjning vid etablering och mottagandet borde organiserats bättre för att inte göda ett växande utanförskap.

Poängen med att kritisera Alliansen än idag är inte att plocka billiga poänger för att det är lätt, utan för att lära sig av misstagen. Det är ohållbart att vi idag har ett system där det är alldeles för svårt att etablera sig och att ekonomiska kostnader för migrationen läggs på skattebetalarna. Formeln för framtidens migration borde istället för särlösningar som gymnasieamnestin och tillfälliga uppehållstillstånd vara ett betydligt större mottagande av kvotflyktingar. Det är bra av flera skäl.

Det första är att de personer som definieras som kvotflyktingar har fått sin status av FN:s flyktingorgan UNHCR och är bland de människor som i störst behov av skydd. Det kan exempelvis röra sig om utsatta folkgrupper i Mellanöstern eller kvinnor och deras barn. Det andra är att det är betydligt billigare för staten att organisera mottagandet. Att minska kostnaderna för invandringen är något som bör vara en prioritet då skenande kostnader undergräver förtroendet för myndigheters förmåga att hantera mottagandet och minskar viljan bland befolkningen att överhuvudtaget ha ett flyktingmottagande. Ett ytterligare skäl för varför Sverige och andra länder i Europa borde ta emot fler kvotflyktingar är att det minskar incitamenten att sätta sig på en gummibåt och korsa Medelhavet. Så länge Europas system är konstruerat för att gynna sådana risker kommer människor att ta dem, därför är det EU-ländernas ansvar att åtgärda detta.

Sveriges migrationspolitik hade med största sannolikhet varit mer öppen ifall debatten för ett decennium sedan varit mer nyanserad och byggt på fakta istället för känslor, men det som varit ger oss viktiga lärdomar att hålla fast vid när framtidens migrationspolitik ska stakas ut. Den kommer vara långt ifrån det vi liberaler önskar, men förhoppningsvis inser både socialdemokrater och moderater att det inte nödvändigtvis är ett mindre mottagande som är svaret på dagens problem, utan ett smartare.

Skribentfoto: Anna Törnström

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum