Sida 2 av 19

Problem när opartiska medier blir partiska

När man pratar om samhällsvetenskap och nyhetsrapportering kan det svårt att hålla sig till fakta, sanning och objektivitet. Människor är trots allt bara människor, och kommer alltid ha värderingar och erfarenheter som påverkar hur de tolkar saker. Men för att kunna fatta optimala beslut är det viktigt med fakta, vilket ibland är svårt att hitta i till och med de mest seriösa nyhetsmedierna. Gemene man nås vanligtvis av fakta om olika händelser via ett antal olika källor; allt från Sveriges Televison, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Sveriges Radio till Facebook och Flashback. Att Facebook och Flashback kan vara bristfälliga källor tror jag alla som läser detta är ganska ense om, och likaså om att det är viktigt med ordentlig nyhetsrapportering. Jag skulle däremot vilja diskutera den problematik jag upplever i mer traditionella nyhetsmedier, såsom SVT, SvD, DN och SR. Det är för ofta reportrar låter sina egna åsikter skina igenom, och det krävs för mycket källkritik för att förstå vad det verkligen är som har hänt ibland. Min oro är att det bidrar till att allt mer polariserat samhälle. 

SvD och DN är erkänt obunden moderat respektive obunden liberal, men i nyhetsreportage borde det ändå vara viktigt att rapportera nyheter så sanningsenligt som möjligt. Att ledarsidorna och krönikorna visar liberala och moderata värderingar är en annan sak. SVT och SR finansieras med skattepengar och har som mål att vara neutrala. Det är ofta ändå tydligt hur enkelt det är att välja de citat som “passar” och presentera statistiken ändamålsenligt. Tyvärr har människor erkänt svårt med statistik, och det är enkelt att manipulera folk på detta vis, utan att för den sakens skull ljuga. 

Låt mig illustrera med ett exempel. I veckan läste jag artikeln “Mueller poängterar att han aldrig frikänt Trump” av Martin Gelin i DN, angående utfrågningen av Robert Mueller i det amerikanska representanthuset. Gelin är tydlig med att Trump skulle åtalas om han inte var sittande president, och sannolikt kommer göra det den dagen han får avgå. Det Mueller sa var: 

”I want to go back to one thing that was said this morning by Mr. Lou who said, and I quote, ”You didn’t charge the president because of the olc opinion”. That is not the correct way to say it. As we say in the report and as I said at the opening, we did not reach a determination as to whether the president committed a crime.”

Även om SVT och SR oftast inte är mer subtila behöver man inte vara något geni för att uppfatta att varken Donald Trump eller Sverigedemokraterna är deras favoriter. Trump är inte min favorit heller, men jag vill ändå ha fakta att basera mina åsikter på, annars är jag faktiskt inte bättre än Trump. 

Det är ingen enkel sak att komma till rätta med, och privata tidningar får förstås vinkla sig bäst de behagar. Men det är viktigt att folk har tillgång till fakta så de får en balanserad bild av verkligheten. Det borde åtminstone statens medier kunna leverera, och även DN och SvD om de vill anses vara seriösa nyhetskällor. Jag förstår att det är svårt att hålla sig neutral när man rapporterar om något man har starka åsikter i, men det är så viktigt. Nyhetsmedierna skulle också kunna testa att arbeta med en mer diversifierad grupp människor. 

Journalist ’11 är en vetenskaplig frågeundersökning från 2012 som gjordes av Kent Asp, professor i journalistik vid Göteborgs universitet. Ett frågeformulär gick ut till 2500 slumpmässigt valda journalister i hela Sverige, och omkring 60 procent svarade. Värt att notera är att en svarsfrekvens på 60 procent brukar betraktas som väldigt hög för stora postenkäter. Av de som svarade på enkäten valde 98 procent att svara på frågan om partisympati. Frågan löd: Vilket parti tycker du bäst om idag?

Bland alla journalister i landet har Miljöpartiet ett stöd på omkring 42 procent – och extra stort är stödet inom public service-bolagen. Enligt undersökningen röstade 52 procent av alla journalister som jobbar på SVT på Miljöpartiet. Hos SR uppgav 54 procent av journalisterna att de tycker att Miljöpartiet är det bästa partiet. Där finns det helt klart förbättringspotential. 

Objektiv nyhetsrapportering är en utopi, men en borde iallafall kunna arbeta för att komma närmare. Det är svårt, men otroligt viktigt eftersom den fakta som presenteras påverkar opinion, valresultat och i slutändan samhället. Risken är också att samhället blir allt mer polariserat när det finns olika sorters nyhetsmedier, som olika “sorters” människor läser. Det är bra med liberala tidningar, men det är liberalt med neutrala tidningar. 

Skribentfoto: Anna Törnström

Agnes Eriksson

Skribent Radikalt Forum

Moral är viktigare än ideologi

I sitt svar, Bra ideologi ska inte förblinda, skriver Oscar Matti om ideologins absoluta nödvändighet. Jag håller i grund och botten med om det han påstår. Vi kan ha oerhört liberala values och ändå ha beliefs som är realistiska och inte bygger på önsketänk. Dessutom förstår även jag att vissa jämförelser mellan olika värden måste göras. Detta ska göras med ideologiska diskussioner. För att testa gränserna för våra ideologier bör vi diskutera ideologiska dilemman där olika högt uppsatta värderingar går emot varandra. 

Mattis invändningar fick mig att inse att jag inte hade lyckats förmedla det jag ville ha sagt. Som rubriken på hans text påstår så är inte bra ideologi förblindande. Det problemet jag tycker mig se är däremot dålig ideologi. Problemet med att prata om avvägningar mellan olika värderingar är att det kan tolkas som att dessa avvägningar är universella. Som att frihet alltid är viktigare än trygghet, oavsett hur stort mått av frihet som sätts mot tryggheten. Denna förenkling görs ofta av de som bygger sin ideologi i en torrdocka innan den sjösätts och den leder till att frihet alltid placeras först. Detta oavsett hur stora mått av frihet som sätts emot något annat.

Ett exempel jag lyfte i min första artikel var skatt. Enkelt sagt kan man säga att skatt leder till mindre frihet, men mer trygghet och jämlikhet. Om man enbart värderar frihet så är saken enkel, då borde man ta bort all skatt. Men definitionen av liberal måste vara bredare än så. Jag skulle kalla alla som har frihetliga tendenser i detta nu för liberala, även om dessa personer skulle anses konservativa eller socialistiska i en annan tid och plats.

I Mattis text lyfts problemet med vad som är önskvärt. Visst är alla inte överens om den saken, men mitt bekymmer är de vars sagda politiska värderingar går emot den egna moralen. De som har fastnat i en simpel tolkning av liberalismen riskerar att alltid vilja sänka skatten, oavsett om konsekvenserna ser ut att bli sådana som de inte anser önskvärda. Tanken är ofta att då skatterna idag är för höga så borde man lägga all kraft på att få ner dem så långt som möjligt. Sedan är det andras jobb att moderera oss så att det finns några skatter kvar.

Jag har hellre en ideologi som bygger på min egen moral, även om den inte är den mest renläriga liberalismen. En sådan ideologi, tråkig som den må vara, bygger åtminstone inte på att man behöver sossars hjälp för att ta ner en till jorden.

Skribentfoto: Privat

Carl Sträng 

Ordförande LUF Nacka-Värmdö

Bra ideologi ska inte vara förblindande

Carl Sträng argumenterar i sin artikel på Radikalt Forum för att vi inte borde låta ideologi förblinda oss. Det är en viktig poäng. Samtidigt behöver inte ideologi och pragmatism stå i motsättning till varandra, och det finns en risk för att vi kastar ut barnet med badvattnet. 

Sträng menar att vårt mål måste vara att göra människors liv bättre, inte att främja liberalismen. Det låter förnuftigt, men vad innebär det att göra människors liv bättre? Svaret kräver nästan en ideologisk diskussion. Ett enkelt svar vore utilitarismen – största möjliga lycka åt största möjliga antal – men även den innehåller många definitionsproblem samt avvägningar och kan också leda till dogmatism. 

Ideologi kan betyda olika saker. Man kan skilja på “values” och “beliefs” för att göra det tydligare. Values handlar om slutmål, vad vi värderar i sig självt. För grundläggande värderingar är det svårt att resa sakargument eftersom det handlar om egenvärden. Vårt mål kan vara till exempel att göra människors liv bättre, men varför? Vid någon punkt brukar svaret bli “för att det är det rätta att göra”. Många ideologier kommer dock även med ett paket åsikter om hur världen fungerar och hur saker är rent empiriskt. Detta är beliefs, övertygelser om hur världen är snarare än hur den bör vara. 

Att blanda ihop values med beliefs är problematiskt. När man tror att något är sant för att det passar bra med ens värderingar, eller för att man är väldigt fäst vid sin förklaringsmodell, leder det till att man ignorerar saker som talar emot ens belief. 

Values behöver dock inte påverka verklighetsuppfattningen. Vilka mål som är eftersträvansvärda, och rangordningen om de hamnar i konflikt med varandra, är frågor där ideologiska svar behövs. Utan klara resonemang här är det inte klart vad vi strävar efter, och därför inte heller klart vilka medel som är bäst.

Dessa avvägningar handlar inte alltid heller bara om pojkrumsliberala avvägningar, mördade pantlånerskor eller trolley problems. Många kommun- och regionpolitiska problem är av rent praktisk natur, men följer man dagordningarna hamnar man ändå snabbt i principiella avvägningar av olika slag. Värderingsdiskussioner blir då inte verklighetsfrånvända, utan snarare själva premissen för det man sedan praktiskt försöker åstadkomma. 

