Sida 2 av 9

Svenska modellen för svenska arbetare

Gång på gång på gång på gång: “Den svenska modellen ska utvecklas inte avvecklas”. Vid varje tillfälle, varje debatt, varje affisch. Löfvens och Socialdemokraternas storslagna slogan följer en vart man än vänder sig, men vad betyder den egentligen?

Den så kallade svenska modellen; ideen om att arbetsmarknaden ska regleras av sina parter. I klartext, fack- och arbetsgivarorganisationer. Samtidigt är tanken att politiker och staten i allmänhet ska hålla sig utanför. Tanken är god. Politiker ska inte styra över enskilda individer, låta marknaden sköta sig själv och låta folk förhandla fram och ingå avtal på eget bevåg. Med andra ord, väldigt liberalt. 

Socialdemokraterna försöker nu så ofta de bara kan påstå att den politik som förs fram från borgerligt håll skulle hota denna svenska modell, främst genom förslag om de tilltänkta ingångsjobben, en särskild anställningstyp som bland annat skulle innebära lägre lön. Så hur kommer det sig egentligen att flera borgerliga företrädare ser detta som en nödvändighet för att framförallt nyanlända ska kunna skaffa sig ett jobb, och varför har “arbetsmarknadens parter” misslyckats så kapitalt med denna uppgift? Och varför är Löfven med sitt parti så rädda för ett sådant här förslag?

Den förmodligen viktigaste parten på den svenska arbetsmarknaden är “Landsorganisationen” (LO), en sammanslutning av flera fackliga organisationer, däribland IF Metall där Löfven själv varit ordförande. LO grundades av det socialdemokratiska partiet och delar även ungdomsförbund, SSU, med dessa. LO är i grunden en intresseorganisation för sina medlemmar och ska förstås företräda deras åsikter och intressen. 

Så vad är det egentligen som ligger i arbetstagarnas intresse? Jo, högre löner och anställningstrygghet. Ett stort hot mot i synnerhet denna anställningstrygghet är den av liberaler så ofta hyllade konkurrensen. Ju färre arbetstagare det finns tillgängliga på marknaden, desto säkrare sitter de som redan är där. LOs medlemmar tjänar alltså på att stänga andra människor ute från arbetsmarknaden. Och eftersom att det är arbetsmarknadens parter som ska bestämma i Sverige, och arbetslösa inte är en del av den arbetsmarknaden, är det knappast konstigt att man gör allt man kan för att hindra folk från att ta sig in. 

Det är inte konstigare än att man förväntar sig att liberala föreningar ska företräda liberala ideer. LO gör, sett utifrån sitt uppdrag och syfte, helt rätt. Problemet är när de ges en i sammanhanget väldigt stor makt. Att Socialdemokraternas politik numera allt tydligare drivs i samma riktning är heller inte särskilt förvånande. Inte heller att strax över 20 procent av LOs medlemmar i första hand sympatiserar med SD. Att företrädare för en sådan här organisation är måna om den “svenska modellen” innebär generellt att de är måna om sitt eget inflytande. Det samma gäller självklart även partiföreträdare som från samma organisation, och därför också organisationens medlemmar, erhåller hundratusentals kronor i bidrag.

Att människor är fria att förhandla och ingå avtal som de vill är uppenbarligen en bra och viktig grund, men systemet är inte perfekt. De redan mest utsatta blir här till de största förlorarna. Samtidigt har de som representerar organisationerna bakom i riksdagen mage att anklaga andra för att sparka nedåt. Det är ovärdigt. Exakt vad det faktiskt innebär att den svenska modellen ska utvecklas och inte avvecklas är mycket oklart, men fint låter det ju iallafall. 

Philip von Schéele

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Privat

NRA- En bromskloss mot Amerikansk säkerhet

Det har nog inte undgått någon att det på söndagskvällen sköts ihjäl minst 58 personer på en Countryfestival i Las Vegas. Mannen som utförde dådet lyckades dessutom att skada ytterliggare hundratals människor från sitt hotellrum på 32:a våningen. Chockerande nog hade mannen 18 (!) andra vapen att välja på när han avlossade sina skott. Det får en att undra vad som händer i USA, och det simpla svaret är NRA.

Förra året publicerade American Journal of Medicine en studie som visade att det är 9 gånger högre chans att bli skjuten i USA än något annat jämförbart i-land. En sjuk siffra som borde få politikerna att ändra USA:s lagstiftning där i princip vem som helst kan få köpa ett vapen, till och med psykiskt sjuka människor. Problemet är att det finns en bromskloss när det gäller vapenlagarna i USA, och den stoppar allt i sin väg.

NRA står för National Rifle Association och är en lobbygrupp som jobbar för rätten att bära vapen i USA. Organisationen har funnits sedan 1871 och har idag växt sig större och starkare än någonsin. NRA har en djup förankring hos republikanerna och den som vill bli nominerad som kandidat för partiet bör uttala sig gott om organisationen. De har nämligen en stor kasse med pengar de använder för att stödja Republikanernas kampanjer. I år gav de till och med de största bidraget till en presidentkandidat någonsin då Donald Trump fick över 240 miljoner kronor i kampanjbidrag för sin presidentkandidatur.

Att en lobbyingorganisation kan styra den amerikanska vapenpolitiken hur de vill är skandalöst. Förra året dödades 49 människor vid en enda skjutning i Orlando, 2012 dödades 27 människor i en skola i Connecticut och i söndags dödades 58 människor i Las Vegas. Politikerna måste sluta blunda för vad deras vapenlagar gör mot invånarna i landet. Ett lobbyingföretags pengar ska inte få möjliggöra att människors säkerhet riskeras. Det är dags att politikerna öppnar ögonen och slutar falla för NRA:s påtryckningar om de någonsin ska kunna garantera invånarnas säkerhet.

Erik Ekerlid

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Knarkpolitiken din mamma köper

Att narkotikafrågan är en av de mest polariserade i svensk politik idag är det ingen tvekan om. I få andra frågor betonas känsloargument och moral så starkt, i få frågor är det så accepterat att välja inte bara sin egen åsikt utan även sin egna fakta, sin egen sanning.

Det här är ett mycket skadligt och djupt faktafrånvänt sätt att förhålla sig till en fråga. Precis som med klassisk blockpolitk så är det ett stort problem att människor som inte håller med varandra till fullo vägrar sammarbeta i de bitar där de faktiskt tycker lika.

Det är ingen hemlighet att Valet 2018 kommer se ett skifte från den klassiskt Höger-Vänster orienterade blockpolitiken till förmån för en nyare GAL-TAN rörelse, eftersom de viktigaste frågorna polariserar på det sättet snarare än ekonomiskt. För att förbereda för den debatten, där politiska program kommer behöva brytas ner i bitar och drivas del för del, kommer här förslag på hur vi kan göra det i frågan om cannabispolitik. För narkotikapolitik är en fråga som spiller över i många andra områden, och där den gör det kan vi komma överens även med de som ogillar helheten.

Organiserad brottslighet.

EMCDDA (The European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction) beräknar att den illegala droghandeln i Europa årligen drar in 9,3 miljarder Euro – bara på cannabis. Det motsvarar 88,7 miljarder svenska kronor. Varenda öre av dem finansierar i nuläget organiserad brottslighet, som sexhandel, människosmuggling, vapensmuggling, hot och våld. Föreställ er istället att den här handeln var laglig – och skattad. Om den skatten var lika hög som EUs rekommendation på cigaretter, det vill säga 60% av helheten, sen vi där en årlig skatteinkomst på 53 215 500 000 svenska kronor till de berörda EU länderna. En summa som kan gå till att finansiera skolor, infrastruktur, sjukvård, trygghet, miljöforskning etcetera. Med en laglig och beskattad cannabismarknad finansierar vi allt som är bra i välfärdsstater, istället för allt som är dåligt för världen.

Polisens prioriteringar.

dagligen ser vi löpsedlar om den stora krisen inom polisen. Våldtäktsfall går olösta, förgriper går fria, gängvåldet minskar inte, gatorna är otrygga. Otryggare än de behöver vara. Om den del av polisens resurser som just nu arbetar med att fånga in cannabisbrukare, framställare och försäljare frigjordes från detta skulle det ge dem en mycket bättre möjlighet att ta fast samhällets stora faror. Med en laglig och beskattad cannabismarknad ökar polisens möjligheter att fokusera på att förhindra våldsbrott och sexualbrott och allt annat förjävligt som sker.

Säkrare källor.

