Ögonkontakt utgör en sorts ursprunglig, reflexmässig koppling inledning till gemenskap mellan två människor. Oavsett om det är med din partner, din lärare eller det lilla barnet på tunnelbanan du lipar till, har ögonkontakten ett alldeles besynnerligt värde. Det du bearbetar i ditt huvud är vad du fixerar blicken vid. Ser någon dig i ögonen bearbetar de dig, ser in i dig, försöker förstå dig. Vid ögonkontakt skapas en osynlig förbindelse. Det är vid ögonkontakt som förtroenden slår rot.
I den senaste tidens opinionsmätningar har förtroendemätningarna för Nyamko Sabuni inte visat goda resultat. Snarare katastrofala. För de flesta av oss är de här rapporterna skåpmat. Ledarskribenter och twittrare, skribenter med numera jämbördes status, förklarar att det beror på att Sabuni inte levererar tillräckligt stark högerpolitik eller för att hon inte ger besked i regeringsfrågan. Människor vill helt enkelt se mer politik från Liberalerna.
Personligen tror jag inte att det handlar så mycket om det jag räknade upp utan något helt annat, något mycket mer grundläggande. Det som ofta glöms bort av den politiskt analytiska om taktik, allianser och strategier är att förtroende inte handlar om förmågan till politisk slagkraft. Jonas Sjöstedts förtroende låg nära 40% medan Sabunis var 7% i en period där de gjorde precis samma sak, från varsin sida av planhalvan, nämligen tjafsa med Löfven om LAS. Varför?
Politik är, och bör, inte vara en people’s business där charmen, vitast tänder och störst faktor av igenkänningsförmåga bestämmer framgången. Partiledarskap är däremot just en people’s business. Människor ger inte bort sitt förtroende till någon bara för att de håller med varandra i sak. Vi gillar dem som säger: “Allt kommer bli bra”, “Det här problemet ska vi angripa tillsammans” eller “Jag förstår din oro”. Partiledaren som säger “vi är i dialog med företagen som säger…”, “Vi ska tillföra mer resurser till…” eller “Mina förtroendesiffror är inte ett problem för att…” har inte identifierat vilkas kundrecensioner som är viktiga – väljarna, individerna, och inte institutionerna. Och första steget till att nå en person är att just se personen i ögonen, gärna en blick med meddelandet “det är dig jag intresserar mig för”.
Jag har samtalat med Löfven om coronarestriktioner, diskuterat klass med Sjöstedt, kvotering med Busch och regeringsfrågan med Kristersson. De flesta gånger håller jag inte med, men känt uppskattning över dialogen och, trots tv-skärmens barriär mellan oss, upplevt att jag blivit lyssnad på. Det här kanske låter irrationellt (kanske till och med lite schizofreni-varning). Men förtroendebranschen handlar inte om logik. Det handlar om en upplevd mellanmänsklig personlig förbindelse. Det handlar om att i en ögonkontakt kunna förlita sig på att motparten inte plötsligt i ointresse väljer att titta bort. Därför vädjar jag till Liberalernas partiledare att fokusera sin blick mot dem som den liberala demokratin säger sig representera; individerna.
Leo Sokolow Romin
Skribent Radikalt Forum