“Skada människor” är ett exempel. Folkhälsoreformer kan göra folk hälsosammare, om fler åt mindre socker, rörde på sig mer, rökte och drack mindre samt hade regelbundna sömnvanor. Det är också exempel på paternalism och förmynderi om det blir direkta förbud mot saker som endast skadar en själv. Praktiska argument kan resas mot förbudspolitik, som att rökförbud på uteserveringar bara leder till fler fimpar på gatan eller att avkriminalisering av cannabis gör att fler vågar söka vård och minskar intäkterna för kriminiella ligor. Ibland finns dock endast friheten kvar som argument, och rätten att själv avgöra om man vill göra något ohälsosamt eller inte. 

Frågan om kompromisser kan vara avskild från värderingar, som handlar om vilka slutmål vi har. Alla inser att man inte kan få allt man vill. Man kan föredra ytterst radikala slutmål, och ändå vara smidig och tillmötesgående och nöja sig med att närma mig målet med ett par procent. 

Frihet som egenvärde är det som skiljer liberaler från andra, och är en USP för ett liberalt parti. Pragmatiska argument bör också användas, och dessa kan övertyga även ickeliberaler. Det är dock inget konstigt med att vi också verkar för värderingar som vi är för. 

Vi bör verkligen inte låta ideologin göra oss blinda för verkligheten. Vi bör dock inte heller låta verkligheten idag göra oss blinda för ideologin, i meningen values. Många idag otänkbara saker var självklarheter förut, det har ändrats för att värderingarna har ändrats. Vi behöver dock skilja på mål och medel, inte fastna i pragmatiska detaljer när vi diskuterar våra grundläggande värderingar men också vara öppnare och flexiblare när vi sedan ska verka praktiskt för dessa värderingar, i en kongressal eller någon annanstans.

 

Oscar Matti 

Tystnaden som hotar världen

I mammas trädgård, på landet, har vi allt från rosenbuskar, kaprifol och pioner till lavendel, fingerborgsblommor och äppelträd. Därför tycker jag väldigt mycket om att sitta på trappen när det är soligt och bara njuta av de vackra vyerna blommorna bidrar med, och att lyssna till det långsamma surrandet från humlor och bin. Tänk om de inte fanns, vad tråkig världen skulle vara då. Vad tyst det hade varit i mammas trädgård. 

I Kina har surret tystnat sedan länge. I vissa delar har det försvunnit helt, där handpollinerar man istället fruktträden, något man har gjort sedan mitten av nittiotalet då bina försvann. Varför bina försvann just där är fortfarande oklart men det har definitivt med oss människor att göra. Många tror att en del av problemet är de kemiska bekämpningsmedel som började användas i större utsträckning i de utsatta områdena. Olika hypoteser är att pesticiderna försämrar binas immunförsvar, orienteringsförmåga eller helt enkelt dödar dem. Höga doser av neonikotinoider, ett bekämpningsmedel som används globalt, kan exempelvis göra så att bina får kramper eller helt enkelt blir paralyserade och dör. Bina tar upp bekämpningsmedlen genom nektarn som de sedan matar sina ungar med, så att de, redan innan de lämnat kupan, blir utsatta för gifterna. 

En annan teori är att bina tar skada när vi minskar den biologiska mångfalden genom att hugga ned skog, och växterna i den. Bin är nämligen beroende av den biologiska mångfalden för att trivas på en plats, för mycket enformighet och de behöver flytta till ett nytt ställe. Bristen på biologisk mångfald skulle kunna vara en förklaring till det mystiska biförsvinnandet, eller Colony Collapse Disorder (CCD), som huvudsakligen är ett problem i USA där vissa biodlare blivit av med mer än hälften av sina samhällen utan någon självklar anledning. Vissa väljer trots detta att se handpollineringen i Kina som något positivt. Det krävs ca tio människor för att göra samma arbete som en koloni med honungsbin (ca 50.000 bin) enligt Naturskyddsföreningen, och det som bina gör gratis får tio arbetande människor lön för. Får man lön kan man bidra till samhällets ekonomi i stort genom de livsnödvändigheter vi behöver konsumera, arbetsbin går inte ut och tar en öl när dagen är slut. 