Den som idag köper cannabis i Sverige – vilket inte är en ickefråga, det är en femtedel av killarna i andra ring och nästan femton procent av tjejerna i samma grupp enligt CAN  Centralförbundet för Alkohol och narkotika upplysning – har ingen möjlighet att kontrollera vad de får. De har ingen trygghet, ingen möjlighet att följa upp om de bedras eller skadas av någon som ljuger om vad de säljer. Vore cannabismarknaden laglig så skulle det finnas bestämmelser och kontroller, som med alla andra produkter, för att försäkras om att det som står på förpackningen är samma sak som det som finns inuti. Med en laglig och beskattad cannabismarknad skyddar vi konsumenterna från att ovetandes köpa potentiellt livsfarliga fuskvaror.

Det här är bara tre små exempel, snälla nog att ta hem och presentera för dina föräldrar, om hur vi tar steg i rätt riktning. Vi kanske inte kan komma överens om cannabis, men vi kan komma överens om att strypa finansieringen av organiserad brottslighet, och det är en bra början.

Karin Pettersson

Chefredaktör Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Friheten som är till för nästan alla

En nazistdemonstration är inget en rimlig människa vill ha på sina gator. Inte heller ska en rimlig människa vilja förbjuda den. 

I veckan har  stor medial uppmärksamhet riktats mot Göteborg. Där har nazister, under den judiska högtiden Jom Kippur, fått tillstånd att demonstrera i närheten av en synagoga. Stadens judiska församling har uttryckt stark oro över situationen. En känsla som givetvis är befogad. Men trots ens egen avsky för demonstrationen, är det inget man bör vilja förbjuda.

Alla i Sverige har demonstrationsfrihet. Linnéa Katz, ledamot i informationsstyrelsen vid judiska församlingen i Göteborg, underströk vikten av den här rätten i en artikel i SVT. Även nazisternas rätt. Däremot sa hon också: ”jag kan inte förstå att de får tillstånd att gå så nära oss just denna dag”.  Det är många som håller med Katz som saken, men för min del är det här skon klämmer. Jag välkomnar att så många som möjligt uttrycker oro över nazisters aktivitet och fördömer allt som har med det och dem att göra, men det här resonemanget håller inte. Man kan inte säga att alla har rätt att demonstrera, även nazister, och samtidigt mena att just nazister under vissa dagar på vissa ställen inte skulle få det. Det blir bara motsägelsefullt. En frihet har man inte lite då och då. Men självklart är det extra olyckligt att demonstrationen äger rum just där och då. Antagligen är det ingen slump.

Hur som helst, polisen lär ju med allra största sannolikhet vara på plats under demonstrationen och ska enligt lag ingripa där lagöverträdelser inträffar. Kritiken som riktas mot polisen, att de skulle gulla med nazisterna, vill jag påstå är omotiverad. Polisen följer svensk lagstiftning och är det något man ska kritisera så är det den. Även om jag anser att ingen liberal bör stötta den typen av kritik heller.

I grund och botten så är det här en principfråga. Har alla  rätten att demonstrera och yttra sig eller inte. För en liberal är svaret JA! Det ska vara högt i tak och även uppenbart förkastliga åsikter ska få finnas och vädras inom lagens ramar.

Samuel Rubinstein

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Vad är ett namn?

What’s in a name? that which we call a rose 

By any other name would smell as sweet;

Så skrev Shakespeare för över fyrahundra år sedan, och idag ekar jag hans fråga, vad är ett namn? Om vi bortser från det filosofiska blir frågan relevant i dagens politik. Vad är ett namn? Vi ger oss själva namn hela tiden, socialliberal  är ett namn, feminist ett annat. Båda har, åtminstone för mig, en tydligt positiv klang. Andra namn, och  ord, har en tydlig negativ klang. Vinterkräk. Cancertumör. Dessa är generella exempel, men självklart är vår reaktion på ord, och namn, högst individuell.

Oavsett rysningarna längst ryggen måste vi ändå använda dessa fula ord när vi pratar om dem. En läkare ska i februari inte försöka packa in vinterkräksjukan i vackrare etiketter, och jag tänker inte, som en KDU-are uppmanade mig att göra i förra veckan, avstå från att kalla Mary Wollstonecraft för feminist bara för att ordet, i hans mening “var så negativt”. Jag tänker heller inte kalla folkpartister för liberaler bara för att de vill marknadsföra samma trista idéer med en fräsigare logga.

Detsamma gäller SVTs reportrar, som måste sluta tramsa med ord som “IS-resenärer” när de pratar om terrorister. 

