I artikeln “Klipp Ungerns och Polens navelsträng!”, publicerad den 6 juli, skriver Nathalie Dalnor att EU bör tillåta sig utesluta medlemsländerna Ungern och Polen ur unionen mot bakgrund av deras upprepade brott mot EU:s grundläggande principer. Att Ungern och Polen undergår demokratiskt förfall råder det ingen tvekan om. Dess demokratiska status är inte bara ett symboliskt problem för unionen; länderna urholkar EU:s slagkraftighet som global spelare och vattnar ned överenskommelser beträffande migration, miljö och sanktioner mot diktaturer. EU:s förmåga att hantera samtida problem unisont och med hög ambition är en grundförutsättning för att vi ska nå hållbara lösningar, men fälls i dagsläget av enskilda bångstyriga stater i jakt på eftergifter eller i försök att styra EU:s prioriteringar. Detta är synnerligen problematiskt på områden där beslut kräver konsensus, däribland den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Ett tidsenligt exempel där Ungern och Polen har satt sig på tvären gäller ett nytt avtal mellan EU och Afrika-, Västindien- och Stillahavsgruppen (AVS), vilket har undgått ratificering trots att förhandlingarna togs i mål för två år sedan. Bekymret om avtalet förblir i limbo är att EU ska betraktas som en opålitlig partner, och att Kina och Ryssland ska fortsätta knyta band till utvecklingsländer. På så vis kan de senare länderna ta det geopolitiska inflytandet helt i anspråk, tillsammans med de råmaterial som finns där och som är kritiska för vår gröna omställning. Allt detta vill säga att Polen och Ungerns brist på samarbetsvilja är ett ofantligt stort problem för unionen. Det är när det kommer till lösningen på detsamma som meningsskiljaktigheterna träder in.
EU fattade, likt Nato, beslutet att inte inkludera någon uteslutningsmekanism i utformningen av dess konstituerande fördrag. Uteslutningar, menade man, är inte bara opraktiska utan strider mot själva andan i fördragen som fundament för samarbete och solidaritet. Tilläggas ska att bägge sammanslutningar grundades i syfte att vara stabilitetsfrämjande – ett uppdrag som de hittills också har lyckats med, åtminstone vad gäller relationen mellan de egna medlemsstaterna. Huruvida utfallet är resultatet av genererad välvilja eller det rent materiellt fördelaktiga i att samarbeta snarare än att kriga är egentligen oväsentligt, för det funkar. Självklart bör man vidhålla höga krav på efterlevnad av demokratiska principer bland unionens medlemmar, men att utesluta bråkstakar, om det nu hade varit möjligt, vore att ignorera problemet snarare än att åtgärda det. Polen och Ungern kommer fortsatt att inskränka på sina medborgares fri- och rättigheter oavsett om de är medlemmar eller ej; de kommer att fortsätta vara andra EU-länders problematiska granne, och därtill riskerar vi att driva dem rakt i famnen på Kina och Ryssland (diktaturer är trots allt lägliga vänner till länder som antingen förvisas eller avskräcks av västvärldens demokratikrav). Detta är ett scenario vi vill undvika av två huvudsakliga anledningar: Polen och Ungern skulle sannolikt köra sina demokratier i graven, och Kina och Ryssland skulle utöka sitt inflytande i Europa. Således är uteslutning att betrakta varken som möjligt eller önskvärt.
Vårt problem är egentligen ett strukturellt sådant. Konsensusröstning förhindrar inte bara beslut i “känsliga” frågor som utrikespolitik utan har obstruerat tillämpning av så kallade Artikel 7-förfaranden mot Polen och Ungern. Ett Artikel 7-förfarande innebär att medlemsstater som “allvarligt åsidosätter” unionens värderingar kan få sina rättigheter som medlemmar tillfälligt upphävda. Det hade varit en passande lösning i det här fallet i och med att det inte medför ett åsidosättande av ländernas skyldigheter gentemot unionen, men initiativet blockeras smidigt av Polen om det är Ungern som sitter i heta stolen och vice versa. Lösningen på såväl Polens och Ungerns obstruktioner av EU:s arbete som möjligheten till repressalier är inte svårare än att medlemsstaterna, Sverige inkluderat, dumpar snuttefilten kallad vetorätt till förmån för omröstning med kvalificerad majoritet. Mer överstatlighet, tack! Det nationella självbestämmandet är inte viktigare än samarbetets funktionsduglighet.
Det är med Polen och Ungern som fortsatta EU-medlemmar som unionen har störst möjlighet att påverka dem i rätt riktning. Samma sak gäller med blivande medlemmar: Ukraina är inte en fulländad demokrati, men de flesta skulle nog hålla med om att Ukraina hör hemma i EU. Det är en fråga om solidaritet och gemensamt öde, men också en insikt om att alternativet är långt mycket sämre.
De enda som förlorar på ett exkluderande EU blir vi själva. Håll hårt i bråkstakarna.
Emelie Franzén, Internationella utskottet