Dessutom kan människor som handpollinerar jobba i regn och kyla vilket bin är mycket känsliga för. Detta gör att handpollineringen av fruktträd på vissa sätt är effektivare än binas instinktsdrivna pollinering. Frågan är om det går att jämföra det priset med allt annat bin gör för oss. Även om bina efter jobbet inte går ut och tar en öl eller köper cigg som de sedan röker på en uteservering, betyder det inte att de inte bidrar till ekonomin. Människor kan inte producera honung, som varje år drar in flera miljarder dollar. Det funkar ju bra för oss att handpollinera fruktträd med stora blommor, men hur blir det när vi måste börja handpollinera till exempel blåbärsris med små svåråtkomliga blommor? Hur mycket arbetskraft kommer att gå åt till handpollineringen? Och ska vi ens nämna hur kassa arbetsvillkor man har? Det är nog bättre om bina får göra det som bina är bäst på.

Bin är inte bara viktiga för pollinering av två tredjedelar av maten vi äter, utan de är dessutom viktiga för den biologiska mångfalden. Utan nyckelarter som de viktiga pollinatörerna kan inte andra arter överleva. Björnar som äter mycket bär och ibland även honung skulle aldrig kunna göra det om inte bina fanns, det skulle bli större konkurrens om den animaliska maten som finns i området och troligen skulle den redan rödlistade populationen minska. 

Även om surret sedan länge tystnat i Kina, och det fortfarande fungerar ganska bra, står vi inför ett rejält hot om bina skulle dö ut. Och då menar jag alla bin, både vildbin och honungsbin har svåra utmaningar framför sig när vi människor tar över världen som om vi äger den. Vi är, vare sig vi vill det eller ej, beroende av alla pollinatörers jobb för att vi ska kunna få i oss den varierade kosten vi behöver och vi är beroende av att ha en biologisk mångfald. Utan den hade mammas trädgård varit ganska tråkig att se på. 

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm

Skribent Radikalt Forum

 

Låt inte ideologi förblinda

Vi liberaler gillar att se tillbaka på historien för att få det bekräftat för oss att vi har rätt. Det är trots allt mycket ovanligt att man kritiserar något hemskt politiskt misstag genom att säga att det var för liberalt, och när man gör det, som med migrationspolitiken 2015, så anser vi ofta att den kritiken är felaktig. Nu skulle jag vilja göra ett kontroversiellt påstående: historien har inte motbevisat någon enskild ideologi. Detta kan tyckas fånigt – har inte historien motbevisat kommunism eller fascism? Nja, jag skulle vilja påstå att det som verkligen har motbevisats har varit slaviskt följande av ideologier även när människor tar skada av dem

Det borde låta uppenbart att man inte ska köra på med ideologin om politiken börjar skada människor. Instinktivt tänker man att de enda som inte följer detta är just de fascister och kommunister som låter sina idéer skada folket, för den goda sakens skull. Jag skulle nästan vilja tillskriva liberalismens historiska framgångar till att liberaler har förstått detta och har kunnat kompromissa med andra när de mest liberala idéerna börjar skada folk. Det är av detta skäl som liberalism inte är synonymt med anarkism.

Problemet är att det finns en riktig risk att även liberaler faller in i detta dogmatiska ideologiska träsk. Jag tänker på den stereotypa pojkrumsliberalen som har koll på alla de liberala tänkarna, men som inte har någon uppfattning om verkligheten. Risken är att han, likt så många av de andra ideologerna bryr sig mer om den ideologiska kampen än om att hjälpa sina medmänniskor. Visst faller jag in i denna kategori själv, och det är därför jag tar det här problemet på stort allvar. Vi känner alla till de ideologiska skälen till att ha så låga skatter som möjligt, men på samma gång så förstår vi att skatter är en nödvändighet. Vi får inte tappa denna förståelse och på så sätt lämna över jobbet att bry sig om verkligheten till någon annan. 

Politik måste finnas till för att hjälpa människor i verkligheten, inte bara i en ideologisk drömvärld. För att kunna göra det krävs att vi ser och förstår människor och hur de påverkas av politiken. Bra politik kräver alltså en form av social kompetens, och det är denna kompetens som jag oroar mig fö att vi pojkrumsliberaler saknar.

Låt mig nu förtydliga, jag tycker inte att vi ska slipa ner vår ideologi eller att vi ska gå och bli konservativa eller socialister. Men vi måste erkänna att man inte alltid kan ta den ideologiskt renaste vägen. Jag är för en världsstat och öppna gränser, men jag förstår att man kan stå upp för sina värderingar och på samma gång visa sig som villig att kompromissa i sakfrågor.

Att ta dessa diskussioner är inte roligt, men det är nödvändigt för en seriös politisk organisation. Vi måste erkänna att vi håller på med politik för att göra människors liv bättre, inte för att främja liberalismen. Ofta sammanfaller visserligen dessa två mål, men vi måste inse att det första målet alltid måste gå före.

