Sida 2 av 22

Bönder är också företagare

Att det finns bondevänliga medlemmar i Liberala Ungdomsförbundet som har fått den hemska idén att vilja slå ihop oss med Centerpartiets ungdomsförbund är nog känt för de flesta av oss. Vissa av dem motiverar det med drömmen om ett stort och mäktigt liberalt parti à la Macron. Andra romantiserar naturen och lockas av retoriken om en “levande landsbygd”; och en tredje grupp vill göra det för att inte L ska hamna under riksdagsspärren. Oavsett vilka anledningar man har till detta tänker jag ta mig friheten att påminna er om de liberala grunderna till varför detta är en dålig idé. 

Till att börja med är en av byggstenarna i vår ideologi den fria marknaden. När den appliceras på jordbruket ser vi till att vi får ett effektivt jordbruk som ständigt utvecklas. Många har svårt att se hur jordbruket skulle kunna ske på något annat sätt än idag, det vill säga åkrar som odlas nästan likadant som på 1800-talet. Men faktum är att många nya tekniker är på ingång för att mer mat ska produceras med mindre resurser, i synnerhet på mindre yta. Alltifrån maximering av solljus till avancerade växthus där man odlar i våningar, nästan som skyskrapor. Denna utveckling skulle kunna sänka matpriserna, minska svält och förbättra ekonomin, men när staten inför höga jordbruksbidrag hindrar vi just denna utveckling genom att subventionera ett ineffektivt jordbruk. Visste ni till exempel att man kan få tusentals kronor om året per hektar från oss skattebetalare om man hugger sin åker med lie? Vill jag se hur gammalt ineffektivt jordbruk går till kan jag gå till Skansen, men måste hela Sverige bli Skansen? En osund konkurrens uppstår med andra länders jordbruk, och staten lägger sig i en marknad de inte behöver röra. Dessutom leder det till att jag i egenskap av vegetarian måste betala för köttätarnas mat genom skatten. Hur är det valfrihet? 

Vidare till det här med “levande landsbygd”, ett fint slagord som blivit mycket populärt. Många svenskar bor förstås i glesbygd och tilltalas av denna paroll. Men  “levande landsbygd” skulle egentligen innebära att stadsborna måste betala för landsbygdsbornas leverne. Marknaden kommer att lösa det utan statliga landsbygdsstöd, ty bönder är som vilka andra företagare som helst. De har inkomster, utgifter och skatter. De har resurser som de omvandlar till en produkt som de säljer. Den enda skillnaden är väl helt enkelt att deras verksamhet upptar större yta än företag i städerna, vilket förklarar varför den måste ske på landet. Marknaden kommer att reglera var det finns, och var det inte finns jobb; vilket oftast leder till att människor flyttar dit jobben finns. Ända sedan den industriella revolutionen har urbanisering skett, och det finns mycket lite som talar för att det skulle förändras.

Staden är den ekonomiska motorn. I städerna bor man nära andra människor, medan självaste definitionen av landsbygd är just att man bor långt ifrån andra människor. Bor man i staden bor man nära till jobb, konsumtion, kultur och andra människor. Bor man på landet bor man långt ifrån allt detta, för att inte tala om att man blir bilberoende. Och givetvis har man rätt att bosätta sig var man vill, men bara för det kan man inte kräva att få sin livsstil betald av andra människor. Det om något är sosseri. Centern är ett intresseparti. Det är inte vi. Vi tror på marknaden, och att den är fullt kapabel att föra samhället framåt. Om marknaden visar att urbanisering är rätt väg att gå så kommer det att ske.

Slutligen ser jag hellre att vi sjunker under riksdagsspärren med flaggan i topp och går en ärorik liberal död till mötes än att vi säljer ut oss till bondepartiet. 

William Rune

Skribent Radikalt Forum

Vem fan är liberal nu för tiden?

Orden ekar fortfarande i mitt huvud efter jag stigit av bussen och för länge sedan sagt hejdå till socialisten i min tvåa som jag tagit en fika med. Hon kanske har rätt för en gångs skull, tänker jag. Liberalerna ligger på 2,7 procent i opinionen och kollektivister vinner mer mark än någonsin. Tanken att bara släppa allt och skita i att fortsätta engagera sig för ett parti som ingen vill ha är ganska nära i stunder som dessa. Är min tid och mitt engagemang verkligen värt det?

Jag ska vara ärlig: ibland tvivlar jag på mitt engagemang. När det känns som att all tid som läggs ner på LUF, som kanske egentligen borde spenderats på att hänga med vänner eller på att hoppa studsmatta med min lillasyster, resulterar i 2,7 procent känns engagemanget jävligt meningslöst. Det är lätt att tappa modet och att bara släppa allt, men trots känslan av hopplöshet slutar man ändå inte gå. För det gör inte en folkpartist.

Det har inte varit enkelt att vara frihetligt sinnad i ett land där socialdemokratin, med några få års undantag, haft maktmonopol så länge någon egentligen kan minnas. Men trots detta har det funnits liberaler som stretat emot med full kraft och tagit strid för den lilla individen även när det har varit obekvämt. Det har inte varit självklart tidigare som parti att strida om till exempel fri abort och avskaffandet av sjukdomsstämpel för homosexualitet. Men våra föregångare gjorde det ändå. För det var rätt. Om kollektivistiska sossezombies på 50 procent en gång i tiden inte kunnat stoppa oss ska 2,7 procent inte heller göra det.

Jag tror att lågan som alla luf:are besitter när de tveklöst tar striden mot ofriheten är unik, trots det hårda klimatet mot liberalismen. Tanken att hålla ryggen rak även när det blåser skrämmer livet ur de flesta kollektivister både till höger och vänster. Att fortsätta kampen för sin sak även när stödet är litet är inget som partier vars enda existensberättigande är makt håller på med. Men det gör vi. För vad är engagemanget värt om det slutar handla om saker man tror på och istället börjar handla om att skaffa sig stöd? 

Vi har så många fler ofriheter att krossa, så många fler medlemmar kvar att värva och framförallt så många segrar kvar att inkassera. Ingenting kan stoppa oss då, inte ens 2,7 procent.

Kornelius Persson

Vice ordförande LUF Södra Älvsborg

Folkhälsa eller ingen hälsa?

I sin senaste krönika om folkhälsa och sjukvård skriver Marcus Willershausen att liberaler måste välja mellan att ta bort folkhälsa eller välfärd. Hela grundantagandet i texten bygger på att han misstar Timbroism för Liberalism. Se, att staten ska vara mindre och skatterna sänkas är liberala åsikter. Det är dock inte det enda som bygger upp liberalismen, utan fler värden kan ställas mot varandra. 

En liberal kan anse att sjukvården ska självfinansieras för att minska statens makt. Men även att livet är en rättighet och att man därför med skatter måste se till att alla har sjukvård tillgänglig kostnadsfritt. Oskar Linnros rappade 2007 att “välfärd kväver oss, men vi behöver den. När vi behöver slåss, svävar den över oss”. Dessa ord gäller än idag. Det här är en solidarisk syn på sjukvård. När du kommer in till akuten ska ingen behöva bry sig om ifall du druckit, åkt snowboard, ridit och ramlat av hästen eller på annat sätt utsatt dig själv för fara. De som är för skattefinansierad sjukvård är nog inte det av liberala ekonomiska skäl, utan rättighetsmässiga. Om det ses som en rättighet måste inte andra liberala grundbultar, som att få leva ditt liv som du vill, stöveltrampas för att kunna sänka skatten.

Folkhälsopolitiken i Sverige går ut på att ta pengar från medborgarna, ge till Folkhälsomyndigheten och be den behandla vuxna människor som barn. Att vilja minska statens utgifter är en sak, men att använda skattepengar för det är en annan. Om man står bakom folkhälsopolitik, med förbud, nudging, reklamblad och allt vad det innebär, så står man bakom att någon vet bättre än dig själv hur du lever bäst. Vi värderar ständigt livsstilar – varför är det mer rimligt att någon som lever sunt och blir gammal ska få kosta pengar än någon som lever kortare och drabbas av fetma? Värderandet av vilken livsstil som är värd att bekosta från offentligt håll är osundare än vilken livsstil som helst. Om man, som Marcus insinuerar, måste se till att minimera sjukdomsrisker för att det ska vara rätt att ge vård är den inte längre en rättighet. Då är medborgare istället arbetare i ett statsmaskineri vars liv upprätthålls så att hen kan fortsätta bidra.

Skattefinansierad sjukvård bör alltså i min mening ses som en ickevärderande rättighet, som den där vännen som tröstar dig när du spytt på bordet på en bar, även om du i allra högsta grad själv hade kunnat förutse vad som skulle hända om du klunkade åtta öl och tog några jägershots. Samtidigt ska vi se att en mindre stat är en bättre stat, och att vi därför också kan öka självfinansieringen av vården. Det här är dock alltså två skilda politiska områden.

Ett fritt samhälle kan leda till att fler dricker mer öl, vilket kan vara dåligt för deras hälsa. Samtidigt kan då tre nya mikrobryggerier startas och skapa arbetstillfällen och dra in skatt. Ett fritt samhälle kan också leda till att vissa själva tröttnar på ölmagen och tar bättre hand om sig. Vi bör absolut diskutera i vilken grad sjukvården ska vara självfinansierad, men låt oss först ta varandra händer och tillsammans börja med ett steg mot en mindre stat: slakta Folkhälsomyndigheten.

Skribentfoto: Marcus Willershausen

Max Hjelm

Före detta vice distriktsordförande LUF Storstockholm

Liberaler måste välja mellan folkhälsa och välfärd

Fredag. Man dricker för att det är både gott och roligt, man röker en cigarett för att jävlas med Annika Strandhäll och avslutar alltsammans på en snabbmatskedja lite för sent. Så kan ganska många svenskars ordinära fredagskvällar sammanfattas, åtminstone innan någon i Kina bestämde sig att avnjuta en dåligt tillagad fladdermus. 

Dåliga vanor som känns bra och gör livet lite roligare att leva är en central del av vår vardag, och det behövs inte en fredagskväll för att se exemplen på det. Trots att det är dåligt för hälsan äter många mer än 500 gram kött i veckan, avnjuter en kall Coca Cola till lunchen eller tar en extra bulle till fikat. Det finns många liberaler som romantiserar det goda livet och att man tar tillvara på det lilla extra i vardagen. Och varför skulle man inte göra det – att följa Edward Bloms livsfilosofi om allting gott och alldeles för mycket låter onekligen mer njutbart än att göra som Folkhälsomyndigheten och paternalistiska socialdemokrater vill. Det är därför LUF klär ut en förbundsordförande till en cigarett och sätter sig på en uteservering och protesterar mot ett dumt förbud mot att få röka på uteserveringar. Att det sedan visade sig att cigarettmannen, eller Joar Forssell som han också kallas, har astma och aldrig tidigare rökt spelar ingen som helst roll, det är principen som är det viktiga att stå upp för. Och då sätter man sig ner och röker bara för att jävlas med Annika Strandhäll.

