Ett samhälle som ingen vill förstöra

Såhär i kölvattnet av terrordådet på Drottninggatan den 7e april har många diskussioner kring hur samhället kan förhindra liknande händelser från att ske blossat upp. Argumentationer kring ökad övervakning, övervakningskameror, kraftigare betongsuggor och kartläggningar av personers kopplingar till terrornätverk har varit uppe på tapeten. Även hårdare tag i form av elektroniska fotbojor och tydligare verkställande av utvisningsbeslut har varit framträdande i debatten. En stor del av fokuset har kommit att ligga på vilka åtgärder samhället bör ta för att kunna säkerställa gemene persons vardagliga säkerhet. Åtgärder som syftar till att skapa ett oförstörbart samhälle. För att på så vis komma till bukt med terrorism, våld och extremism.  

Detta är fel väg att gå. Problemen med terrorism och extremism löses inte med hjälp av integritetskränkande åtgärder som, i det stora hela, inte väger upp för den påtänkt ökade säkerheten. Fokus bör snarare ligga på prevention. Prevention som syftar till att förändra normer. Dels för att genom detta förändra synen på hur en individ måste vara för att få lov att vara en fullvärdig samhällsmedborgare, men även för att kunna tillvarata och profitera på allas olikheter. Alla ska kunna ha en betydande plats i samhället där de känner sig inkluderade och behövda. Vi kan inte kan skapa ett samhälle som är omöjligt att förstöra. Den typ av säkerhetsnivå är orimlig att uppnå. 

Visst, en del säkerhetsåtgärder bör möjligen införas, men de får inte ses som den slutgiltiga lösningen. För dessa tar endast hand om symptomen på ett större och mer djupgående problem som är kopplat till avvikande och utanförskap. Där individer i vårt samhälle inte är delaktiga. Där utanförskap och avsaknad av acceptans för avvikare/normbrytare, skapar motstånd hos den enskilda och cementerar glappet mellan individen och majoritetssamhället.

Att använda sig av kameraövervakning för att hindra människor från att begå brott är som att sätta plåster på ett infekterat sår och tro att det helt plötsligt ska läka. Det fungerar inte. Det som måste göras är att ta hand om grunden till problemen, för att kunna komma till bukt med dess symptom. Det vill säga, att se till att brygga över det glapp som på senare tid har uppstått mellan samhället och en del av dess invånare. Där dessa i ett parallellsamhälle inte tar del av de grundläggande demokratiska värderingar och fri- och rättigheter som vårt samhälle vilar på.

Det som krävs är att skapa ett samhälle där ingen känner sig utanför och åsidosatt. Ett samhälle där alla känner sig behövda och delaktiga. Där varje individ kan känna att den kan leva och vara på det sättet den vill. Att få vara avvikande och normbrytande, samtidigt som man är en betydande del av samhället. Där ingen kan komma att bli en ensam galning och radikaliseras i sin tro om att samhället ej är till för en eller där för en. Istället för att skapa åtgärder som inskränker på människor privatliv, misstänkliggör och skuffar ut dem. I tron om att ett oförstörbart samhälle kan skapas. För det går inte.

 Vi måste helt enkelt skapa ett samhälle som ingen vill skada. Inte ett samhälle som ingen kan skada.

Amanda Bengtsson Jallow

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Ida Arnstedt

Du läser Radikalt forum.

LUF Storstockholms medlemstidning.

Radikalt liberala sedan 1968

Du kanske också gillar:

Därför är jag inte författare

Därför är jag inte författare

“När man ligger på ängen ovanför vattenfallet ser man darrgräset och hundlokan avteckna sig mot himlen och vaja i...

Politikens rot: Per Gudmundson

Politikens rot: Per Gudmundson

Radikalt Forum – radikalt kommer från latinets ”radix” , som betyder rot, och forum är en mötesplats. Radikalt forum...