Låt oss nu återgå till våra ideologiska debatter om frihet och låt oss hålla på med dessa ett bra tag. Men när vi sedan kliver upp i talarstolen på nästa kongress eller årsmöte så får vi ta och lämna detta bakom oss. Låt oss vara lite mer seriösa än att argumentera för legalisering av marijuana med argumentet att legalisering är frihet och frihet är bra. Låt oss istället bemöta argumenten emot legalisering och sakligt förklara varför vi anser att legalisering skulle göra människors liv bättre. Låt oss diskutera och debattera, men låt oss inte, med yxan i hand, påbörja våra utilitära ideologiska stordåd hos stackars pantlånerskor. Hugg inte ner tanter, omfamna den socialt kompetenta liberalismen.

 

Skribentfoto: Privat

Carl Sträng

Ordförande LUF Nacka-Värmdö

Rädsla och rökförbud i Almedalen

Söndagen 30 juli sköts fyra människor i Stockholm. Två döda. Ändå är det inte den händelsen som stört mig mest den förbannade dagen, utan rökförbudet som trädde i kraft samma natt. Inte är jag en aggressivt lagd person men denna bisarrt usla lag – som behandlar privat egendom som offentliga platser – tar ut det djuriska i mig. Ingenting mer vill jag än att vifta med näven mot molnen och ropa: Nu jävlar flyttar jag till Danmark!

Två dagar senare. Dyngsur med en blöt cigarett mellan läpparna kliver jag ut från portarna till FMSF:s mingel i Visby. Under festen släpptes en rapport om förmynderi, Systembolaget och ett Sverige för vuxna. Gästtalarna var alla liberala profiler och alla höll med varandra; rökförbudet suger, Systembolaget är en kvarleva från DDR-Sverige och staten måste behandla sina myndiga medborgare som faktiskt myndiga medborgare.

Utanför möter jag återigen den svenska verkligheten. En väktare ber mig att fimpa min trasiga lilla cigarett och upplyser mig högfärdigt om gårdagens (egentligen förrgårdagens) nya lag, som förbjuder rökning på offentliga platser. Fastän minglet låg på ett privat område? Utan serveringstillstånd? Ska inte lagen enbart förbjuda rökning på uteserveringar, perronger och busstationer?

Det slår mig att väktaren inte är en pappskalle, enbart lite oskön. Lagen är helt enkelt obegriplig och ingen, varken jurister eller våldsmonopolet, verkar förstå helt vad den egentligen innebär. Vissa barer och klubbar, som Mosebacketerassen och Trädgården, har med Stockholms stads tillåtelse lurat lagen genom att inhägna ett särskilt område och deklarera att inhängningen är en helt annan plats. Serveringstillståndet försvinner men rätten att röka består.

Det är en klen tröst att få röka på en annan plats. En cigg är oftast rätt gott, men ännu godare till ett glas med sina vänner på en uteservering. Socialdemokrater och andra förbudsivrare vet om detta och försöker rökning så bökigt och tråkigt som möjligt. Nyheten är att de börjat med stigmatisering som vapen. Det känns kasst att lämna sitt glas och gå iväg för att ta en cigg, istället för att sitta kvar med sina vänner så som de gör på andra sidan Öresundsbron, där människor behandlar som människor istället för siffror i Folkhälsomyndighetens rapporter.

Svensken behandlas helt enkelt inte som en människa. En myndig person ska vara tillräckligt mogen för att be en annan sluta blåsa rök om det är irriterande. Rökförbudet outsourcar denna mänskliga interaktion till välfärdsstaten i en slags skenindividualism där individualism definieras som frihet från andra människor, istället för oberoende och självförsörjande. Lagen är kränkande och irriterande, men framför allt är den avhumaniserande.

Det kan vara pinsamt att be en främling sluta röka eller att flytta på sig. Men det finns saker man måste göra även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort!

 

Skribentfoto: Anna Törnström

Love Frisell

Skribent Radikalt Forum

När är det rätt att ta till våld?

Än idag kämpar vi för rättigheter som inte är självklarheter för alla. Rättigheter som jämställdhet för människor av alla hudfärger, lika mycket som jämställdhet mellan könen. Att kämpa för våra rättigheter gör vi ofta med hjälp av våra ord i form av inlägg, demonstrationer eller bara genom en debatt. Vi kämpar för vad vi tror på, för hur vi vill att världen ska se ut och för hur vi vill att människorna i den ska få leva, som många före oss har gjort. Men det finns alltid olikheter i hur vi vill förmedla vårt budskap. Många går till slut över gränsen, med våld. Genom tiderna har vi prisat rörelser som tog till sig våld för rättigheter men också ställt oss emot att använda våld som medel för att lösa problem. Här följer några exempel på rättfärdigat våld gällande kamp för rättigheter som vi blundat för och prisat, trots att vi egentligen inte borde tro på våld för demokratins skull. 