Men hur väl rimmar den här folkhälsopolitiken, eller snarare motståndet mot den, med den svenska välfärdsstaten? Det korta svaret är; inte jättebra. Liberaler vill stå upp för fria individer som fattar egna beslut, och vi vill också stå upp för den smalare staten. Däremot är det sällan udden i kritiken mot den stora staten riktas mot sjukvården, och finansieringen av den. Samtidigt är det just sjukvården som tar smällen när folkhälsan försämras och behovet av vård ökar. Andelen svenskar med fetma har tredubblats sedan 1980-talet, och i dag har över en miljon vuxna fetma. Det krävs ingen nationalekonom för att inse att det innebär enorma summor pengar till sjukvården på grund av människors dåliga vanor som förvisso kanske gör livet mer roligt för stunden, men som i längden gör dem sjuka.

De statliga pekpinnarna för hur människor ska leva ska vara få som möjligt, men statens utgifter ska också vara så små som möjligt. Det blir en omöjlig ekvation att inte se till folkhälsan genom att propagera emot rökförbud och friskvårdsbidrag, samtidigt som man försvarar den gemensamt finansierade sjukvården. Statsapparaten idag är för stor och borde bantas. Det uppnår man inte genom att montera ner socialdemokratisk folkhälsopolitik samtidigt som man värnar deras allmänna sjukvårdssystem. Man kan inte äta kakan och ha den kvar.

Marcus Willershausen

Chefredaktör Radikalt Forum

Den socialdemokratiska attraktionen

Paradise Hotel, Hov1 och andra, oftast populärkulturella, fenomen är ting som för många spelar en speciell roll i deras liv. De är så kallade “guilty pleasures” – något som man skäms för att man gillar. Kanske beror det på att tingen är tabubelagda i den egna sociala sfären, att vi inte tillhör den tänkta målgruppen, eller så kanske det beror på att de inte riktigt stämmer överens med våra faktiska värderingar. I den här texten ska jag avslöja en av mina allra värsta guilty pleasures. Och nej, det är inte en tv-serie eller ett musikband. Det är något mycket värre än så, nämligen ett politiskt parti. Partiet that must not be named; Socialdemokraterna. 

Vi på högersidan av det politiska spektrumet är vana vid att sätta oss emot alla vänsterorienterade partier, särskilt sedan alliansen blev vår partipolitiska enhet. Hade vi fått välja hade vi valt en alliansregering alla dagar i veckan före det vi har nu. Vi gillar att referera till socialdemokrater som “sossar” som antingen är gråa vänsterkonservativa byråkrater eller de som tror att skattehöjningar är svaren på alla sociala problem. Trots det finns det en skamsen liten (mycket liten) hjärncell som viskar till mig; “men är de verkligen SÅ dåliga?”. Mitt korta svar är “ja”. Den interna debatten i mitt huvud ser däremot annorlunda ut. 

Som klassisk liberal brottas jag med många svårlösta frågor: “Går det att rättfärdiga nationalstaten? Är bistånd verkligen den bästa lösningen på världsfattigdom? Vad är en individ och kan man reducera denne till att endast vara en del av ett större kollektiv?” I sådana problemformuleringar är den liberala verktygslådan verkligen till bäst bruk. Men att vara liberal är enligt mig att vara humanist. Det är därför jag ibland tänker på det socialdemokratiska samhällsbygget och ler istället för att knyta näven. 

Att partiet som ständigt letar efter nya sätt att detaljstyra våra liv skulle vara humanister kanske känns motsägande, men i själva verket har det socialdemokratiska stora stats-projektet inneburit mycket som vi humanister har att vara tacksamma för; ett socialt säkerhetsnät som fångar upp de mest utsatta, en konstvärld som inte endast är beroende av kommersiella intressen och framförallt fria universitetsstudier. 

Jag säger inte att socialdemokraterna är att föredra över Liberalerna, inte alls. Jag säger bara att det finns starka ljusglimtar i det socialdemokratiska samhällsbygget som jag ofta gläder mig av. Och får man kolla på Paradise Hotel en timme om dagen i tre månader får man enligt mig också tidvis uppskatta Socialdemokraterna. 

