Förra sommaren befann jag mig på Götgatan när jag märkte att de förbigående tog långa omvägar och svängde undan för att undvika just mig. Luktade jag illa? Var jag för alla den där gamla gymnasiekompisen ingen har lust att stöta in i? Hade jag skrivit något tölpigt på twitter? Nej, min bortstötande kraft bestod i själva verket i att jag var värvare åt Rädda Barnen. Ett mycket förödmjukande jobb. Fattigdomsbekämpning är nämligen en mycket svår vara att sälja, speciellt när man utgår ifrån hjälporganisationernas försäljningsmodell.
Du swishar. Vi borrar. Roumina lever. Så lyder hjälporganisationen Wateraids slogan i en reklamaffisch. Poängen är att visa att det för gemene man bara är ett klick bort för att släcka ett fattigt barns törst. Mitt förbestämda manus som värvare gick ut på att övertyga människor att 7,5 kronor om dagen (vilket blir 225 kr i månaden), priset av en banan, inte alls är mycket att avvara för att låta ett barn gå i skolan. Ständigt ställer hjälporganisationer oss inför ett val där de explicit eller implicit får oss att välja mellan att antingen dra vårt strå i stacken i kampen mot fattigdom eller att utöva våra egna själviska nöjen såsom att dricka öl eller för den delen att äta banan. Denna tankemodell är vanlig och drivs bland annat av moralfilosofen Peter Singer i artikeln Nöd, överflöd och moral från 1996 där han argumenterar att “man bör hjälpa dem som lider, så länge det inte innebär ett jämförbart lidande för en själv” vilket i hans mening innebär att vi bör donera de pengar som blir över efter mat och hyra till fattiga länder.
När jag precis fyllt 18 och värvare på stan äntligen fick göra anspråk på mitt studiebidrag köpte jag Singers princip rakt igenom. Varje gång det kom fram en värvare och la fram motsättningen mellan mitt eget nöje eller att hjälpa fattiga, och gav mig möjlighet till det senare nämnda, hade jag ingenting invända. Jag var privilegierad, de var fattiga och organisationen gjorde det möjligt för omfördelning. Men hjälporganisationernas informationsspridning och försäljningsmetoder inger en falsk motsättning i fråga om global ojämlikhet. Världens problem består inte i att inte tillräckligt många människor inser sitt ansvar i rättvisefrågor och är månadsgivare eller skriver på namnlistor. De hinder som i själva verket står i vägen för fattiga länders utveckling är i de allra flesta fallen politiska och institutionella.
I boken Den nya jämlikheten klargör debattören Fredrik Segerfeldt att nyckeln till utveckling är politiska rättigheter. När äganderätten säkerställs vågar invånare starta företag och andra projekt, i frånvaro av statens konfiskering. När demokratin stärks minskar klientelismen och staten måste behandla medborgarna likvärdigt. När politiska val hålls får befolkningen möjligheten att rösta ut de tyranner som roffar åt sig pengar från statskassan och förtrycker dem. Värvare hos hjälporganisationer nämner inte detta utan fortsätter låta människor känna sig som superhjältar när de bidrar. Det främsta problemet är inte att de fattiga skulle vara beroende av oss för att få tillgång till vatten och utbildning. Det är att länderna som invånarna bor i är systematiserade på ett sätt som hindrar dem från att kunna skaffa det på egen hand.
Det är trots allt inte ondska att slänga iväg en swish för att släcka törsten på ett utfattigt barn (trots att många liberalers förebild Ayn Rand skulle tycka annorlunda) utan är i de allra flestas mening en god handling. Men ur ett folkbildningsperspektiv är det allvarligt missvisande att sälja in idén att allt utvecklingsländerna behöver för att nå progression är våra välgörenhetspengar. Det vi betalar för är i själva verket ett litet mothugg i ett destruktivt diktatoriskt system – inte förändring. Problemet är inte, och har aldrig varit, att vi spenderar pengar på nöjen istället för att donera våra inkomster till hjälporganisationer, såsom Peter Singer och diverse vänsterdebattörer får det att verka. Global jämlikhet är inte en kollektiv mass-swish bort.
Efter en lång slitsam vecka som värvare sade jag upp mig. Bara en person bestämde sig för att avstå 225 kronors bananer för att istället finansiera en ung flickas utbildning. Trots att jag skämdes för att sälja in den falska motsättningen mellan hennes eget nöje kontra fattigdomsbekämpning är jag fortfarande glad att den unga flickan får gå i skolan. Där hoppas jag att hon får lära sig om demokrati, mänskliga rättigheter och att framtiden – under ledning av rätt makthavare – är ljus.
Leo Sokolow Romin
Skribent Radikalt Forum