Gårdagens Agenda lyfte ett väldigt viktigt ämne när de pratade om terrorhotet i en ämnesspecial. Men det de inte pratade om var minst lika viktigt. Under hela programmet användes ordet “IS-resenär” flitigt. Låt det sjunka in. Här pratades det om människor som frivilligt anslutit sig till Islamiska Staten – förkortat IS, även känt som Daesh – en terrororganisation. Så kommer  vi till den stora frågan; är en person som reser för att medverka i en terrororganisation en resenär? eller en terrorist?

Ordboksdefinitionen av ordet “terrorist” är följande; a person who uses unlawful violence and intimidation, especially against civilians, in the pursuit of political aims. En person som använder olagligt våld och hot, särskilt mot civila, i strävan efter politiska mål.

Jag tänker inte låtsas vara en expert på vilka uppgifter en person som reser för att strida med IS har. De som lyftes i intervjun i Agenda var spionage, och bärande av vapen. Vissa uppgifter, som att laga mat och sköta en generator, är i sig självklart inte terrorhandlingar. Men syftet med dem, strävan? Den som arbetar åt en en eller är en del av en organisation bidrar till det organisationen gör. Och är organisationen en terrororganisation, så är den som medvetet arbetar, engagerar sig i eller på annat sätt bidrar till denna organisation inget annat än en terrorist. Och då måste vi våga kalla dem för det. Speciellt i informativa, seriösa nyhetsinslag.

Må så vara att partiet som stoltserar med att “Vi Heter Det Vi Är” bara representerar en tjugondel av befolkningen (och att det i “Liberalerna”s fall ibland kan kännas ironiskt), resten av samhället – speciellt personer inom Public Service – måste också bita i det sura äpplet och våga säga som det är. Terrorister är terrorister. Inga vackra ord kan dölja den stanken.

Karin Pettersson

Chefredaktör Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Staten ska inte kräva så mycket, faktiskt

Inför nästa års budget syns det tydligt att regeringen har gett Vänsterpartiet ett enormt inflytande. För att nämna några exempel föreslås vinsttak för företag inom välfärden, höjd skatt på sparande inom formen ISK och höjt studiebidrag för universitetsstudenter.  

I och med att regeringen ger Vänsterpartiet det här inflytandet sänder de också ut budskapet till Sveriges skattebetalare att deras pengar är en oändlig inkomstkälla för staten att skicka ut åt alla hörn och kanter.

Låt oss ta höjt bidrag för universitetsstudenter som exempel. Idag ligger bidraget på ca 700 kr i veckan vilket blir 2800 kr i månaden. Ifall man även väljer att ta studielån får en student ca 10000 kr i månaden. Studielånen är subventionerade med bra villkor och ränta. Det finns med andra ord ingen anledning att ge studenter 300 kronor till i bidrag. Ett bättre alternativ vore i så fall att utöka studielånet med 300 kr.

Regeringen har inte heller gett en förklaring för den här höjningen. Är anledningen att fler ska välja universitetsstudier? Det här framgick inte när regeringen lade fram förslaget eftersom det inte finns särskilt mycket forskning på området. I Sverige är det redan ”gratis” att plugga vidare på universitet vilket är enormt incitament för att fler ska välja det efter gymnasiestudier. Det är nog få som skulle övertygas att studera vidare enbart för att bidragsdelen av studielånet höjs med 300 kronor.

Den enda vettiga förklaringen för den här höjningen som går att komma på är att regeringen och Vänsterpartiet är populära bland universitetsstudenter. Genom reformer som de här kan de förvalta och öka det här stödet. Det är vårdlöst att utforma skattereformer på det här sättet och det är ett slag i ansiktet för skattebetalarna. 

Angående höjningen av sparandet inom ISK uttryckte Vänsterpartiets ekonomisk-politiske talesperson sig att det är mest höginkomsttagare som sparar på det här sättet. Hon lägger dessutom till att många av dessa är män. Istället för att satsa på att få fler att våga spara och investera istället för att låna, väljer Vänsterpartiet att straffa de som redan sparar och avskräcka fler. Det är dessutom helt befängt att dra in kön i frågan. Kön ska inte ska vara underlag för höjningar av skatten inom något område. Det går även att lägga till att enligt statistik från Avanza är det tydligt att det är en stor del unga som väljer att spara i formen ISK som nu kommer få tänka över det beslutet.

De exempel som lyfts fram i den här artikeln är enbart ett urval av de reformer som regeringen föreslagit. Det har även föreslagits positiva skattesänkningar (såsom den för pensioner) men det räcker inte för att kompensera för bidragsreformer och skattehöjningar. Det har även gjorts en massiv satsning på arbete i hela Sverige där stora delar av föreslaget istället skulle kunna ersättas med skattesänkningar på områden som till exempel småföretagande.

I vänsterns värld finns det alltid oändligt med skattepengar och om pengarna mot förmodan skulle börja sina går det alltid att begära mer av invånarna. Det blir en ond cirkel av skattehöjningar som riskerar att aldrig få ett slut.  

Skattepengar ska hanteras med vördnad och målet för staten ska alltid vara att kräva så lite pengar som möjligt från dess invånare. De pengar staten får in ska sedan förvaltas och satsas på reformer baserad på forskning och långsiktighet. Ge inte ut bidrag utan satsa istället på att sänka skatten. Inkomstskatten är ett bra ställe att börja på. Slutligen så borde regeringen låta pengarna få vara kvar i invånarnas plånböcker istället för att bli vårdlöst behandlade av vänsterns schablonreformer.  

Sarah Narrowe Danielsson

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

Låt bli då

I den stora hög med nyhetshändelser och skandaler på sistone är det framförallt två saker som sticker ut lite extra för mig och påminner mig om varför jag tycker det är så otroligt viktigt att stå upp och kämpa för det fria samhället. “Vinstbegränsning” och förbud mot tiggeri. Dessa två kan verka som ganska olika förslag och frågor, men i själva verket bygger de på samma princip; det man ogillar ska förbjudas.

Politiken handlar ofta om just detta, vad man ska förbjuda, hindra eller begränsa. Det man personligen ogillar måste vara fel på ett samhälleligt plan. Förmodligen är detta främst ett sätt för en person att rationalisera sin egen aversion. För en riksdagsledamot eller generellt en person med mycket inflytande eller makt är det enkelt att ropa förbud. Man ser till siffror och sin egen makt och glömmer så gärna bort vad det faktiskt handlar om: människor.

I ett fritt samhälle måste man få vara fri att göra även sådant som kanske inte alla tycker om. Det som är så fint med ett liberalt och demokratiskt samhälle är att man även aktivt kan välja bort sådant som man ogillar. Om man ogillar tanken på att någon förfärlig och hemsk riskkapitalist kan tjäna pengar på att ditt barn får en utbildning, så finns det faktiskt något du, ja just du, kan göra åt det. Nämligen att inte sätta ditt barn i en friskola. Tycker du att det är fel att någon kan tjäna hela 100 kronor om dagen på att sitta vid en tunnelbanenedgång? Ge inte personen pengar då! Tror du att porr är hemskt och skadligt? Titta inte på det! Är du rädd för att bli dum i huvudet av att röka gräs? Guess what, du måste inte.

Och just detta är det fina med ett fritt samhälle, du kan inte bara göra det som du vill göra, utan även avstå från det du ogillar. Genom den fria marknaden ger man också makt till folket. Man kan bestämma själv över sina egna pengar och handlingar. I ett land med fri marknad, kan man, åtminstone i teorin, driva ett bolag på ett kommunistiskt vis, att göra det motsatta i ett kommunistiskt system vore omöjligt.

Att vilja vara fri att bestämma över sina egna handlingar och pengar är, tvärtemot vad många verkar ha råkat få för sig, inte alls det minsta egoistiskt. Det är förnuftigt och helt rationellt. Vad som däremot är oerhört egoistiskt är att tycka att man har rätten att bestämma över andra, att utöva makt över en annan person, att bestämma över någon annans handlingar och att fatta beslut åt en annan människa. Det om något, är höjden av egoism.

Philip von Scheele
Skribent Radikalt Forum
Skribentfoto: Privat

Låt inte staten begränsa porren!

Fortsätt läsa

Släpp rättvisetänket

I helgen förkunnade civilminister Ardalan Shekarabi (S) att regeringen i höst kommer att lägga fram ett förslag till riksdagen gällande vinsttak i välfärden. Hur stora dessa vinsttak kommer att bli och hur stor del av välfärden som kommer att drabbas är dock ännu oklart. Det som bygger argument mot vinster i välfärden är ett rättvisetänk om att inte låta privata aktörer inom välfärden tjäna mycket pengar, trots att de ofta gör ett lika bra/bättre jobb en statliga alternativ.

