Det är tidigt på morgonen i Torrevieja, ungefär 05.30, innan solen gått upp. Jag väntar på taxin till Alicante flygplats. Luften är sval och frisk, och det borde vara en behaglig känsla att vara ute vid den här tidpunkten. Men mitt huvud dunkar och pulserar. De kompakta bilarna som stod parkerade längs semesterhusen, bytte plats med varandra i mina ögon, likt bokstäver hos en dyslektiker. Det var svårt att fokusera på en punkt för då brände det till i ögonen. Gatorna var folktomma och staden sov fortfarande. Det var tur, för att fler ljud och ljus skulle nog bara orsaka ännu mer huvudvärk. Till slut hör jag taxibilen rulla in på asfalten vid mig. Äntligen.
Egentligen borde jag åka in till sjukhuset igen, men det var rätt skrämmande att åka dit själv några dagar tidigare mitt ute i ingenstans hos läkare med bristande engelska. Anledningen till det var att jag åkte en karusell utan säkerhetsbälte, snubblat av och ramlade med huvudet först mot en hård kant. Jag fick tillbringa natten på sjukhus, utan några tillgängliga taxibilar som kunde ta mig tillbaka till lägenheten, förrän flera timmar efter jag blivit utskriven. Det kändes då lättare att stanna kvar i lägenheten och på egen hand försöka bota hjärnskakningen och de krossade benen bakom örat, vilket uppenbarligen var en dålig idé. Annars hade jag inte stått och väntat på taxin, då ursprungliga planen var att åka hem om en vecka. Under taxifärden börjar himlen lysa upp i mjuka nyanser av rosa och orange, och det skulle normalt vara en vacker syn att se. Men nu orkade jag knappt ha ögonlocken öppna. I stället fastnade jag i mina egna tankar, men det var svårt att tänka klart på grund av smärtan och yrseln.
Min mamma har alltid lärt mig att tänka positivt och fokusera på det som är bra. Men med ett skadat huvud ensam i utlandet var det inte det enklaste. Jag försökte sortera mina tankar när jag väl kommit till flygplatsen och gått igenom säkerhetskontrollen. Jag satte mig på närmaste café, köpte te och en rostad brödskiva med olivolja, och började tänka. Några bra saker har hänt de senaste månaderna. Jag har varit på tågluff, jag har sommarjobbat i skärgården, varit med vänner. Men framförallt har jag upptäckt Liberala ungdomsförbundet. Det som började med ett instagram dm där jag bad dem komma till min skola, till att jag började gå på några aktiviteter. Det måste bli LUF jag ägnar mig åt när jag kommer hem, för att komma i andra tankar.
Så jag bestämde mig för att delta på LUF:s valaffischering vid plattan, där vi också fick tillbringa natten så ingen skulle sno ”våra platser” (gör inte det med hjärnskakning!). Det var sjukt roligt. Känslan av engagemang och kampen för friheten triggade igång mitt belöningssystem. Sedan dess har jag fortsatt att växa och utforska, med en nyfikenhet och engagemang som brinner starkare än någonsin. Jag har deltagit på en hel del aktiviteter. Allt från spelkvällar till kampanjer och debatter. Tiden har verkligen flugit förbi. Jag har även hunnit med att vara med på basliberalen, årsmöte, kongress, universitet liberal, blivit vice ordförande för Södertörn-klubben, planerat workshops och skrivit för radikalt forum. Det har varit en fantastisk resa hittills. Framför allt har jag träffat några av världens smartaste och snällaste människor. Jag blir ständigt imponerad av luffares engagemang, debattkunskaper, faktakunskaper, nyfikenhet och viljan att alltid fortsätta lära sig. Det är verkligen gemenskapen i LUF som gör det så fantastiskt och skapar en underbar atmosfär att vara en del av. Samtidigt har jag personligen vuxit och lärt mig så mycket. Jag kan inte komma på en enda negativt sak med LUF, möjligtvis sömnbrist på nationella event för att man inte kan lägga ifrån sig brädspelen eller sluta diskutera intressanta ämnen natten lång. Som tur finns det alltid kaffe och naturligtvis har jag alltid en resväska fylld med energidryck.
I skrivande stund återhämtar jag mig fortfarande från kongressen som resulterade i en dunderförkylning. Givetvis tar det inte slut här, det är fortfarande bara början för mig. Det finns fortfarande mycket att lära och göra från mitt håll. Så med hopp i hjärtat och fingrarna på tangenterna är jag superpeppad över allt som väntar.
Stella Holm, skribent