Leo Sokolow Romin

Skribent Radikalt Forum

Det är dags för treterminssystem i skolan

Jag tror många av er kan känna igen den härliga känslan när man i juni står på skolgården och sjunger “Den blomstertid nu kommer” och har ett nästan tio veckor långt sommarlov framför sig. Jag själv står inför mitt sista sommarlov och trots att jag verkligen ser fram emot det så kan jag för första gången inte riktigt njuta fullt ut. Jag har blivit medveten om att många barn inte har den trygghet som de har rätt till hemma. Deras skyddsnät och frizon finns i skolan och den tryggheten försvinner i och med att skolan stänger under en längre tid. Det långa sommarlovet drabbar även de elever som har en fungerande hemmiljö då det påverkar det strukturerande lärandet som skolan står för. Ett alternativ skulle kunna vara att byta ut det traditionella tvåterminssystemet till ett treterminssystem med bibehållna lov.

Detta skulle kunna utformas på olika sätt, men ett förslag skulle kunna vara att första terminen sträcker sig från  början av augusti till slutet av oktober. Därefter får eleverna höstlov i två veckor. Andra terminen börjar således i mitten av november och pågår till slutet av februari med två veckors avbrott för jul- och nyårsledighet samt avslutas med ett sportlov. Den tredje och sista terminen får löpa fram till midsommar med avbrott för en veckas påsklov.

Sommarlovet blir således ungefär sex veckor långt och jag förmodar att detta skulle leda till en ökad kontinuitet i studierna över hela året. Utifrån egna erfarenheter och diskussioner med andra så har jag noterat att många upplever att de under sommarlovet förlorar mycket av de kunskaper som de förvärvat under skolårets gång. Utöver det tidigare nämnda så tappar man även studieteknik och de dagliga rutinerna som skolan bidrar med. Min erfarenhet är att det krävs någon månad för att komma igång igen vilket minskar effektiviteten i inlärningen under höstterminens första del. Denna period skulle minimeras vid ett införande av ett tre-terminssystem.

Jag tror att detta system skulle gynna både elevers och lärares psykiska välmående och leda till en bättre balans mellan arbete, lärande och återhämtning. Istället för att ha enbart ett långt sommarlov så förlängs höst- och sportlov med en vecka vardera med möjlighet till ökad återhämtning under pågående läsår.

En ny tid kräver nya lösningar. Tvåterminssystemet utgår ifrån bland annat de behov som fanns i det forna bondesamhället utifrån skördetider och religiösa högtider. Behov som idag är irrelevanta och därför är det hög tid att se över alternativa lösningar för framtiden. I ett modernt samhälle behåller man inte gamla system av gammal ohejdad vana eller för att tillfredsställa elever och lärares önskemål om långa sommarlov. Skolan bör vara utformad så att det gynnar elevernas kunskapsinlärning och möter de behov som finns i samhället idag.

Ebba Gretander

Skribent Radikalt Forum

Under kapitalismen hamstrar du bara om du vill

Nu i coronatider nämns ibland “preppers” och de människor som “hoppat av hamsterhjulet” som de listiga som var bäst förberedda för en kris som denna. De som sagt upp sig från det hetsiga och stressiga kontorsjobbet i staden, sålt rubb och stubb, flyttat in i skogen och blivit självförsörjande med egna höns och potatisland. Väldigt ofta romantiseras dessa livsstilar av vänstersympatisörer, och deras livshistorier används som slagträ för att ännu en gång peka ut kapitalismen som något negativt. I filmen Into The Wild skildras en liknande historia, som många vänsterdebattörer skulle se som en guldgruva för att kritisera kapitalismen. Men det roliga är att man gång på gång ser bevis på hur filmens huvudkaraktär Chris inte under några som helst omständigheter hade överlevt om det inte vore för kapitalismen. 

I början av filmen får vi se hur Chris går ut high school med nästan A i alla ämnen, och hur han vid middagen efter avslutningsceremonin nämner sina planer om att söka Harvard Law School. Hans föräldrar blir mycket glada. Men i hemlighet donerar han istället hela sin sparade collegefond till Oxfam, tar bilen och åker långt ut i öknen. Där ställer han bilen, eldar upp sina sista sedlar och börjar gå till fots. Under resten av berättelsen reser han runt i naturen i USA, träffar hippies, och bestämmer sig sedermera för att åka och försöka överleva en tid i Alaskas karga vinterlandskap. 

Från det att han lämnar sin bil ser man tydliga exempel på hur han nyttjar det välstånd som den ekonomiska utvecklingen gett honom. Även om han reser med hippies så åker de i en rejäl husbil som han får bo i och som säkerligen går på kapitalistisk olja. Hans skor, hans ryggsäck och alla de böcker han har med sig är givetvis också tillverkade av företag, och skulle varit mycket dyrare om de vore statligt gjorda. 

Så kommer han slutligen till Alaska, efter att ha åkt dit i bil, köpt sig en rejäl utrustning för vildmarksöverlevnad, efter att trots allt ha förvärvsarbetat hos en bonde en tid. Mannen vars bil han liftat i ger honom ett par gummistövlar och han beger sig rakt ut i det kalla snölandskapet. Han hittar en buss som han bosätter sig i, vilket är ännu en kapitalistisk oumbärlig företeelse i filmen. 

Det ska nämnas att filmskaparnas motiv antagligen inte var mot kapitalismen som sådan; det är snarare en efterhandstolkning från vänsterhåll. Jag tolkar snarare budskapet som naturromatiserande. Likväl kom jag att tänka på hur de människor som “hoppat av hamsterhjulet” ofta resonerar kring att de hoppat av kapitalismen. Men saken är den att ingen av dessa tomatodlande landsbygdsbor gjort det. De har inte hoppat av kapitalismen. De har använt sig av den. Dess friheter. För under kapitalismen har du rätt att försörja dig på det sätt du vill, så länge du själv betalar det pris det kostar; oavsett om du vill förvärvsarbeta i en stad eller odla din egen mat och vara självförsörjande.

Ty sådan är kapitalismen: du har rätt att leva var du vill i förhållande till hamsterhjulet. I ett socialistiskt system skulle du inte kunna ha samma frihet, man utan incitament att jobba till slut måste tvinga folk att arbeta för staten.

William Rune

Skribent Radikalt Forum

Lafferkurvan får mig att vilja höja skatten

1974 i USA klottrade Arthur Laffer, Ronald Reagans ekonomiska rådgivare, en liten teoretisk ekonomisk modell på en servett under en middag i Washington. Likt Sveriges Januariavtal blev den här lilla “servettskissen” senare riktlinjer för den nationella politiken. Modellen på servetten visade en kurva som beskrev förhållandet mellan skattesatser och skatteintäkter. Både vid skattesatsen 0% men också vid skattesatsen 100% kommer skatteintäkterna bli 0. Har man en skattesats på 100% kommer det nämligen inte löna sig att göra några affärer alls, förutom på svarta marknaden. Kurvan som illustrerar det implicerar alltså att det finns en viss punkt, “maximipunkten”, där en höjd skattesats inte längre leder till ökade skatteintäkter. Det var en av satserna Reaganadministrationen använde för att rättfärdiga liberaliseringen av USA:s marknader, vilket blev starten på den “nyliberala eran”. 

Än idag används lafferkurvan som argument mot socialdemokrater som vill höja skatten. “Höjd skatt leder inte till förbättrad välfärd, det är sänkt skatt som gör det!”, hävdar liberaler och hänvisar till lafferkurvan, som visar att den svenska skattesatsen överträtt gränsen där höjd skatt inte längre leder till ökade skatteintäkter. Det är absolut nödvändigt att peka ut när skattehöjningar är kontraproduktiva. Ska man höja skatten bör man ju ha riktigt goda skäl för det. Men gör man inte en liberalismen en björntjänst när man säger att man vill sänka skatten för att öka skatteintäkterna? Bör man som liberal vilja att staten ska få mer pengar och bli större? Senast jag kollade var det en mindre stat liberaler vill uppnå. Låt mig utveckla. 

