Det blåser kring partiblocken i svensk inrikespolitik. Häromveckan släpptes årets stora SOM-mätning, som visade på bristande entusiasm för en ren alliansregering. Andra förslag, varav många blocköverskridande, lyfts i dess ställe. C+L+S? Alliansen+MP? S+M? Klart är att 39 procent av väljarkåren helst vill se någon form av blocköverskridande regeringsbildning efter valet, att jämföra med de ynka 13 procent som har förtroende för de fyra borgerliga partierna.
Samtidigt står Alliansledarna lojala till det samarbete som inleddes 2004. Om man bara tittar på opinionsstatistiken är det inte svårt att börja fråga sig varför. På gräsrotsnivå tittar drömmarna om ett samlat mittalternativ fram; drömmar som för de mindre partierna oftahandlar om att tillsammans kunna ta sig så långt ut på den soliga änden av GAL-TAN-skalan som möjligt. Det är en vacker dröm, men den håller inte.
Alliansen skapades inför valet 2006 för att erbjuda en gedigen och trovärdig motpart mot socialdemokratins hegemoni, utifrån tanken att liberaler och frihetligt konservativa delar vissa grundvärderingar även utöver den gemensamma kampen mot socialistiskt förmynderi och förtryck. Denna ursprungliga, ideologiska anledning har fortfarande en roll att spela.
De stora, grundläggande konflikterna i de kommande årens politiska spel ser ut att ställa individ mot kollektiv, öppenhet mot protektionism, och den enskilda människans frihet mot systemets trygghet. Här behövs politiska krafter som är beredda att sluta upp bakom grundläggande liberala värderingar, inte minst i ekonomiska frågor. Självförnekande “alliansfrihet” är ingen dygd, oavsett om det gäller NATO eller en borgerlig allians. Man ska stå för vad man tror på.
Om man ska vara krasst spelteknisk finns heller inga vettiga alternativ för L om man vill ingå i en regering efter valet, för att på så sätt få reella förutsättningar att driva liberal politik. Historiskt har Folkpartiet varit öppna för att närma sig, eller rentav regera tillsammans med, Socialdemokraterna, men alla sådana broar måste vara brända nu. Inte ens som en ohelig allians kan det fungera; de senaste fyra åren har S med all önskvärd tydlighet påmint oss om hur effektivt de sväljer och tystar sina mindre samarbetspartners, och då är en klarspråkig opposition att föredra framför pulveriserad integritet.
För att inte tala om den fundamentala värderingssplittringen mellan de mittliberala partierna och socialdemokratin. Visst kan de ofta höga tongångarna om medmänsklighet, öppenhet och mångfald locka den som upplever att borgerlighetens högerpartier drar sig alltmer åt Sverigedemokraternas håll i migrationsfrågan, men S har visat sig minst lika villiga att delta i den kapplöpningen mot botten. Mer än någon annan, ska sägas, om man drar sig till minnes att drömmen om den fria rörligheten egentligen aldrig har varit deras; den tillhör liberaler av alla valörer. Socialister kommer förr eller senare alltid att visa sig vara protektionister.
Och Liberalerna är inte frihetliga socialister. Vi är, och bör vara, vad vi heter: liberaler, i många fall med en tro på ett socialt, gemensamt ansvarstagande samhällsbygge. För att sådan politik ska gå att driva behöver vi vänner som delar visionen om en stabil men begränsad stat, visionen om ett system som värnar rättsstaten, frilägger marknaden, säkrar individen vissa grundläggande möjligheter till att skapa sig ett värdigt liv och sedan lämnar henne ifred att göra just det.
De vännerna hittar vi bara i Alliansen.
Linnea Dubois
Skribent Radikalt Forum
Skribentfoto: Privat