  • Medborgarrättsrörelsen i USA där b.la. Malcolm X drev kampen framåt på ett våldsamt sätt. När Lyndon Johnson skrev under rösträttslagen och tog bort den sista juridiska Jim Crow-lagen, trodde många att allt de kämpat för var värt det. Alla demonstrationer, tal, strejker – allt. De trodde att rättvisa var uppnådd, men våldet och diskrimineringen från de vita upphörde inte. Malcolm X startade inte med uppfattningen om att våld var lösningen. Han fick nog och det fick många med honom också. Nya grupper som Black Panther startades och ville hämnas med våld för att markera sin position i samhället. Med förakt och hämndlystenhet tog afroamerikanerna rättvisan i egna händer och stod upp för deras rättvisa och deras rättigheter. 

 

  • Suffragetterna där b.la. Emmeline Pankhurst drev kampen framåt. Medan svenska feminister delade ut flygblad och skrev debattartiklar fick denna grupp av brittiska kvinnor nog. Borgerliga unga tjejer fängslades i sina försök att protestera och det eldade på rörelsen mer än någonsin. När ingen lyssnade, när dessa kvinnor utsattes för våld för deras försök till att uppnå rättvisa fick de nog. De fina, diplomatiska sätten att resonera ledde inte till någonting och kvinnorna tog rättvisan i sina egna händer – det resulterade sextio år senare i kvinnlig rösträtt. 

Vi uppmuntrar kamp för rättigheter och om det krävs våld mot staten för att ta sig dit så blundar vi för konsekvenserna. Samtidigt som vi ställer oss emot att staten ska få använda våld mot civila. Medborgarrättsrörelsen i USA, där de vita använde sig av brutalt våld ledde till att de färgade fick nog och stod upp för sig själva och sina rättigheter. Är det rättfärdigat?

Suffragetterna som tog kampen till nästa nivå för att de diplomatiska männen inte lyssnade, för att ingen lyssnade och sedan fick igenom sin rösträtt. Är det rättfärdigat? Jag vet inte ens själv om jag har ett svar på det. Jag tycker inte att våld är det rätta sättet att föra en kamp för sina rättigheter men jag vill säga att de förtjänade våldet. Där stoppar min moral mig, dessa grupper av människor såg våld som utvägen och jag vill tro på att det finns andra utvägar. Vi måste, för demokratins skull, kunna genomföra en kamp med hjälp utav våra ord och fredliga handlingar. För våra framtida barn och barnbarns skull måste vi iallafall försöka visa att världen är en bättre plats än bara våld mot våld. För att de inte ska tappa hoppet om att kämpa för en värld de vill leva i. För om inte vi slutar blunda för våld och står upp för demokratiska sätt att föra en kamp, vem ska då göra det?

 

Donja Tavakolinia

Skribent Radikalt Forum

Varför är män bättre än kvinnor på matematik?

Häromveckan läste jag boken Varför vi beter oss som vi gör av Robert M. Sapolsky. Det är en mycket bra, genomtänkt och lärorik bok och jag rekommenderar den till alla. Men det här är ingen bokrecension.

Jag vill istället dela med mig av ett par studieresultat som nämns i denna långa sammanfattning om varför människor beter sig som de gör. Liknande resultat diskuteras också i Hon han och hjärnan av Markus Heilig och Johan Norbergs Hjärnrevolutionen, varför din intelligens påverkar allt du gör – och allt du gör påverkar din intelligens, som jag läste när jag redan var på temat. 

Enligt nästan alla rön är män bättre än kvinnor på matematik. Detta syns redan under de första skolåren. Skillnaden är liten när det handlar om det genomsnittliga resultatet men enorm när det handlar om mattegenier i översta delen av fördelningen (och motsatsen – män är också ofta överrepresenterade i gruppen som presterar sämst på matematik). Exempelvis gick det år 1983 elva killar för varje tjej som låg inom den högsta percentilen på det amerikanska högskoleprovet SAT i matte.

Hur kommer sig denna skillnad? Ofta diskuteras testosteron, eftersom det under hjärnans utveckling ger näring till ett område som är inblandat i matematiskt tänkande. Och om man ger testosteron till vuxna förbättras vissa matematiska förmågor. Så okej, är det hela svaret på frågan? Nej, inte riktigt.

I en studie 2008 undersökte forskare förhållandet mellan matteprestationer och jämställdhet mellan kvinnor och män i 40 länder (baserat på ekonomiska, utbildningsrelaterade och politiska index på jämställdhet; Turkiet var sämst, USA låg i mitten och Skandinavien låg i topp). Det man kom fram till var att ju mer jämställt land – desto mindre skillnader i resultat på matteprov. I de skandinaviska länderna saknas statistik signifikans och i Island, vid tillfället världens mest jämställda land, var kvinnor bättre på matte än män.

