Snön yr ner på Karlbergsvägen medan jag sakta rör mig mot skolan klockan strax över åtta en fredagsmorgon. Jag har egentligen sovmorgon men går trots det till skolan samma tid som vanligt, allt på grund av det där jäkla syslöjdsbetyget. Jag försöker att inte tänka på det, det är ju egentligen ingen stor grej. Men den där extra timmen sovmorgon som jag missar varje fredag gör mig alltid lite butter så där i slutet av veckan. Det är ju faktiskt ganska sjukt. Att hur väl jag syr en tygpåse ska avgöra min framtid på det här sättet. Att betyget i syslöjd väger lika tungt som betyget i matte eller svenska. Hur kan det ha blivit så här? Varför sätter ingen stopp?
Upptäckten av hur meritsystemet fungerade gjorde jag i slutet av 6:an. Den gjorde mig minst sagt förvånad. Tidigare hade jag tagit det för givet att olika ämnen väger olika mycket. Det kändes liksom självklart att ämnen som man hade fyra eller fem timmar i veckan skulle väga mer än de som man hade i bara en timme. I en timplan för grundskolan kan man se att eleverna är garanterade 400 timmar matematik under hela högstadiet men bara 80 timmar i musik. Trots det är meriten man får från båda ämnena densamma. Jag kan inte tolka det här på något annat sätt än att tiden på musiklektionerna är värd fem gånger mer än tiden på mattelektionerna. Det hela blir ännu knäppare när man inser att många av de praktiska ämnena som man har så lite av i skolan är svåra att plugga på hemma. Hur ska jag bli bättre på att sy utan symaskin, nål och tråd? Eller hur ska jag bli bättre på musik utan gitarr och piano?
Dessutom råder det redan hög betygsinflation i alla de praktiska ämnena. Ett A på en skola skulle alltså kunna betyda ett C i en annan skola beroende på hur stränga lärarna är i sin bedömning. Att det råder så hög betygsinflation i just de här ämnena beror till stor del på bristen av nationella prov på och otydliga kunskapskrav, vilket är ett annat problem.
Att de praktiska ämnena ger samma merit som de teoretiska är inte det enda som är konstigt med det nuvarande systemet. I högstadiet har man nämligen mer matematik än vad man har alla No-ämnen sammanlagt. Emellertid ger No-ämnena totalt 60 merit medan matte bara ger 20 merit. Här har vi ännu ett exempel på hur den tillgängliga meriten inte är proportionell med tiden man lägger ned på ämnet.
Frågan återstår alltså: Hur fan kan det ha blivit så här? Jag har faktiskt inte något bra svar själv. Kanske är det så de styrande underskattar elevernas intelligens, då de tror att ett mer avancerat system hade varit för svårt för unga att förstå sig på. Eller så fungerar systemet precis som de har tänkt det, om det inte hade varit för det här systemet hade jag nog inte gått upp 6:30 på fredagar för att ha extra slöjd. En sak är i alla fall säker: Någonting behöver göras. Låt oss nu tillsammans komma på en lösning.
Hannes Eek, skribent
