Ett smalare men vassare EU, ett lagom EU, mer EU. Alla sidor verkar utgå från att unionen är som ett stor hus av lego, som det går att bygga nya våningar på eller montera ner med lite politisk vilja om medlemsstaterna bara bestämmer sig. Till viss del stämmer detta – EU:s grundfördrag ger unionens institutioner den makt som medlemsstaterna har gemensamt beslutat att överlåta. Kritiken mot unionen kokas alltid ner till detta, att unionen beblandar sig för mycket i medlemsstaternas angelägenheter eller inte gör tillräckligt i en viss fråga. Detta i sin tur kväver en djupare diskussion om unionens problem, utmaningar och framtid.

Förenklat härleder EU sin makt från principen om tilldelade befogenheter, som innebär att medlemsstaterna har beslutat genom internationella avtal att fullständigt eller delvis tilldela makt till unionen, som har rätt att anta lagar och ge direktiv till medlemsstaterna att anta lagstiftning. Överlåtandet av makt är sedan bekräftat i medlemsstaternas grundlagar. Det är här de inneboende motsättningarna finns. Regeringsformen säger att riksdagen inte får överlåta beslutanderätt som rör statsskickets principer och att rättighetsskydd måste ges som motsvarar det som ges i grundlagen. Det är förvisso inte troligt men inte heller omöjligt att en regering skulle kunna överlåta makt som skulle strida mot grundlagen.

EU lär inte godkänna kraven som svensk grundlag ställer. När en liknande konflikt stod mellan Tysklands författningsdomstol och EU-domstolen (EUD), konstaterade EUD att det var en förutsättning för EU-samarbetet att unionsrätten skulle stå över även nationella grundlagar. Tyska författningsdomstolen erkände inte helt EUD:s ståndpunkt men godtog den, så länge som unionen gav ett motsvarande rättighetsskydd till det i tyska författningen. Det är omöjligt att förutspå hur det kommer sluta om frågan verkligen ställs på sin spets i framtiden, men varken status quo eller ett utträde ur unionen är lockande.

Även på det ekonomiska området finns inneboende motsättningar. Eurozonen (EMU) är en monetär union men inte en en fiskal. Euroländerna delar valuta men utöver EU:s budgetregler finns det ingen gemensam finanspolitik, vilket medför risken vid en finanskris skulle en drabbad staten kunna dra resten av EMU med sig och skada zonens ekonomier. Budgetreglerna skärptes förvisso efter eurokrisen 2009 men många medlemsstater, däribland Sverige med vår socialdemokratiska regering, har aktivt motarbetat att ge EU mer makt på området. Socialdemokraterna och regeringen vill varken delta i EU:s bankunion eller den snart upprättade åklagarmyndigheten, vilka syftar till att reglera banker enhetlig respektive bekämpa bedrägeri, korruption och penningtvätt.

EU hotas även utifrån. Tidigare i veckan, på ett besök i Bryssel, svarade NATO:s generalsekretare på Frankrikes presidents kommentarer om ett ”hjärndött NATO”. EU kunde inte försvara sig på egen hand, hävdade han. Förvisso stämmer detta men det är ingen naturlag, utan ett beslut från EU:s medlemsstater att inte bygga ett gemensamt försvar och istället förlita sig på USA:s goda vilja. I tider då USA är oberäkneliga samtidigt som hot från Kina och Ryssland ökar är det värt att ställa sig frågan om EU inte borde få musklerna att försvara sig själv.

Gränsöverskridande problem kräver gränsöverskridande lösningar. Att bygga om unionen från grunden kommer antagligen inte vara relevant inom den närmsta framtiden, men ingen verkar riktigt helt nöjd med denna till hälften mellanstatliga och till hälften överstatliga union. Antagligen har debatten satt partierna i en tacksam sits, där de slipper ta ställning till vad de vill göra med EU-samarbetet och kan använda det för billiga poänger istället. Men när frågan faktiskt ställs blir det uppenbart att en federal statsbildning är värd att sträva mot.

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell

Skribent Radikalt Forum