I en annan intressant studie lät man två grupper göra ett test som blandade matematiska uppgifter med uppdraget att komma ihåg ord som presenterades mellan uppgifterna. Den ena gruppen fick veta att det var ett försök att mäta arbetsminne. Den andra gruppen fick veta att det var ett mått på kvantitativ kapacitet och att könsskillnader kunde förklara skillnaden i detta (både grupperna gjort alltså exakt samma test). Innan testet inleddes fick deltagarna markera sin könstillhörighet på formuläret. I den första gruppen presterade män och kvinnor ungefär lika, i den andra gruppen, där det presenterades som ett potentiellt test på könsskillnader, var kvinnornas prestation 40 procent sämre än i den första gruppen. Liknande test har gjort på amerikanska kvinnor med asiatiskt ursprung. Där har ena gruppen blivit “påmind” om att de var kvinnor – som är stereotypiskt dåliga på matte. Den andra gruppen blev “påmind” om att de var asiater – som är stereotypiskt bra på matte. Jag låter er gissa vilken grupp som presterade bäst.

Om det är negativa förväntningar som skapar stress, normer som påverkar oss undermedvetet eller något helt annat som ger dessa resultat vet man inte riktigt. Om det finns lika många kvinnor och män som är mattesnillen lämnar jag osagt, för det vet jag inte. Men det är tydligt att bara för att kvinnor är sämre än män på matte, betyder det inte att de är sämre på matte för att de är kvinnor. Det är viktigt att komma ihåg att korrelation inte måste vara samma sak som orsakssamband, särskilt när man arbetar med politik. Dessutom är det kraftfullt exempel på vilket stort inflytande samhällsstrukturer och normer har. Sist men inte minst, det visar det också vikten av att vi fortsätter uppmuntra fler flickor och kvinnor att tro på och använda sina kognitiva begåvningar.

 

Skribentfoto: Anna Törnström

Agnes Eriksson

Skribent Radikalt Forum

Nyamko Sabuni: ”Vi ska ha ett större självförtroende”

28 juni väljer Liberalerna Jan Björklunds efterträdare som partiordförande. I de rådgivande medlemsomröstningarna i landet har Nyamko Sabuni fått stort stöd och hon är i skrivande stund favorit till att bli ny partiledare. Radikalt Forum har fått möjligheten att ställa en rad frågor till Sabuni som var integrations- och jämställdhetsminister mellan 2006 och 2010, och därefter biträdande utbildningsminister och jämställdhetsminister mellan 2010 och 2013. Sedan dess har hon arbetat som hållbarhetschef på konsultföretaget ÅF.

 

Foto: Magnus Fröderberg

Först och främst, vad är det som gör att du kommer göra ett bättre jobb än de andra kandidaterna?

Vi är tre bra kandidater, och jag tycker det har varit väldigt roligt och lärorikt att delta i utfrågningarna tillsammans med Erik och Johan. Det är svårt att jämföra jobb som ännu inte genomförts, men det jag hoppas kunna bidra med är mina erfarenheter som statsråd där jag lyckades genomföra en rad viktiga reformer samt det jag har med mig från mina år i näringslivet där jag jobbat med hållbarhetsfrågor. Min ambition är att bli en inkluderande ledare eftersom jag tror man blir medem i ett parti därför att man har ideer och vill bidra. Jag vill att alla som engagerar sig i Liberalerna ska kunna bidra med det som de brinner för, och därför måste vi ta tillvara på allas kompetens och engagemang. Jag tror inte att en partiledare ensam utvecklar eller lyfter partiet – vi måste bli fler som kan föra ut de liberala budskapen på områden där medborgarna efterfrågar lösningar.

Hur ska partiet ha en tydlig profil och hålla tydliga linjer de kommande åren?

Det gör vi genom att vi utgår från genuina samhällsproblem som berör väljare och att vi gemensamt tar fram en liberal färdriktning tillsammans med liberala lösningar. De visioner vi formulerar ska politiken förhålla sig till, och allt vi kommunicerar ska kunna härledas till de fastställda visionerna. Vad har egentligen Liberalerna för visioner idag? Jag vill tillsammans med medlemmarna formulera visioner som blir allmänt kända.

Vilka frågor vill du att partiet ska tona ner och vilka frågor vill du att partiet driver hårdare?

Vi ska inte tona ner frågor. Jag tycker det är för mycket ängslighet hos liberaler där vi hela tiden ska förhålla oss till andra, vi ska istället ha ett större självförtroende. Ett liberalt parti med socialt patos måste samtidigt vara en stark röst i ekonomiska frågor och företagarfrågor eftersom det är med växande näringsliv som vi skapar välstånd som sedan blir välfärd. Det är nästan som att att Liberalerna har glömt var resurserna skapas, det vill jag ändra på.

Hur ser du på LUF:s roll i att utveckla partiet för framtiden?

