Det är mindre än en månad kvar till valdagen nu. För oss politiskt aktiva har dess annalkande varit en självklarhet i evigheter; den 9 september 2018 har hägrat vid horisonten sedan morgonen den 15 september 2014. Förberedelserna har trappats upp i månader, spekulationer kring resultat och regeringsbildning har varit på allas våra läppar i princip lika länge och nu är valrörelsen äntligen igång på riktigt. Journalister och partister är tillbaka från julisemestern, kampanjmaterial har lanserats, valarbetare har anställts och affischeringsstarten är olidligt nära. Sällan känns ett partipolitiskt engagemang djupare eller mer på allvar.
Men den beskrivningen gäller just oss. Vi som tillhör de så kallade politiska klasserna, som dryftar samhällsfrågor, partipolitik och ideologi vecka ut och vecka in, året runt, varje år. Vi får inte glömma att vi är en minoritet. Den självklarhet med vilken vi navigerar i det politiska samtalet är vilt främmande för en ansenlig del av de röstberättigade. Enligt SCB beslutar sig en tredjedel av väljarna för vilket parti de vill stödja först sista veckan. Och vet du hur stor (eller liten) DN:s morgonupplaga egentligen är?
Självfallet innebär inte detta att en tredjedel av väljarna aldrig funderar över samhället de lever i, eller att de inte har någonting de vill förändra. Den viktigaste insikten är snarare att många i vår närhet uppfattar Sveriges formella politiska system som lite av en dimhöljd djungel, där kartan ständigt ritas om och folk upplevs säga annat än vad de egentligen menar. Ofta är den ideologiska förankringen outtalad och underförstådd – även när det är just den, med sin människosyn, sina värderingar och sin framtidsvision, som är som mest avgörande.
Det är här vi kommer in. Du och jag.
Många av oss upplever nu att nära och kära som kanske aldrig riktigt förstått vårt partipolitiska engagemang trevande väcker frågan. Undrar, försöker förstå, vill ha vägledning på främmande mark. Detta gäller inte bara förstagångsväljare, utan även veteraner som överväldigas av allt de tycker sig ha missat sedan sist. Låt oss välkomna den chansen. För att värva och övertyga, förstås, men låt oss även försöka se ett vidare perspektiv.
Med risk för att låta som en halvtrött partisekreterare som försöker organisera valrörelse på en lite för liten budget: det är de personliga samtalen som räknas. Men inte bara för att samla röster och plocka procentenheter. Värdet av att fler engageras i de politiska samtalen, åtminstone en gång vart fjärde år, är långt större än så.
För det är där, mellan människor som i förtroende resonerar kring sin omvärld, som engagemang föds på riktigt. Det är där den hälsosamma demokratin lever – och överlever. Den enskilda väljaren är mer än en pinne i statistiken, till för att köpas med godis och slagord. Om vi kan förvalta det intresse som nu väcks kan det i bästa fall leda till ett livslångt engagemang, och till en dialog där fler känner att de har makten att själva driva sina intressen.
Så låt oss försöka locka fram de större idéerna. Led samtalen kring middagsbordet eller i baren, om du orkar. När någon undrar över en sakfråga – förklara. När någon frågar hur de ska rösta – ställ motfrågor och försök identifiera deras kärnvärden. Presentera även dina meningsmotståndares bästa argument, om de inte är närvarande i rummet. Det kanske inte alltid leder till tre röster på Liberalerna, men det måste få vara okej.
Att ge någon annan de första nycklarna till självständig, informerad och kritisk reflektion är värt en hel del, det också.
Linnea Dubois