Nej tack till ett nytt mansideal

Människan definieras av otaliga biologiska faktorer. Majoriteten av dem ges ingen större vikt när vi pratar om sociala samspel och beteenden. Däremot är uppdelningen mellan, och generaliseringen av, män och kvinnor så allmänt accepterad att det är intressant hur lite det reflekteras över den.

Det vore absurt att låta ögonfärg utgöra merparten av en identitet eller förklara mänskliga beteenden som i själva verket är orelaterade till det. Men just det sker med det biologiska könet. Genom att intala människor att deras beteende härstammar därifrån och att det är både positivt och ursäktande att agera i enlighet med könsrollerna, kommer de givetvis anamma beteendet. De kommer sträva efter att uppfylla just sin roll. Vi vet att vissa biologiska könsskillnader existerar, men det är fixeringen vid deras psykologiska och sociala utfall som skapat förväntningarna, idealen och normerna.

Samhället har alltid präglats av särskilda och kompletterande könsideal. Kvinnan: passiv, objekt, känslosam. Mannen: aktiv, subjekt, rationell. Men uppdelningen ser inte alltid ut så, för vilka egenskaper som förknippas med vilket kön varierar mellan tid och plats. Till exempel har kvinnans sexualitet förklarats som både obefintlig och otämjd, men alltid som motpol till den rådande synen på mannens sexualitet. Könsrollerna måste existera i förhållande till varandra och bygga på kompletterande skillnader, annars saknar de syfte.

Mäns sexuella våld mot kvinnor är ett enormt samhällsproblem. I diskussionen om mansrollen som följt #Metoo-upproret menar många debattörer att en förändring av den rådande mansrollen är nödvändig. Det är en alldeles för enkel, trygg och kortsiktig lösning. Eftersom könet utgör den stora identifikationsfaktorn är det givetvis lättast att ändra någons beteende genom att förmedla det via det redan inlärda sättet att agera, det vill säga enligt mansrollen. Således utnyttjas den starka drivkraften att som man vilja vara manlig. Istället för att anropa allmänt vett och mänskligt sunda värderingar daltas det med männen genom att de får nya ”manliga” ideal att förhålla sig till. Det är att skona dem från känslan av omanlighet.

Min feminism slutar inte där. Den slutar inte vid ett samhälle med män som är ”medvetna, mjuka och stolta över att vara män” och kvinnor som ”är hårda, säger ifrån och känner sin urkvinnliga styrka”. Jag vill ha ett samhälle där människor tillåts ha alla dessa egenskaper, oavsett vilket kön de råkades födas som. Därför är den långsiktiga lösningen på mäns sexuella trakasserier att successivt sudda ut, successivt minska värdet av, könsrollerna. Det är vad alla likhetsfeminister någonsin velat. Alla människor borde värderas med samma måttstock.

Det stämmer att män ofta har svårt att sätta ord på känslor, undertrycker sina mjuka sidor och tar ut färre föräldradagar. Liksom de flesta andra feminister menar jag att det inte är biologiskt betingat utan hör ihop med den mansroll som anses så viktig uppfylla. Många män hade mått bättre om de vore fria från idealen och skulle närma sig sina sanna jag om de talade om känslor och tog ut fler föräldradagar. Killmiddagar och intimitetsövningar för män är därför inga dåliga förslag. Men i debatten om mansrollen får vi aldrig sluta understryka den slutgiltiga idén: eliminering av själva könsrollerna.

Var medvetna om att uppmaningar om vad kvinnor eller män bör göra som kollektiv, även i det goda syftet att luckra upp könsnormer, också är att dela upp människor efter kön. Uppmana människor att utmana sina tillskrivna könsroller för deras egna skull, för att ge dem chansen att upptäcka egenskaper de tidigare förbisett. Förneka inte att några flickor, liksom pojkar, naturligt kommer intressera sig för dockor och några pojkar, liksom flickor, för bilar. Man ska inte ta lättvindigt på att diskutera män och kvinnor som kollektiv. Målet är att ge varje människa chans att nå sin fulla potential.

Under historiens gång har könsrollerna förändrats, men framförallt har deras territorier vidgats och krupit närmare varandra. Vår könstillhörighet begränsar inte vår frihet eller våra livschanser i lika stor utsträckning idag. Alla får studera på universitet, båda vårdnadshavarna får nyttja föräldraförsäkringen och alla blir myndiga vid 18 års ålder. Mans- och kvinnorollen överlappar mer idag, de närmar sig successivt varandra och tillslut möts de. Då försvinner deras funktion. Det ska vi vara öppna med, och stolta över.

Det är inte bara dagens mansroll, utan själva existensen av en sådan, som är problemet. Ingen blir fri från begränsade könsnormer om vi hela tiden skapar nya. Vi måste våga gå längre än så. Ett nytt mansideal är det sista vi behöver.

Erika Apéll

Distriktsstyrelseledamot LUF Storstockholm

Skribentbild: Caroline Rhawi

Du läser Radikalt forum.

LUF Storstockholms medlemstidning.

Radikalt liberala sedan 1968

Du kanske också gillar:

Därför är jag inte författare

Därför är jag inte författare

“När man ligger på ängen ovanför vattenfallet ser man darrgräset och hundlokan avteckna sig mot himlen och vaja i...

Politikens rot: Per Gudmundson

Politikens rot: Per Gudmundson

Radikalt Forum – radikalt kommer från latinets ”radix” , som betyder rot, och forum är en mötesplats. Radikalt forum...