Det har gått två veckor sedan vår sida av halvklotet vaknade upp till nyheten att Oscarn för bästa film tilldelats Parasite, en film om en familj från den koreanska underklassen som med list och charm lurar sig in i en rikt hushåll. Det är förstås ironiskt att Hollywood, en del av USA:s kulturella elit, gav sitt största pris till en kritik mot både klassamhälle och amerikanisering. Film har förvisso länge varit samhällsmedvetet, men oftast på ett sätt som hade lett till fackeltåg och bondeuppror i en annan era. T ex bar Joaquin Phoenix samma smoking till varje gala och premiär förra året, och Jane Fonda en klänning med ”etiskt framtagna juveler och hållbara diamanter” till Oscarsgalan.
Parasite är dock någonting annat än den vanliga medvetna prisvinnaren. Medan förra årets vinnare Green Book lovade att rasism kan besegras, ger filmen inte mycket till försoning och bör ses bäst som ett varnande exempel samt som en del i en större trend. Oavsett om du tror att kulturen föregår politiken eller vice versa, håller klass- och välfärdsfrågor onekligen på att ta upp en större del av samhällsdebatten. Den som följer Demokraternas primärval i USA vet att en av de centrala frågorna är hur heltäckande sjukvård ska uppnås. Inte om – utan hur! Den som ifrågasätter om det är nödvändigt för varenda medborgare att vara sjukförsäkrad skulle snabbt reducerats till en irrelevant kandidat. Liknande trend syns även i högerpartier. I Storbritannien har Boris Johnson gjort upp med Thatchers arv genom att prioritera NHS före planerade skattesänkningar.
Det är ett misstag att klippa och klistra utländska fenomen på Sverige, då få länder har haft i närheten av lika omfattade välfärdsstater som vi. Men inte ens Sverige är helt isolerat. Två av de tidigare allianspartierna samarbetar med Socialdemokraterna, medan övriga för en S-liknande politik i riksdagen. Kristdemokraterna röstade nej till att avskaffa värnskatten och tillsammans med Moderaterna gick partiet ihop med Vänsterpartiet för att finansiera en satsning på bl.a. kommunal välfärd. Dessutom är Centerpartiet snart det enda riksdagspartiet som inte vill skärpa regeringen Reinfeldts regelverk kring arbetskraftsinvandring.
Att klass- och välfärdsfrågor blivit heta kommer onekligen att svida i ögonen på inbitna liberala ideologer. För den som anser att skatt är stöld är det en sekundär fråga hur statens resurser fördelas. Givetvis är stöld med goda ändamål bättre än omotiverad stöld men det viktiga är att mer pengar stannar i skattebetalarnas plånböcker. Men för ett parti som kämpar för att nå riksdagsspärren vore det ett misstag att kasta bort en fråga när den uppenbarligen berör många, särskilt när utanförskapets konsekvenser inte längre enbart drabbar de som lever i det.
Den liberala vinkeln på klassfrågan bör vara poängtera vikten av social rörlighet. Alla behöver inte bo på Strandvägen på Östermalm, men alla bör kunna uppnå en allmänt accepterad materiell levnadsstandard. Ingen kan på allvar tro att enbart högre bidrag eller hårdare tag mot brottslighet hindrar unga att ansluta sig till kriminella nätverk. Däremot tillgång till en fungerande skola, jobb som går att försörja sig på och ett mer allmänt hopp om att framtiden kommer bli bättre. Att liberala partier knappt utgör en sjundedel av riksdagen visar hur få som tror på dagens budskap om social rörlighet.
Parasite handlar en om en familj som har uttömt alla vägar mot ett större materiellt välstånd. Den kan ses som en skildring hur klassamhället ställer människor mot varandra, hur desperat underklassen är och hur out of touch överklassen är. Men framförallt visar den att när social rörlighet inte längre är möjligt, kan det inte sluta i annat än i katastrof för alla inblandade.’
Love Frisell
Skribent Radikalt Forum