Genom nattens mörka timmar slingrar nattåget sig genom Sveriges hjärta. En smal glipa i gardinen bjuder på en flyktig skymt av det skogsbeklädda landskapet som ständigt växlar utanför. I korridoren hörs svaga ljud av folk som borstar tänderna eller bäddar sina sängar. Med en känsla av tacksamhet över att inte ha varit en av dem som åkte tidigare och därmed blev kvar i Sundsvall, ligger jag och reflekterar över den gångna kongresshelgen.

Denna kongress innebär mitt femte år som deltagare, och jag grunnar på vad som gjorde den här helgen så unik. Likt andra kongresser, kunde man i äldre medlemmars ögon se nostalgin lysa när vissa debatter, som den eviga diskussionen om rösträtt för 16-åringar eller Israel-Palestinafrågan, återkom. Mellan debatterna blev det alldeles för lite sömn, kompenserat av alldeles för mycket godis från kiosken. Och senare, de kärleksfulla avtackningarna under lördagskvällens middag. Dessa stunder har blivit mina kongress-ritualer.

Medan dessa tankar far genom mitt huvud inser jag att kongressens magi ligger inte bara i traditionerna, utan också i förnyelsen. En ny generation av LUF:are knackar på porten, redo att bära facklan vidare. De formar sin ideologi, bygger på det LUF jag håller kärt, skapar något nytt – kanske inte precis som jag hade tänkt, men med samma passion och hängivenhet. LUF:s styrka ligger i dess förnyelse. Så har det varit i 89 år, och så kommer det förhoppningsvis att fortsätta.

Men för att det ska fortsätta vara så ska det inte vara kunskaper eller ämbeten som definierar en sann liberal, utan hjärtats låga. Det är inte dogmatiska åsikter eller vissa företrädare som bygger liberalismen utan tron på mänsklig potential: en tro på människans möjligheter att öka den frihet som allt mänskligt liv förtjänar. Som den amerikanske juristen Learned Hand sade i ett känt tal mitt under brinnande världskrig: ”Friheten bor i mäns och kvinnors hjärtan; när den dör där kan ingen konstitution, ingen lag och ingen domstol rädda den.”

Och när morgonen närmar sig och nattågets hjul bär oss hemåt, vet jag att kongressens anda lever vidare, inte bara i mig, utan i varje LUF-hjärta som brinner för frihet.

Martin Norrby, ordförande LUF Storstockholm