En utredning som presenterades i DN i mars föreslår att Högskoleprovet ska nedvärderas. Det pratas om minimiålder – ingen får göra provet innan året de fyller nitton, snarare än den nuvarande fria åldern – , max antal för försök – 3 gånger på tre år istället för det nuvarande två gånger om året och att provresultaten ska gällas under en kortare tid -från dagens fem år till tre – allt detta för att förhindra att gymnasieelever gör Högskoleprovet som “backup”.
Men vad är egentligen så fel med att ha en plan B? Den senaste betygsreformen har komplicerat gymnasiet. Det nuvarande systemet med kursbetyg är inte bara en stor omställning från högstadiet där senare kurser ersätter de tidigare betygen i motsvarande ämnen, det gör också att elever de facto söker till universitet utifrån kunskaper de hade när de var femtonåringar i första ring. Och högskoleprovets tydliga bedömning är en tacksam omväxling från betygssystemets “Eleven redogör med viss precision utifrån språkexempel för hur olika typer av satser, fraser och ord i svenska språket är uppbyggda och samspelar med varandra i grammatiken” och “Eleven redogör med god precision utifrån språkexempel för hur olika typer av satser, fraser och ord i svenska språket är uppbyggda och samspelar med varandra i grammatiken”(Svenska steg 2). Den exakta skillnaden mellan “god precision” och “viss precision” är svårdefinierad – men det skiljer två betygssnäpp och fem av tjugo poäng mellan dem.
Vore det inte bättre om gymnasiebetygen fungerade på ett sätt som var mer likt högstadiet? Ett A i Engelska 6 – som kräver mer kunskaper än föregående Engelska 5-bör ersätta eventuella lägre betyg i föregående kurser. Detta skulle inte bara uppmuntra elever att läsa fler fortsättningskurser, som mer matte, engelska och moderna språk-utan även göra att universiteten får veta vad de sökande kunde när de sprang ut -inte vad de kunde när de klev in på gymnasiet första gången.
Ett annat stort element av gymnasiet är de nationella proven. Jag går i tvåan och har bara tre stycken. I matte, där jag får betyget på nationella som slutbetyg om det är högre än det betyg jag fått under året. I franska, där dåliga meningar på den skriftliga delen kan sänka mitt betyg och jag inte kommer få komplettera även om jag bara missar med ett poäng. Och i engelska, där jag bara måste prestera någotsånär – han har sett tillräckligt under året. Mina prov är ett exempel på att de nationella proven inte är helt nationella. De rättas olika, har olika mycket betydelse vid betygssättningen och rättas dessutom inom skolan -vilket gör att olika skolor kan rätta samma prov på olika sätt.
Så, kära gråhåriga riksdagsmän och kvinnor som inte gått i skolan efter de senaste tre (trettio?) betygsreformerna – låt högskoleprovet vara. Straffa inte de tonåringar som försöker ha en plan B till högre utbildning när det är ni som har överkomplicerat plan A.
Karin Pettersson
Chefredaktör Radikalt Forum
Skribentfoto: Erika Apéll