Rapport från Europa

RF:s Carl Sträng och Cecilia Modig åkte förra veckan till det italienska liberala partiet Italia Vivas sommarutbildning i norra Italien. Här är Carl och Cecilias reflektioner efter utbildningen.

När jag klev in i en sal där liberaler från hälften av EUs medlemsstater var representerade så hade jag sovit två timmar natten innan. Jag hade inte ätit något den dagen utöver två rutor choklar, jag hade ont i tänderna och jag var allmänt tjurig. Ändå kände jag snart ett lugn. Allt jag saknar politiskt i Sverige visar det sig att jag har i Europa.

Liberalerna i Sverige har som bekant bara två procent. Och de två procenten är nog tyvärr inte särskilt liberala. Men i Europa är liberaler rekordstarka. Den liberala RE-gruppen har nästan hundra europaparlamentariker och sju regeringschefer. Det finns fler liberala regeringschefer än socialdemokratiska. Visserligen så är dessa sju rätt olika politiskt. Att den mittenorienterade liberala partifamiljen är bred är det ingen fråga om. Det var precis det jag mötte i Ponte di Legno. Pragmatisk proeuropeisk reformism. En kille från rumänska högerliberala USR var positiv till hyresregleringar. I nederlänska D66 kallade man tydligen sig själva Keynesianer. Representanterna från irländska Fianna Fail klagade på nyliberaler i största allmänhet, en löjligt fransk man från MoDem identifierade sig själv och sitt parti som ekonomiskt mitten-vänster. Den kanske största liberala rockstjärnan av de alla, Guy Verhofstadt pratade om att den Europeiska välfärdsstaten måste utgöra ett alternativ till amerikansk kapitalism. Det var alltså inga ideologiska fanatiker jag stötte på i Ponte di Legno, utan nedtonade pragmatiker.

På väggen bakom scenen satt det bilder på olika personer. Men det var inte liberala politiska tänkare som John Locke, John Stuart Mill eller John Rawls, utan poeter och tänkare som Emily Dickinson, T. S. Elliot och Niccolò Machiavelli. Idén som jag förstod den var att vi inte var där för att representera liberalismen utan för att diskutera och möta olika perspektiv fördomsfritt.

Det var ofta uttryck som I nostri valori communi, våra gemensamma värderingar, dök upp. Med tanke på spretigheten i de politiska åsikterna där kan det ha blivit svårt för den som fick i uppgift att förklara vilka dessa valori är. Det var få frågor där det fanns en självklar gemensam åsikt. Kanske var det mest motståndet till ytterhögern som enade oss. Men när frågan om europeiskt försvar kom upp så märkte jag något. Jag tyckte att det var härligt att i stort sett alla var för ett gemensamt europeiskt försvar. Men nästan ingen annan tycktes uppskatta det lika mycket som jag. Varför? Jo, för att det knappast var ett politiskt ställningstagande utan en självklar konsekvens av den europeiska identiteten som alla delade. Det var bara jag från antieuropeiska Sverige som ens tyckte att det här var märkvärdigt.

Att man vill ha ett Europas förenta stater var det kanske mest radikala ställningstagandet jag hörde på hela besöket och ändå tycktes ingen se det som ideologiskt. Det skulle jag vilja ha hit till Sverige. Politiker som i grunden är pragmatiska och intellektuellt nyfikna samt har ett brinnande förakt mot populism och en enorm kärlek till Europa. Tänk om även vi kunde sluta tjata om fördummande ideologiska symbolfrågor och gemensamt söka europeiska demokratiska reformer.

Carl Sträng och Cecilia Modig

Chefredaktör respektive skribent Radikalt forum

Du läser Radikalt forum.

LUF Storstockholms medlemstidning.

Radikalt liberala sedan 1968

Du kanske också gillar: