Love Frisell väckte en intressant debatt när han tog upp Jonathan Haidts moralfundamentsteori och applicerade den på svensk politik. Han menar att MUF:s kampanj “Höger på riktigt”, som verkar bygga mer på signalpolitik än på faktiska högerpolitiska förslag som att sänka skatten, kan förklaras av att identiteten är viktigare för MUF än sakpolitiken. Jag tror att han har helt rätt i det, och att Haidts teori har ännu mer att säga om svensk politik.

För att förstå grunderna i teorin rekommenderar jag Loves text. Det som är lite jobbigt för oss liberaler är att våra politiska åsikter också tenderar att följa hur vi ställer oss i de dilemman som finns i de fem moraliska fundamenten. Det innebär förmodligen att även vi i hög grad styrs av identitet.

Av det kan man dra lika långtgående slutsatser om de som förespråkar Januariavtalet som man kan dra om de som motsätter sig det. Frågan om avståndstagande till Sverigedemokraterna handlar nog till stor del om identitet för många. Även om man kan visa på klara skillnader i sak mellan deras politik och Liberalernas så är det nog inte främst det som gör det så otänkbart och moraliskt felaktigt. Snarare handlar det om en intensiv känsla av att de representerar värderingar rakt motsatta våra. Vilket de förstås gör. Det tyder dock på att det kan vara identitet som styr även oss snarare än sakpolitisk analys. Vi bör åtminstone beakta risken att vi bortser från sakpolitiska nackdelar genom prioriteringen av att agera i enlighet med vår identitet, om vi ska ta Haidt på allvar.

Det finns flera möjliga nackdelar med Januariavtalet. Den mest uppenbara är att vi förmodligen inte lyckas lura Socialdemokraterna. De har visserligen accepterat många förslag från Liberalerna och Centerpartiet, men flera av dem är endast utredningar hittills. En del av de tyngsta är inte ens utlovade att genomföras, enbart utredas (som förstatligad skola). Att som vissa moderater tro att nästan inga av förslagen kommer genomföras är överdrivet pessimistiskt. Däremot är frågan om precis alla kommer genomföras.

Efter Transportstyreleskandalen krävde samtliga Allianspartier att tre ministrar skulle avgå. Löfven beviljade två av dem, men synade Alliansen, vägrade avsätta Peter Hultqvist och ställde L och C inför hotet om regeringskris och att tvingas ta över med hjälp av SD. L och C backade från det man tidigare sagt och släppte kraven på Hultqvists avgång.

Vad händer om utredningarna kring några av frågorna i Januariavtalet är ambivalenta, och Socialdemokraterna vägrar att fullfölja säg 20 procent av förslagen? Kommer L att offra 80 procent och återvända till Alliansen för dessa 20 procent?

Vidare innebär mandatfördelningen att L måste rösta för Socialdemokraternas budget varje gång. En betydande del av det som ingår i budgeten är inte reglerat i Januariavtalet. Möjligheten att gå i opposition mot en budget som vi är med och röstar fram är försumbar, och annars tvingas vi ta ansvar för en sosse-budget vi har mycket begränsat inflytande över.

Det betyder inte att Januariavtalet är det sämsta alternativet. Även SD-beroende har klara nackdelar rent sakligt för den som vill genomföra liberal politik. Poängen är att vi i båda fallen borde motstå frestelsen att låta vår identitet styra vår analys.

Det är inget fel i att styras av identitet och värderingar i sig. Tvärtom är det ju ett av skälen till att överhuvudtaget driva politik. Men människor tenderar även att ha en autenticitetspreferens. Vi vill hellre faktiskt genomföra politik enligt våra värderingar än att bara agera på ett sätt som känns bra, men kanske inte åstadkommer rätt sak – om vi kan avgöra skillnaden. Det kräver att vi agerar emot våra egna impulser och sätter oss in i för oss obekväma fakta. Det är jobbigt, men det är vad vi behöver göra för att inte riskera att bli en GAL-variant av Benjamin Dousas “Höger på riktigt”.

Avslutningsvis tror jag att det ligger mer bakom Januariavtalet än identitet och sakpolitik. Jag vet inte hur C har resonerat men L hade löpt stor risk att dö vid ett extraval. Att regera beroende av SD hade nog inneburit större risk för extraval. SD är det mest oberäkneliga partiet och vi hade inte kunnat låta dem köra över oss i värderingsfrågor – då hade partiet slitits sönder inifrån, av goda skäl. Mer av en strategisk kalkyl än en identitetsmarkering, live to fight another day.

Vårt problem är därför inte bara om vi valde fel eller rätt, eller om vi styrdes av identitet eller inte, utan att vi inte hade särskilt bra förutsättningar att välja. Vi var helt enkelt för svaga. Partiledarfrågan är därför viktig. Oavsett om det blir någon som var för eller emot Januariavtalet behöver vi någon som kan hitta en metod för att få L att växa, någon som har karisma nog att synas och vinna förtroende.

Vi har egentligen redan en liberal berättelse. Den tar sin början för flera hundra år sedan, då fria marknader och demokratiska institutioner började lyfta de första delarna av världen ur fattigdom och förtryck, och fria människor såg till att staterna började tjäna dem istället för tvärtom. Då liberaler formulerade principer om humanism och lika rättigheter för alla oavsett vem du föds som eller var. Det vi behöver är någon som kan berätta den berättelsen, och har en tillräckligt stark ideologisk kompass för att förstå hur vår politik hänger ihop med den.

Oscar Matti

Medlem Liberala Ungdomsförbundet