Att sänka skatten kan motiveras med att det leder till ökad individuell frihet. Ju större del av min lön jag får behålla desto friare är jag – i proportion till staten. Att staten exempelvis bara skulle få ta ut 20% av min lön istället för 30% betyder ju att det statliga ingripandet i mitt arbete blir en tredjedel mindre. Men om lafferkurvan har rätt, och den sänkta skatten faktiskt leder till en mer förmögen stat, och jag implicit gör staten rikare på bekostnad av min individuella ofrihet, gör jag då verkligen den allmänna friheten en tjänst?

Att mäta frihet i termer av “frihet från staten” kan göras på olika sätt. Friheten från skatt – skyldigheten att betala en del av din inkomst och konsumtion till staten – eller friheten från statlig intervention – vilket gäller lagar och annan statlig paternalism. Att vilja sänka skatten för att öka skatteintäkterna gör dig mer fri i termer av inkomst – men mindre fri i termer av statens möjligheter att verkställa sin paternalistiska politik. Skattesatser är en viktig frihetsfråga, men om det ska bekostas av en ökad storlek av staten, som i sig är ett större hot mot friheten, är det enligt mig inte värt det. Lafferkurvan är till för skatteplanerare och socialdemokratiska byråkrater. Inte för liberaler. 

Leo Sokolow Romin

Skribent Radikalt Forum

Radikalt Forum presenterar nya redaktionen

Sedan 1968 har unga och radikala liberaler skrivit i Radikalt Forum om ideologi och sina generationers brännande frihetsfrågor. Om som störtats, murar som fallit och friheter som vunnits. Nu tar ett nytt decennium för Liberala Ungdomsförbundet vid, och med det även det nya verksamhetsåret för Radikalt Forum. LUF Storstockholm har nu nöjet att kunna presentera årets redaktion.

Leo Sokolow Romin

Leo studerar filosofi, ekonomi, och politik på Stockholms Universitet och har tidigare skrivit i Radikalt Forum som gäst, men kommer under året vara ordinarie skribent. De frågor som intresserar Leo mest är idé- och kulturdebatt eftersom det pågår ett ideologiskt krig under ytan för få fokuserar på. Leo gick med i LUF för att få större förståelse för hur svensk liberalism ser ut och för att bidra med att knuffa vår stolta idétradition i rätt riktning. En av hans politiska förebilder är Fredrik Malm, eftersom han talar ideologiskt om såväl utrikesfrågor som inrikespolitik.

Ebba Gretander

Ebba läser andra året av ekonomiprogrammet på gymnasiet och det hår året blir hennes första som skribent. Utanför LUF och studier ägnar sig Ebba bland annat åt att jobba som simlärare. Hon gick med i LUF under valrörelsen 2018 och hennes hjärtefråga är jämlikhet. Oavsett förutsättningar och bakgrund ska man ha samma rättigheter och möjligheter. Likt många ideologiska liberala feminister är Birgitta Ohlsson, före detta chefredaktör för Radikalt Forum, en av de politiker Ebba ser upp till mest.

William Rune

William går andra året på teaterprogrammet på gymnasiet, och är nyvald ledamot i klubben LUF Västra Stockholm. Han gick med i LUF när han insåg att det faktiskt är kapitalism som lett till det välstånd vi åtnjuter idag. Williams politiska förebild är kanske en något otippad för en liberal, men det är miljöpartisten Daniel Helldén som kan det där med framkomlighet i en stad. Inte helt otippat är hans hjärtefråga trafikpolitik, en fråga fler borde få upp ögonen för.

Marcus Willershausen

Tidningen kommer fortsätta ledas av Marcus som gör sitt andra år som chefredaktör. Sedan januari arbetar han som förbundsorganisatör för LUF på nationell nivå, och sedan februari sitter han som andra vice ordförande i LUF Storstockholm. Hans främsta hjärtefråga är försvars-och säkerhetspolitik eftersom det är ett fundament för det liberala samhället vi lever i. En politisk förebild är Ulf Kristersson som trots sitt parti är en liberal folkpartist i själen.

Jag är övertygad om att vi under året kommer fortsätta belysa viktiga frågor för liberalismen. Dels ideologiska dilemman, viktiga principer och friheter, men också vad för roll LUF och Liberalerna ska spela i kampen för en friare värld. Det är vår uppgift att vara med och staka ut grunderna för den liberalismen vi vill se i Sverige, Europa och världen. För det vill jag att Radikalt Forum ska vara en naturlig plattform för oss i LUF

Redaktionen för Radikalt Forum

Förskolan – den mest underskattade institutionen

Dagis, lekis eller barnpassning. Varje gång de orden uttalas hör man mig sucka högt i frustration och besvikelse. Sanningen är att förskolan har reformerats och utvecklas massivt sedan det kallades “lekis”. På något vis har förändringarna gått mer eller mindre obemärkt förbi och är istället idag kanske den mest underskattade institutionen i samhället. 

Förskolan ser verkligen inte ut som den gjorde för ens bara ett år sedan. Införandet av den nya läroplanen är en reform som förändrar förskolan i grunden, revideringen av den 20 år gamla läroplanen var omfattande och kom inte en dag försent. Det är också en förändring som inte nådde förstasidan på dagstidningarna, vilket det borde ha gjort. 

Förskolan lägger grunden för våra barns framtida utveckling och den nya läroplanen har tydliggjort det uppdraget vidare. Med större vikt på högläsning och diskussion av olika slags texter är förhoppningen att bidra till att få bukt med ungas motvilja till läsning, en konsekvens långt efter att de har slutat förskolan. Det skapas en stabil grund för en fortsatt utveckling inom olika områden och förmågor, allt från språk och logik till estetik och etik. Allt med ledning av kompetenta pedagoger, också kallat förskollärare. 

En samhällsinstitution som denna är inte bara utbildande för barnen utan det är även ett verktyg för ett mer jämställt föräldraskap när kvinnor kan välja att komma ut i arbete snabbare och därmed inte halka efter i löneutvecklingen. Utan en förskola skulle en av föräldrarna riskera att stanna hemma från arbetet ofrivilligt och längre än vad som nu inte behöver vara ett problem. 

Första skoldagen är en händelse de flesta minns resten av livet, och om inte, så minns föräldrarna definitivt den dagen. Jag minns att jag längtade till att få läxor och att träffa nya vänner. Mellan mina klasskamrater fanns det dock enorma kunskapsklyftor, när jag kunde läsa böcker kunde vissa inte ens alfabetet. Skolan är den bästa motvikten mot segregation mellan unga och den uppgiften är tydlig redan i förskolan. Det är där alla barn, oavsett bakgrund får utvecklas och växa tillsammans både inom det intellektuella och det sociala. Att sedan få de förutsättningarna redan i förskolan kan vara avgörande för barnens utveckling ända upp i tonåren. 

Utan tvekan spelar förskolan en viktig roll i barns utveckling och utbildning men är fortfarande en alltför underskattad institution i både allmänhetens och politikernas ögon. En likvärdig förskola ökar möjligheten till en likvärdig skola och en stabil kunskapsbas underlättar den fortsatta skolgången för eleverna. Det är dags att erkänna det viktiga pedagogiska arbetet och kalla förskollärarna för vad de är: lärare. 

Natalie Johansson

Medlem LUF Uppsala

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2020 Radikalt Forum

Tema av Anders NorenUpp ↑