Som liberal är det otroligt lätt att bli trött på tjatet om att begränsa vinster i välfärden. De flesta experter har sågat Ilmar Reepalus utredning om vinster i välfärden där han förespråkar ett vinsttak, och som nu regeringen bygger propositionen. Dessutom har både Vårdförbundet och Läkarförbundet tagit stark ställning mot ett vinsttak och säger att det skulle vara förödande för verksamheten. Så varför då införa ett vinsttak?

När vänsterpolitiker pratar om vinster i välfärden använder de ord som ”vinstjakt” för att förstärka budskapet att allt privata aktörer inom välfärden är ute efter är pengar och att de inte bryr sig om kvalité. De tycker att det är orimligt att skattepengar som går till dessa aktörer inte ska stanna i verksamheten utan istället generera vinst. Jag tycker det är orimligt att resonera på det sättet. I vänsterkretsar finns det något sorts rättvisetänk om att ingen ska få ha det bättre än någon annan. Det tar sig extra starkt uttryck när vänstern pratar om att begränsa vinsterna i välfärden. Om ett privat företag gör det bättre rent kvalitativt än en kommunal/statlig aktör, vart finns problemet om de tar ut en stor vinst? För mig skulle de gärna få ta ut tusen miljarder varje år så länge de håller samma/bättre kvalité än de statliga alternativen. Men rättvisetänket om att de inte ska få göra ett effektivare jobb som därmed genererar mer pengar sätter stopp.

Propositionen som regeringen kommer att lägga fram i höst kommer antagligen att röstas ner då Alliansen + Sverigedemokraterna ställer sig negativt till vinsttak. Det innebär att regeringen endast lägger fram den i syfte att förstärka relationen med vänsterpartiet och/eller kunna gå till val på frågan under nästa år. Då kommer de vädja till väljarnas rättvisetänk om att de som styr de privata aktörerna på ”välfärdsmarknaden” inte borde få tjäna mera pengar än de statliga alternativen. Jag hoppas innerligt att svenska folket inser det absurda i att begränsa möjligheterna för ett företag som förbättrar svensk välfärd och släpper sitt rättvisetänk inför valet 2018.

 

Erik Ekerlid

Skribent Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

 

Elevernas nya år börjar nu

I dagarna smälls skoldörrarna i Sverige upp för att vädra ut den unkna luft som samlats under sommarmånaderna och välkomna de elever de sa farväl till i juni (exklusive de som gick ut), samt de nya lägsta årskurserna.

Skolan har länge varit grundpelaren i det Folkpartistiska Sverige. Här börjar klassresor, här täpps skillnaderna mellan grupper, här råder lika villkor för alla, och ett tydligt meritokratiskt system där de som lägger manken till belönas.

Brunbrända ben ska korsas under bänkarna, solblekt hår ska fästas ur vägen, sommarfräkniga armar skjuta i vädret med frågor.

Det låter smått idylliskt.

Och även om det är det på vissa sätt, elevernas nyår, så finns det många problem som kommer visa sig under året, som alla år. Vissa är lätta att skjuta ifrån oss -som vilka miljökonsekvenser det får att skolmatsalarna varje dag fem dagar i veckan fyller plastbyttor med slängd mat – men andra är närmare – hur många barn kommer se ett förvärrande av sin mentala hälsa under prestationspressen? Hur många elever kommer att utstå mobbning, orättvis behandling, sexuella trakasserier i skolan iår? – samtliga punkter kräver politisk aktion.

På tok för få skolor arbetar aktivt för att minska den mat som slängs, problemet kvarstår även på gymnasiet där det kan antas att eleverna är gamla nog för att veta hur mycket de äter.

Den bristande  mentala hälsan, främst i åttonde klass och andra ring, är oroväckande. Fler och fler elever upplever panikattacker, ångestanfall och sömnlöshet. Att skolledningen svarar med att skolsyster får ta över ett eller annat mentorssamtal och prata om vikten av att träna och gå och lägga sig i tid hjälper inte tillräckligt. Det finns många antimobbningsplaner för att skydda elever från andra elever, men elever som klagar på lärare möter ofta döva öron. Det är dags att göra något åt det.

Så, när jag och alla andra elever vaknar tidigare än vi gjort på veckor, gör oss i ordning och släpar oss upp för de där stentrapporna, vad ska vi möta innanför portarna? Vilken politik ska vi driva för dem, mellan nu och nästa skolår som börjar med riksdagsval?

Karin Pettersson

Chefredaktör Radikalt Forum

Skribentfoto: Erika Apéll

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2018 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