Samhället förändras snabbare och snabbare – och partierna har inte hängt med. Jag vill att ungdomsförbundet blir en förebild för hur vi kan entusiasmera och engagera unga människor i den liberala rörelsen. LUF har perspektiv som partiet inte alltid har, både i sakfrågor och kampanjmetoder. Jag ser gärna att LUF lyfter dessa perspektiv oftare och blir en blåslampa gentemot paritet. Jag upplever inte att ni har varit det speciellt mycket, eller har åtminstone inte uppfattat er så.

Från vilka partier ser du att L har störst chanser att vinna väljare från?

Jag tycker inte att Liberalerna ska ställa sig frågan på det sättet. Vi ska istället ställa oss frågan vilka utmaningar Sverige står inför och vad folk efterfrågar svar på i sin vardag. När vi levererat liberala svar på de frågorna kommer väljarna veta om de håller med oss eller inte, och det är så vi blir en relevant politisk kraft.

 

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum

Sosseriet, SL-korten och migrationen

Aisha springer med tunga steg. Just idag är det både svårare och lättare att lyfta på fötterna och styra kroppen framåt. Lätt är det för att hon har motivationen, svårt är det för att hon inte har en plan om vart hon ska. Hon bara springer. Hon tittar inte bakåt, hon stannar inte upp, hon bara springer. Men ibland hjälper det inte att springa, det du springer ifrån kommer ikapp ändå. Det blir svart för ögonen när Aisha faller. Det bildas ett litet rökmoln när den lealösa kroppen slår i marken. Soldaten har skjutit henne.

Denna historia är inte verklig, men den hade kunnat vara det. Aisha hade kunnat vara en flicka i ett konfliktdrabbat land som måste springa för sitt liv för att överleva, och hitta en väg till ett annat land. Ett land utan konflikter, där hon får vara den hon vill, där inget kan stoppa henne från att nå sina drömmar. Ett land som Sverige.

Jag bor i Sverige. Jag har det ganska bra. Mina föräldrar är i livet, jag kan gå utanför huset om dagarna utan att vara rädd, och jag kan skaffa mig en utbildning. Livet rullar på helt enkelt. Förra sommaren kunde jag åka vart jag ville i Stockholms län, för jag hade fått ett avgiftsfritt SL-kort av staten. Skönt, tänkte jag, nu kan jag lägga mina pengar på andra saker som exempelvis glass och en klippning på den lite dyrare salongen inne i stan.

Såhär i efterhand känns det inte riktigt lika bra längre, inte när jag fått veta hur det kom sig att jag fick det där busskortet. “Det här har vi gjort tillsammans, ja. Men det hade inte varit möjligt om vi inte stramat åt migrationspolitiken. Man måste orka ta ansvar för svåra beslut också.” Det här skrev Morgan Johansson, den socialdemokratiska justitie- och inrikesministern, på twitter i maj förra året efter att skolungar i Skåne fått gratis resor. Jag såg det inte förrän sommaren var över men det har äcklat mig sen dess. Varför ska över- och medelklassens ungar få ett gratis busskort över sommaren, som de för övrigt lika gärna hade kunnat stå för själva, på bekostnad av andra människors liv? Varför ska mitt resande orsaka att färre människor får en chans till ett nytt liv i Sverige? Det är helt oacceptabelt att en minister i Sveriges regering för resonemang på det här sättet, men som tur är blir det inte samma visa i år.

Som tur är prioriterar man i år inte medelklass-ungar på SL-bussar över flyktingbarn på trånga träflottar. Även om Aisha redan är död kanske andra barn klarar sig bättre på sin resa till Sverige. Ett under med tanke på att sossarna får regera i fyra år till. Kanske är det så, om man har en nypa optimism och ett släng av storhetsvansinne, att vi liberaler tillsammans med centern har haft ett större inflytande över politiken än vad man tidigare trott. Kanske har vi påverkat denna fråga genom att få socialdemokrater att lyssna på oss i samband med Januariavtalet. Helst av allt kanske de har insett att det som gynnar kollektivet, om man nu kan tycka att busskort är en sådan sak, inte alltid är det som leder till en bättre värld med högre levnadsstandard för fler människor. Fast en sådan insikt skulle kräva en självdistans jag inte är säker på att sossarna har.

Hade sossarna inte gett mig och tusentals andra ungdomar i både Uppland och Skåne ett avgiftsfritt busskort hade det funnits mer pengar till dem som behöver de som mest. Kanske hade vi lyckats investera dem i en säkrare väg från konfliktdrabbade länder till Sverige. En väg där de inte behöver drunkna på medelhavet, eller skjutas på kuppen. Hade det funnits en väg, är jag säker på att Aisha hade överlevt. Men nu gjorde hon inte det, och det är nog ganska tydligt vems fel det är.

 

Skribentfoto: Privat

Elin Söderholm

Skribent Radikalt Forum

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